From now on...
Känsloporr
När han kom var han tyst, något som inte är likt honom. Tyst och kammad. Seriös. Med leendet jag har lärt mig känna igen som sorg. Det fanns något tungt hos honom igår, och jag vet vad det är. Men igår kunde jag inte hjälpa honom, inte mer än att vara någonting annat än en ensam soffa på kvällen.
Middag med vänner och bekanta jag inte har sett på år och dag, stämningen var vuxen och samspelt. Servitören var överarbetad och blödde näsblod, rummet, musiken, sällskapet, stämningen gav mig ingen chans för ensamtid med Mr. Smith. Efter att maten var uppäten och ölen började ta mer plats på bordet sa han hejdå och gick. Det var bra. Det var som det ska vara. Men jag kunde inte prata med honom och det kommer dröja innan vi ses igen.
Jag satsade på under bordet men hamnade någonstans i källaren, vaknade upp hos Brorsan med järnhjälmen som heter duga. Har spenderat hela dagen med känsloporr a la bilder på fejjan och sorgliga filmer. Försöker få till ett beslut. Är aldrig osäker, bara jävligt rädd.(Ny adress!)
Körer.
Kollar på reprisen av Körslaget och GRINAR!!! Det är bara så fint med körer, när dom sjunger. Team Wells med highway to hell och jag ba "WHÖÖÖ, alla får vara MEEEEED, vad FINT!" Ända sen blödiga körledaren började på skolan och spred attityden "sjunga ihop är det vackraste som finns" så har jag varit sjukt blödig för körer, skyller även lite på Rövardotterns som är helt inne på "Så som i Himelen" och dessutom sjunger som en gudinna i skolkören. Under öppen dag-grejjen på skolan för en månad sen sjöng dom "vem kan segla förutan vind", hon vet att det är favoritvisan från barndomen så det var glittrande ögon och stora leendet mot mig som bara "WHÖÖÖ, vem kan SEGLA, så jävla fint!!!".
Mr. Smith drar norrut imorgon vlket betyder att om han inte kommer till Brorsans firmafest ikväll så är det that's that för den här gången. Det är ändå okej om det är det som händer. Har ingen lust att bli kastrull och sluddra fram en confession, känns lite som att upprepa gamla misstag, fast med omvända roller. Jag kanske helt enkelt måste ha tålamod- det kanske inte är dags än.. Eller så är jag bara feg.
Kanske är dags att backa, om han kommer in på skolan så kan jag ta det då, det är då det verkligen behövs... Skulle bara vara skönt att ha det avklarat och färdigt. Men det blir bättre då jag kommer hem till skolan och får viktigare saker som konst och teater att tänka på.
Lösning?
Kanske ska jag helt enkelt ge Mr. Smith adressen till bloggen?
No fuzz, no talk, bara en länk som förklarar allt. Och med allt menar jag allt. Extra allt.
Vad tror ni?
No fuzz, no talk, bara en länk som förklarar allt. Och med allt menar jag allt. Extra allt.
Vad tror ni?
Nytt år, nya tider
Nyårsnatten stundar, med det kommer nya tider. Inte så mycket i mitt irl, men här är det dags för förändring.
Jag har tröttnat på blogg.se, och byter till wordpress. TJUSIT VÄRRE!!
Kommer dubbelposta fram till nyår då transformationen kommer vara total. Efter det finns jag bara här.
(Med det byter KC också namn till Mr. Smith. Känns schysst att ge honom ett RIKTIGT namn)
How's this for a confession mail?
Har alltså INTE SKICKAT än, jag behöver feedback, och väljer att vända mig till mina trogna, kära läsare.... Snälla hjälp?
Detta är vad som kan tänkas stå:
OKEJ;
Jag kan ju tydligen inte säga det här face to face, för jag är en feg jävel, men jag måste ändå säga det, så att du vet.
Här går det:
Jag var seriös. Med sms:et, i fredags. Det gör ingenting om du inte var det, och om så är fallet, så please ignore och så fortsätter vi som om ingetning har hänt.
Jag vet inte varför jag var seriös och jag vet inte riktigt vad det betyder. Men om du också var det tror jag att det är på sin plats att vi tar ett snack om det.
Det var det hela.
Gott nytt.
Du vet att du förtjänar det.
// DIN FRAMTIDA FRU!!!
(NÄ, det sista skulle jag nog inte skriva tror jag?)
