Tillbaks i mammas soffa
MEN HERREGUD!!!
Han ringer och har haft en fruktansvärd jul. Säger att han behöver sällskap. Jag rusar iväg som en annan jävla riddare. Så hänger vi, för att han inte ska behöva hänga med sig själv och för att jag ska få hänga med honom.
Vi hänger. Och hänger. Och hänger.
Skämtar om att han är (min) hustrumisshandlare och han säger "MEN GUMMAN jag vet inte hur jag ska HANTERA dig längre" och jag säger "JAG är en EGEN MÄNNISKA". Vi går till affären där vi håglösa tittar på konservburkar i två minuter, vi ligger i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Dexter, vi lagar pizza och kollar på porr. Städar i köket och sitter brevid varandra med varsin identisk maccie. Dricker glögg, alkoholfri, och försöker förgäves komma på vem som kan tillhandahålla pot for sale i Stockholm. Han sover på madrassen brevid soffan där jag ligger och väntar. Tiden blir tillslut ett relativt begrepp och efter en timma har det gått två dygn.
Inte en enda gång säger jag det jag behöver säga.
Inte en enda gång öppnar jag min annars så jävla stora käft och säger
men du
det här
är det kärlek?
Du vet väl
att det var påriktigt, det där sms:et.
Att jag är i stånd att offra en av de finaste vänskaperna jag har haft.
Att jag är redo nu, om du också är det.
En gång stockar sig orden så mycket i halsen att det blir jobbigt. Han ligger och slumrar. Jag ligger och tittar i taket. Det kommer ut ord. Men inte som planerat. Det som kommer är "ska vi ligga", och med vår humor är det ett skämt, han tittar på mig, skrattar först, förstår sen att han måste svara för att jag är tyst, säger "nej, det går väl inte för sig, vi är ju KAMRATER" med höhöhö-rösten, så då glömmer vi det ett tag, tittar på mer Dexter, men jag skäms lite och när han återkommer till det när jag frågar om han vill lägga sig ner (i soffan) så säger jag "ligga ner I SOFFAN" och vi lämnar det igen.
Så kommer jag hem efter ett barndop och en till dag på stan med BFF och vet varken ut eller in.
Räknar pros and cons och försöker vara logisk. Försöker komma på om det är inbillning eller verklighet och övertänker nog SOM FAN, men jag har inget annat sätt att tackla det. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Jag förstår verkligen inte om det här finns för honom eller inte, och när jag väger, tänker, försöker få in logiken blir jag ena sekunder osäker som fan och andra sekunden säkrare än berget. Jag velar fram och tillbaks, orden kommer aldrig komma ut på det här sättet. Velar om det ens är nödvändigt, han måste väl ändå förstå vid det här laget, så jävla många öppningar har jag väl ändå gett honom? Om han inte gör något nu, så är det för att han inte vill.
Sen kommer jag tillbaks till att jag faktiskt inte gjorde någonting den gången han hade sin tunga långt ner i halsen på mig och sa "jag älskar dig", att jag inte gjorde någonting enbart på grund av rädsla, och det kanske är samma för honom nu.
BFF säger att jag måste prata om det med honom, för att vi aldrig kommer kunna vara varandra riktigt nära om något som det här ligger mellan oss. Jag vet inte om jag kan eller vill hålla med- vi är sjukt nära nu som det är. Även fast det ligger mellan oss. Jag svarar att jag inte KAN berätta, det är OMÖJLIGT, att jag har försökt i två dygn utan lycka, men hon säger att jag åtminstone måste skriva ett mail eller något, sms är inte på riktigt och jag är skyldig honom och mig själv att städa undan det här.
Jag tror henne.
Men jag vet inte om jag kan.
Jag har fastnat i ett "jag vet ingenting" och har ingen aning om hur jag ska ta mig varken in eller ut. Eller vart jag vill ta mig.
Han ringer och har haft en fruktansvärd jul. Säger att han behöver sällskap. Jag rusar iväg som en annan jävla riddare. Så hänger vi, för att han inte ska behöva hänga med sig själv och för att jag ska få hänga med honom.
Vi hänger. Och hänger. Och hänger.
Skämtar om att han är (min) hustrumisshandlare och han säger "MEN GUMMAN jag vet inte hur jag ska HANTERA dig längre" och jag säger "JAG är en EGEN MÄNNISKA". Vi går till affären där vi håglösa tittar på konservburkar i två minuter, vi ligger i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Dexter, vi lagar pizza och kollar på porr. Städar i köket och sitter brevid varandra med varsin identisk maccie. Dricker glögg, alkoholfri, och försöker förgäves komma på vem som kan tillhandahålla pot for sale i Stockholm. Han sover på madrassen brevid soffan där jag ligger och väntar. Tiden blir tillslut ett relativt begrepp och efter en timma har det gått två dygn.
Inte en enda gång säger jag det jag behöver säga.
Inte en enda gång öppnar jag min annars så jävla stora käft och säger
men du
det här
är det kärlek?
Du vet väl
att det var påriktigt, det där sms:et.
Att jag är i stånd att offra en av de finaste vänskaperna jag har haft.
Att jag är redo nu, om du också är det.
En gång stockar sig orden så mycket i halsen att det blir jobbigt. Han ligger och slumrar. Jag ligger och tittar i taket. Det kommer ut ord. Men inte som planerat. Det som kommer är "ska vi ligga", och med vår humor är det ett skämt, han tittar på mig, skrattar först, förstår sen att han måste svara för att jag är tyst, säger "nej, det går väl inte för sig, vi är ju KAMRATER" med höhöhö-rösten, så då glömmer vi det ett tag, tittar på mer Dexter, men jag skäms lite och när han återkommer till det när jag frågar om han vill lägga sig ner (i soffan) så säger jag "ligga ner I SOFFAN" och vi lämnar det igen.
Så kommer jag hem efter ett barndop och en till dag på stan med BFF och vet varken ut eller in.
Räknar pros and cons och försöker vara logisk. Försöker komma på om det är inbillning eller verklighet och övertänker nog SOM FAN, men jag har inget annat sätt att tackla det. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Jag förstår verkligen inte om det här finns för honom eller inte, och när jag väger, tänker, försöker få in logiken blir jag ena sekunder osäker som fan och andra sekunden säkrare än berget. Jag velar fram och tillbaks, orden kommer aldrig komma ut på det här sättet. Velar om det ens är nödvändigt, han måste väl ändå förstå vid det här laget, så jävla många öppningar har jag väl ändå gett honom? Om han inte gör något nu, så är det för att han inte vill.
Sen kommer jag tillbaks till att jag faktiskt inte gjorde någonting den gången han hade sin tunga långt ner i halsen på mig och sa "jag älskar dig", att jag inte gjorde någonting enbart på grund av rädsla, och det kanske är samma för honom nu.
BFF säger att jag måste prata om det med honom, för att vi aldrig kommer kunna vara varandra riktigt nära om något som det här ligger mellan oss. Jag vet inte om jag kan eller vill hålla med- vi är sjukt nära nu som det är. Även fast det ligger mellan oss. Jag svarar att jag inte KAN berätta, det är OMÖJLIGT, att jag har försökt i två dygn utan lycka, men hon säger att jag åtminstone måste skriva ett mail eller något, sms är inte på riktigt och jag är skyldig honom och mig själv att städa undan det här.
Jag tror henne.
Men jag vet inte om jag kan.
Jag har fastnat i ett "jag vet ingenting" och har ingen aning om hur jag ska ta mig varken in eller ut. Eller vart jag vill ta mig.
Kommentarer
Trackback