Detta är vad som kan tänkas stå:
OKEJ;
Jag kan ju tydligen inte säga det här face to face, för jag är en feg jävel, men jag måste ändå säga det, så att du vet.
Här går det:
Jag var seriös. Med sms:et, i fredags. Det gör ingenting om du inte var det, och om så är fallet, så please ignore och så fortsätter vi som om ingetning har hänt.
Jag vet inte varför jag var seriös och jag vet inte riktigt vad det betyder. Men om du också var det tror jag att det är på sin plats att vi tar ett snack om det.
Det var det hela.
Gott nytt.
Du vet att du förtjänar det.
// DIN FRAMTIDA FRU!!!
(NÄ, det sista skulle jag nog inte skriva tror jag?)
Tillbaks i mammas soffa
MEN HERREGUD!!!
Han ringer och har haft en fruktansvärd jul. Säger att han behöver sällskap. Jag rusar iväg som en annan jävla riddare. Så hänger vi, för att han inte ska behöva hänga med sig själv och för att jag ska få hänga med honom.
Vi hänger. Och hänger. Och hänger.
Skämtar om att han är (min) hustrumisshandlare och han säger "MEN GUMMAN jag vet inte hur jag ska HANTERA dig längre" och jag säger "JAG är en EGEN MÄNNISKA". Vi går till affären där vi håglösa tittar på konservburkar i två minuter, vi ligger i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Dexter, vi lagar pizza och kollar på porr. Städar i köket och sitter brevid varandra med varsin identisk maccie. Dricker glögg, alkoholfri, och försöker förgäves komma på vem som kan tillhandahålla pot for sale i Stockholm. Han sover på madrassen brevid soffan där jag ligger och väntar. Tiden blir tillslut ett relativt begrepp och efter en timma har det gått två dygn.
Inte en enda gång säger jag det jag behöver säga.
Inte en enda gång öppnar jag min annars så jävla stora käft och säger
men du
det här
är det kärlek?
Du vet väl
att det var påriktigt, det där sms:et.
Att jag är i stånd att offra en av de finaste vänskaperna jag har haft.
Att jag är redo nu, om du också är det.
En gång stockar sig orden så mycket i halsen att det blir jobbigt. Han ligger och slumrar. Jag ligger och tittar i taket. Det kommer ut ord. Men inte som planerat. Det som kommer är "ska vi ligga", och med vår humor är det ett skämt, han tittar på mig, skrattar först, förstår sen att han måste svara för att jag är tyst, säger "nej, det går väl inte för sig, vi är ju KAMRATER" med höhöhö-rösten, så då glömmer vi det ett tag, tittar på mer Dexter, men jag skäms lite och när han återkommer till det när jag frågar om han vill lägga sig ner (i soffan) så säger jag "ligga ner I SOFFAN" och vi lämnar det igen.
Så kommer jag hem efter ett barndop och en till dag på stan med BFF och vet varken ut eller in.
Räknar pros and cons och försöker vara logisk. Försöker komma på om det är inbillning eller verklighet och övertänker nog SOM FAN, men jag har inget annat sätt att tackla det. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Jag förstår verkligen inte om det här finns för honom eller inte, och när jag väger, tänker, försöker få in logiken blir jag ena sekunder osäker som fan och andra sekunden säkrare än berget. Jag velar fram och tillbaks, orden kommer aldrig komma ut på det här sättet. Velar om det ens är nödvändigt, han måste väl ändå förstå vid det här laget, så jävla många öppningar har jag väl ändå gett honom? Om han inte gör något nu, så är det för att han inte vill.
Sen kommer jag tillbaks till att jag faktiskt inte gjorde någonting den gången han hade sin tunga långt ner i halsen på mig och sa "jag älskar dig", att jag inte gjorde någonting enbart på grund av rädsla, och det kanske är samma för honom nu.
BFF säger att jag måste prata om det med honom, för att vi aldrig kommer kunna vara varandra riktigt nära om något som det här ligger mellan oss. Jag vet inte om jag kan eller vill hålla med- vi är sjukt nära nu som det är. Även fast det ligger mellan oss. Jag svarar att jag inte KAN berätta, det är OMÖJLIGT, att jag har försökt i två dygn utan lycka, men hon säger att jag åtminstone måste skriva ett mail eller något, sms är inte på riktigt och jag är skyldig honom och mig själv att städa undan det här.
Jag tror henne.
Men jag vet inte om jag kan.
Jag har fastnat i ett "jag vet ingenting" och har ingen aning om hur jag ska ta mig varken in eller ut. Eller vart jag vill ta mig.
Han ringer och har haft en fruktansvärd jul. Säger att han behöver sällskap. Jag rusar iväg som en annan jävla riddare. Så hänger vi, för att han inte ska behöva hänga med sig själv och för att jag ska få hänga med honom.
Vi hänger. Och hänger. Och hänger.
Skämtar om att han är (min) hustrumisshandlare och han säger "MEN GUMMAN jag vet inte hur jag ska HANTERA dig längre" och jag säger "JAG är en EGEN MÄNNISKA". Vi går till affären där vi håglösa tittar på konservburkar i två minuter, vi ligger i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Dexter, vi lagar pizza och kollar på porr. Städar i köket och sitter brevid varandra med varsin identisk maccie. Dricker glögg, alkoholfri, och försöker förgäves komma på vem som kan tillhandahålla pot for sale i Stockholm. Han sover på madrassen brevid soffan där jag ligger och väntar. Tiden blir tillslut ett relativt begrepp och efter en timma har det gått två dygn.
Inte en enda gång säger jag det jag behöver säga.
Inte en enda gång öppnar jag min annars så jävla stora käft och säger
men du
det här
är det kärlek?
Du vet väl
att det var påriktigt, det där sms:et.
Att jag är i stånd att offra en av de finaste vänskaperna jag har haft.
Att jag är redo nu, om du också är det.
En gång stockar sig orden så mycket i halsen att det blir jobbigt. Han ligger och slumrar. Jag ligger och tittar i taket. Det kommer ut ord. Men inte som planerat. Det som kommer är "ska vi ligga", och med vår humor är det ett skämt, han tittar på mig, skrattar först, förstår sen att han måste svara för att jag är tyst, säger "nej, det går väl inte för sig, vi är ju KAMRATER" med höhöhö-rösten, så då glömmer vi det ett tag, tittar på mer Dexter, men jag skäms lite och när han återkommer till det när jag frågar om han vill lägga sig ner (i soffan) så säger jag "ligga ner I SOFFAN" och vi lämnar det igen.
Så kommer jag hem efter ett barndop och en till dag på stan med BFF och vet varken ut eller in.
Räknar pros and cons och försöker vara logisk. Försöker komma på om det är inbillning eller verklighet och övertänker nog SOM FAN, men jag har inget annat sätt att tackla det. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Jag förstår verkligen inte om det här finns för honom eller inte, och när jag väger, tänker, försöker få in logiken blir jag ena sekunder osäker som fan och andra sekunden säkrare än berget. Jag velar fram och tillbaks, orden kommer aldrig komma ut på det här sättet. Velar om det ens är nödvändigt, han måste väl ändå förstå vid det här laget, så jävla många öppningar har jag väl ändå gett honom? Om han inte gör något nu, så är det för att han inte vill.
Sen kommer jag tillbaks till att jag faktiskt inte gjorde någonting den gången han hade sin tunga långt ner i halsen på mig och sa "jag älskar dig", att jag inte gjorde någonting enbart på grund av rädsla, och det kanske är samma för honom nu.
BFF säger att jag måste prata om det med honom, för att vi aldrig kommer kunna vara varandra riktigt nära om något som det här ligger mellan oss. Jag vet inte om jag kan eller vill hålla med- vi är sjukt nära nu som det är. Även fast det ligger mellan oss. Jag svarar att jag inte KAN berätta, det är OMÖJLIGT, att jag har försökt i två dygn utan lycka, men hon säger att jag åtminstone måste skriva ett mail eller något, sms är inte på riktigt och jag är skyldig honom och mig själv att städa undan det här.
Jag tror henne.
Men jag vet inte om jag kan.
Jag har fastnat i ett "jag vet ingenting" och har ingen aning om hur jag ska ta mig varken in eller ut. Eller vart jag vill ta mig.
Liveblogg från KC's soffa
Jag bangar fortfarande, men vilar huvudet på hans axel och nu sitter vi vid varsin stol och fejsbokkar.
Det är ändå jävligt fint. Jag kanske väntar tills imorgon.
---
Om jag säger "får jag vara din katt" och han svarar "nej jag vill inte ha någon katt", betyder det att loppet är kört?
För det fick mig nämligen att komma ur myset och in i verkligheten där han inte vill ha mig och alla tilfälligheter är bara tillfälligheter och bad judgement från hans sida.
Men jag antar att vi måste snacka om det nån gång?!?!
---
Nu har jag varit här i ett dygn: han städar och jag kollar porr. Fäbojäntan, för att vara exakt. Hans ide, hans film. Vi har fortfarande varken pratat eller legat.
Det kanske verkar dödfött?
Det är ändå jävligt fint. Jag kanske väntar tills imorgon.
---
Om jag säger "får jag vara din katt" och han svarar "nej jag vill inte ha någon katt", betyder det att loppet är kört?
För det fick mig nämligen att komma ur myset och in i verkligheten där han inte vill ha mig och alla tilfälligheter är bara tillfälligheter och bad judgement från hans sida.
Men jag antar att vi måste snacka om det nån gång?!?!
---
Nu har jag varit här i ett dygn: han städar och jag kollar porr. Fäbojäntan, för att vara exakt. Hans ide, hans film. Vi har fortfarande varken pratat eller legat.
Det kanske verkar dödfött?
En riktig jävla banger.
Okej, jag bangade. Totalt.
Skulle hjälpa honom med ett flyttlass från Uppsala, åkte skitnervös till Bagis där jag skulle möta upp honom.
Det var bara det att han var så hispig och stressad när han väl kom hem till läggan, där jag hade suttit och druckit kaffe med en av kollektivkompisarna i en timme, så när han äntligen lugnade ner sig och när det äntligen var bara han och jag och vägen kändes allt så naturligt, skönt, placerat liksom, att jag varken ville eller kunde ta upp det.
Det skulle vart så enkelt. Bara säga "du vet att jag menade allvar i fredags, va", och lämna det åt ödet. Men det gick inte. Tanken flög förbi både en och två gånger, tysnaden blev aldrig krävande, bara avslappnad.
Sen fick jag sagt allt jag ville ha sagt. Jag fick sagt allt om känslorna som känns så äkta att de skrämmer livet ur mig, men orden var aldrig direktadresserade till honom, för honom. De var bara ord.
När han körde mig hem klämde jag äntligen ur mig att jag tycker om honom och tycker om att vara med honom, på de äkta grunderna. Kanske räcker det inte, kanske är det precis allt jag behöver säga.
Det återstå att se; vi hinner ses iallafall en gång till innan jullovet är slut och jag måste återvända till mitt andra liv.
Skulle hjälpa honom med ett flyttlass från Uppsala, åkte skitnervös till Bagis där jag skulle möta upp honom.
Det var bara det att han var så hispig och stressad när han väl kom hem till läggan, där jag hade suttit och druckit kaffe med en av kollektivkompisarna i en timme, så när han äntligen lugnade ner sig och när det äntligen var bara han och jag och vägen kändes allt så naturligt, skönt, placerat liksom, att jag varken ville eller kunde ta upp det.
Det skulle vart så enkelt. Bara säga "du vet att jag menade allvar i fredags, va", och lämna det åt ödet. Men det gick inte. Tanken flög förbi både en och två gånger, tysnaden blev aldrig krävande, bara avslappnad.
Sen fick jag sagt allt jag ville ha sagt. Jag fick sagt allt om känslorna som känns så äkta att de skrämmer livet ur mig, men orden var aldrig direktadresserade till honom, för honom. De var bara ord.
När han körde mig hem klämde jag äntligen ur mig att jag tycker om honom och tycker om att vara med honom, på de äkta grunderna. Kanske räcker det inte, kanske är det precis allt jag behöver säga.
Det återstå att se; vi hinner ses iallafall en gång till innan jullovet är slut och jag måste återvända till mitt andra liv.
men JIPPIE vad roligt det är att bo hemma under julen
Min mamma kom nästan på mig med att kolla porr alldeled nyss. Som tur var kollade jag bara, hade inte kommit till runkstadiet ännu, och kunde snabbt stänga ner fönstret med filmen, så jag TROR att hon inte såg något.
Hon gick och la sig för tre timmar sen, så man trodde ju att det skulle vara ofarligt, med hörlurar och stängd dörr. Men tydligen inte- privacy är ett bortglömt begrepp i det här huset, det tänkte jag inte på.
DET, mina vänner, är pinsamt.
Imorgon väntar stora prata allvar-dagen. Om han bangar gör jag det inte. Det är dags att lägga korten på bordet.
Tänker bli lite cheesy och blödig, men jag vet att Rövardottern kommer skälla på mig för att det kanske verkar som om jag gör en av mina u-svängar och slingrar in mig i KC för att det inte finns någon annan till hands. Men så är det inte. Inte alls. Jag skulle, för det första, aldrig någonsin riskera honom som vän bara för att jag är uttråkad. Heck, det är det som har gjort att jag har väntat.
Det finns ingen annan som jag kan vara mig själv så mycket med, och ändå känna mig omtyckt. Som allt känns så naturligt med, på något sätt. Med honom känns det tryggt och varmt och fint. Det känns viktigt, samtidigt som det sprakar attraktion på alla plan, vilket det har gjort i åratal. Om det är någonting mer än den vänskapen vi har vet jag inte. Men jag vet att jag är redo att försöka, vilket jag insåg när jag kastade ut alla skitrelationer tillsammans med Puppy och Chilienaren. Jag vill inte ha 'tillsvidare' längre.
Det här kan vara på riktigt. Det skrämmer skiten ur mig.
Men
what the fuck
BRING IT ON!
Hon gick och la sig för tre timmar sen, så man trodde ju att det skulle vara ofarligt, med hörlurar och stängd dörr. Men tydligen inte- privacy är ett bortglömt begrepp i det här huset, det tänkte jag inte på.
DET, mina vänner, är pinsamt.
Imorgon väntar stora prata allvar-dagen. Om han bangar gör jag det inte. Det är dags att lägga korten på bordet.
Tänker bli lite cheesy och blödig, men jag vet att Rövardottern kommer skälla på mig för att det kanske verkar som om jag gör en av mina u-svängar och slingrar in mig i KC för att det inte finns någon annan till hands. Men så är det inte. Inte alls. Jag skulle, för det första, aldrig någonsin riskera honom som vän bara för att jag är uttråkad. Heck, det är det som har gjort att jag har väntat.
Det finns ingen annan som jag kan vara mig själv så mycket med, och ändå känna mig omtyckt. Som allt känns så naturligt med, på något sätt. Med honom känns det tryggt och varmt och fint. Det känns viktigt, samtidigt som det sprakar attraktion på alla plan, vilket det har gjort i åratal. Om det är någonting mer än den vänskapen vi har vet jag inte. Men jag vet att jag är redo att försöka, vilket jag insåg när jag kastade ut alla skitrelationer tillsammans med Puppy och Chilienaren. Jag vill inte ha 'tillsvidare' längre.
Det här kan vara på riktigt. Det skrämmer skiten ur mig.
Men
what the fuck
BRING IT ON!
Julens vad
Okej, KC är online på fejjan, vi börjar CHATTA. Vi pratar fittor, sex, orgasmer och infrastruktur i vanlig ordning men ingen av oss en HINTAR faktumet om att jag frågade CHANS på honom igår och att han sa JA. Det blir nästan lite obehagligt. Jag börjar undra om allt bara ska gå tillbaks till den vanliga gamla lunken, vilket nästan är lite skönt. Börjar slappna av. Tänka att gjort är gjort och vill han inte spinna vidare på det här så har han åtminstone ARTIGHETEN nog att låtsas som om det aldrig har hänt. Som jag gjorde när han sa "jag älskar dig" den där gången.
Tills vi ska säga hejdå.
AL: "Vi syns i mellandagarna"
KC: "Ja, det gör vi. Då måste vi prata allvar"
AL: "Det är fittans fel"
Så, vad ska det här nu betyda???
Scenario nummer ETT:
Han vill inte alls att jag ska ha chans på honom och tänker bara klargöra den saken
Scenario nummer TVÅ:
Han vill att jag ska ha chansen på honom och tänker bara klargöra seriositeten i det hela
Scenario nummer TRE:
Det betyder ingenting. Allt kommer fortsätta som vanligt och jag kommer nojja vidare över smågrejjer som den här.
OKEJ, vadslagning startar NU och pågår fram till jullovets slut. Jag har mina pengar på trean. Any bet-takers?
Tills vi ska säga hejdå.
AL: "Vi syns i mellandagarna"
KC: "Ja, det gör vi. Då måste vi prata allvar"
AL: "Det är fittans fel"
Så, vad ska det här nu betyda???
Scenario nummer ETT:
Han vill inte alls att jag ska ha chans på honom och tänker bara klargöra den saken
Scenario nummer TVÅ:
Han vill att jag ska ha chansen på honom och tänker bara klargöra seriositeten i det hela
Scenario nummer TRE:
Det betyder ingenting. Allt kommer fortsätta som vanligt och jag kommer nojja vidare över smågrejjer som den här.
OKEJ, vadslagning startar NU och pågår fram till jullovets slut. Jag har mina pengar på trean. Any bet-takers?
I ölens inflytande...
Igår frågade jag chans på KC. Han sa först "vad nu då" och sen "det är klart att du får".
JAG HAR CHANS PÅ KC!!!
!!!!!!!
Fast nu vet jag inte om det var seriöst eller inte. Från hans sida alltså. Det klarnar nog när vi ses nästa vecka.
Kanske kommer vi pussas o hålla handen å sådär. Hoppas det.
JAG HAR CHANS PÅ KC!!!
!!!!!!!
Fast nu vet jag inte om det var seriöst eller inte. Från hans sida alltså. Det klarnar nog när vi ses nästa vecka.
Kanske kommer vi pussas o hålla handen å sådär. Hoppas det.
portfuckingfolio
Mardröm:
Att påbörja sin portfolio med en krashad hårddisk en månad bakom sig.
Situation:
Sitter i timmar efter timmar och försöker komma ihåg varför jag valde vissa detaljer, hur jag skrev vissa texter, mailar om specifika bilder som är utspridda runt jordklotet
Konsekvens:
Fortfarande i pyjamas. Kanske missar skolfesten Räven ska ha ikväll, fast jag har valt outfit och allt. Sliter mitt hår.
Att påbörja sin portfolio med en krashad hårddisk en månad bakom sig.
Situation:
Sitter i timmar efter timmar och försöker komma ihåg varför jag valde vissa detaljer, hur jag skrev vissa texter, mailar om specifika bilder som är utspridda runt jordklotet
Konsekvens:
Fortfarande i pyjamas. Kanske missar skolfesten Räven ska ha ikväll, fast jag har valt outfit och allt. Sliter mitt hår.
TACK OCH HEJ!
Men herrejävlar- har spenderat hela dagen med BFF inne i stan och handlat julklappar. Det finns ingen annan jag pallar att gå i stan med utom henne. Nu är nästan avklarat, fint som smör.
Otroligt skönt att träffa BFF, det finns så få människor som man liksom kan släppa, men sen komma tillbaks till. Som om man har ett gemensamt liv, liksom, så kan man ha andra liv vid sidan av också. Men BFF är fan min kärna. Ursprunget, på något sätt.
Nu är det chips och film som gäller, stockholm tar fan musten ur mig, och alla jobbar så jag kan inte energisupa bort tröttheten. Köpte en Dylan-biografi till Papi i julklapp, så ser om I'm not there. Det är PERFEKT!
Började msna med Chilienaren igår, en long lost man som helst borde stanna LOST. Förrärligt förhållande, eller snarare ickeförhållande i fan fem jävla år. Han föreslog att jag skulle komma o hälsa på i hans nya lägga, "utan allt det kladdiga", vilket i stort sätt betyder att vi låtsas vara vänner i ca 2 timmar och sen råknullar varandra i femton timmar, för att sen gå tillbaks till att låtsas vara vänner. Vi har gjort det där flera gånger, jag borde veta. Iallafall så var det skönt att kunna säga nej, jag tror att vi är färdiga med varandra, tack och hej, liksom. Kändes lite som om jag sa tack och hej till alla dåliga casual-sex-relationer jag har haft och inte kommer ha i framtiden.
KC hela natten sen på fejjan, och jag kallar honom love, sweet och säger godnatt skatt, han säger ingenting out of the ordinary och jag vet inte. Kanske ska jag inte berätta alls. Kanske ska jag låta det vara som det är. Det ÄR ju fint.
Otroligt skönt att träffa BFF, det finns så få människor som man liksom kan släppa, men sen komma tillbaks till. Som om man har ett gemensamt liv, liksom, så kan man ha andra liv vid sidan av också. Men BFF är fan min kärna. Ursprunget, på något sätt.
Nu är det chips och film som gäller, stockholm tar fan musten ur mig, och alla jobbar så jag kan inte energisupa bort tröttheten. Köpte en Dylan-biografi till Papi i julklapp, så ser om I'm not there. Det är PERFEKT!
Började msna med Chilienaren igår, en long lost man som helst borde stanna LOST. Förrärligt förhållande, eller snarare ickeförhållande i fan fem jävla år. Han föreslog att jag skulle komma o hälsa på i hans nya lägga, "utan allt det kladdiga", vilket i stort sätt betyder att vi låtsas vara vänner i ca 2 timmar och sen råknullar varandra i femton timmar, för att sen gå tillbaks till att låtsas vara vänner. Vi har gjort det där flera gånger, jag borde veta. Iallafall så var det skönt att kunna säga nej, jag tror att vi är färdiga med varandra, tack och hej, liksom. Kändes lite som om jag sa tack och hej till alla dåliga casual-sex-relationer jag har haft och inte kommer ha i framtiden.
KC hela natten sen på fejjan, och jag kallar honom love, sweet och säger godnatt skatt, han säger ingenting out of the ordinary och jag vet inte. Kanske ska jag inte berätta alls. Kanske ska jag låta det vara som det är. Det ÄR ju fint.
Nyheter från Svea Rike
Ikväll går "Bodyguard" på kanal fem. Det var ju min favoritfilm när jag var typ fem. Det betyder inte att jag kommer stanna hemma o se den.
Jag har precis vaknat och ätit frukost, nu sitter jag o kollar upp pjäser att se, utställningar att attenda- det är nästan att jag glömmer bort att kolla vad mina vänner faktiskt har för sig. Men mental note- ring Gudinnorna!
ANYWAY, KC kommer bara vara i stada i en vecka då jag är här, och hela bussredan upp, hela natten innan jag drog så har jag tänk tänkt tänkt. Följ med nu:
Vi har varit vänner i fyra-fem år. Han har kommit att bli väldigt nära, väldigt viktig. När vi blev vänner var vi båda seriously hooked, vilket gjorde att vår relation grunades på en "inte ett alternativ"-tänk. Men under kanske de två sista åren, inte minst det sista, efter fyllehångel och ett "jag älskar dig" som han sluddrade fram, har jag haft feta crushen på honom. Och jag vill påpeka- det är en CRUSH. Jag vet inte om det är mer, jag vet inte om det kan vara mer, jag vet inte om jag vill att det ska vara något mer. Men det finns där, samtidigt som det finns något otroligt VIKTIGT mellan oss.
Nu ska han söka till skolan, han kanske kommer in, han kanske kommer att dela mitt liv på ett helt annat sätt än vad han har gjort tidigare. Jag vill att han ska komma in. Jag vill att han ska vara nära nära nära, samtidigt som jag vet att skolan kan vara rätt för honom. Men jag tror inte att jag klarar av att ha honom där, och ha den här konstiga känslan av outalat mellan oss. Så- nu kommer poängen. Borde jag prata med honom? Eller är det bara själviskt??
Jag har precis vaknat och ätit frukost, nu sitter jag o kollar upp pjäser att se, utställningar att attenda- det är nästan att jag glömmer bort att kolla vad mina vänner faktiskt har för sig. Men mental note- ring Gudinnorna!
ANYWAY, KC kommer bara vara i stada i en vecka då jag är här, och hela bussredan upp, hela natten innan jag drog så har jag tänk tänkt tänkt. Följ med nu:
Vi har varit vänner i fyra-fem år. Han har kommit att bli väldigt nära, väldigt viktig. När vi blev vänner var vi båda seriously hooked, vilket gjorde att vår relation grunades på en "inte ett alternativ"-tänk. Men under kanske de två sista åren, inte minst det sista, efter fyllehångel och ett "jag älskar dig" som han sluddrade fram, har jag haft feta crushen på honom. Och jag vill påpeka- det är en CRUSH. Jag vet inte om det är mer, jag vet inte om det kan vara mer, jag vet inte om jag vill att det ska vara något mer. Men det finns där, samtidigt som det finns något otroligt VIKTIGT mellan oss.
Nu ska han söka till skolan, han kanske kommer in, han kanske kommer att dela mitt liv på ett helt annat sätt än vad han har gjort tidigare. Jag vill att han ska komma in. Jag vill att han ska vara nära nära nära, samtidigt som jag vet att skolan kan vara rätt för honom. Men jag tror inte att jag klarar av att ha honom där, och ha den här konstiga känslan av outalat mellan oss. Så- nu kommer poängen. Borde jag prata med honom? Eller är det bara själviskt??
