Analt Läckage

Man hinner säkert alltid blogga, men just nu är det jävligt svårt att hitta några minuter då jag har båda händerna lediga. Händerna som f ö har krampat upp totalt efter att jag har suttit och gjort 31 figurer i modellera, som alla har sex i olika fantasifulla positioner. Personliga favoriter gotta be the T-Spider (alltså egenknåpat namn, det är en blandning av två olika ställningar) Missionären, Spooning, Hot Seat och Spider. Om det är figurmässigt eller actionmässigt får ni bestämma själva.

Annars har jag i ett svagt ögonblick tackat ja till att stå nakenmodell för Dollys fotosession i helgen, reflekterade inte över att det betyder att hela skolan, inklusive lärare och folk runtomkring, kommer att  se min nakna kropp på bild. Kanske kan lägga in ett retusheringskrav i kontraktet. Either way ska jag göra det, och för att var ärlig så ser jag nästan fram emot att se bilderna. Inte delen när alla andra ser dom, dock.

Igår var en trött öl med några från skolan och annat löst folk som dök upp (bla Mobillösa Mannen).
Ni vet, när man är sådär trött så att det känns som om man har skyddslappar på sig. Så var det. Trivdes med att sitta på hörnan och betrakta samtalen en aning utifrån. Gick gågatan hem i sällskap med MLM och var fortfarande trött och tyst. Det var skönt. Skildes åt vid Sleven och jag fattade inte varför eller hur eller när. Tror att jag fortfarande har lite feber. Imorse (ja, tidigare imorse) trodde jag att det hade varit en dröm, att vi promenerade hem sådär halvt avslappnat. Underligt.

Inte helt frisk, utmattad efter en dags jobb med e-mailande hit och dit, försök till att knåpa ihop figurerna i lera jag har till mitt projekt och planering, budget, stress. Ingen fara, den här processen har jag varit igenom många gånger förr. Med undantaget att jag har varit frisk och inte så stressad över vad som kommer sen.
Jag har en lägenhet med alldeles för hög hyra i sommar, jobb under bara tre veckor, folk som bangar och sätter mig i klistret. Måste lära mig att inte ta ord för löften. Måste bli frisk och ha energi nog att hitta ett till jobb. Måste sluta älta och gnälla och ta tag i problemen istället.

Vill ha solsken på axlar och öl i handen, vill ha pengar på banken och mat i kylen.
Hoppas på ett stipendie som skulle gå till resan till Moskva men som nu kan rädda min sommar, och i mina mörkaste stunder tänker jag tillochmed "det kanske är dags för nittitreåriga morfar att gå bort snart, så man kan få ett arv". Jag är så fruktansvärt elak. Men, å andra sidan köpte han en bil var till båda mina kusiner och jag svälter i Norge, även fast mamma bad honom om ett lån. Jag ser fan ingen rättvisa i det. Men, cashpanik gör mig otroligt självisk.

The never ending story, fan. Hoppas det blir bättre nästa termin, med extrajobb och lägre hyra. Kanske jag då kommer ha råd med nya underkläder, det vore grymt, och strumpor utan hål i.

Det är underligt att man kan vara så utmattad, inte ha energi till att ens resa sig upp och hämta ett glas vatten, men ändå aldrig vara för trött för ångest. Kanske är det just utmattningen som triggar den. Jag har spenderat de sista fyra timmarna med att storböla. Och let it be sjukdom, pms eller utmattning. Jag skiter i vilket, för när jag gråter gör jag det hela vägen.

Syster på Skype, och bölande efteråt.
Min syster är det allra käraste jag har. Hon är himlen, vattnet, jorden. Hon är allt.
Vår barndom var långt ifrån Svensson, alla antydningar om en galen morsa är mer än bara antydningar och vi ska inte ens börja snacka om min far som är helt underbar, men bara när han är hög. Hela mitt barndomsliv gick ut på att skydda Syster från allt det som var jobbigt men som var verkligheten, åtminstone för mig. Jag lyckades ganska bra, verkar det som, nu har verkligheten kommit ikapp Syster och, utan att säga för mycket, så är det här ingen rolig tid för henne.

Jag vill inte säga att jag har misslyckats,
men jag känner det.
Jag vet att det är helt galet att tänka att hennes lycka ligger i mina händer, att jag är ansvarig för allt det som har hänt henne, att jag kan förhindra henne att känna och upptäcka allt det jag har försökt skydda henne ifrån. Men om hon inte är lycklig så finns det inte mycket för mig att ens försöka glädjas åt.
Det suger rätt hårt.

Så är det den där naggande känslan: om hon inte är lycklig, om jag misslyckades med det, då finns risken att hon vänder hela misslyckandet mot mig och slutar älska mig. Hon är den enda som faktiskt har gjort det, och det är där rädslan kommer in, den Stora Rädslan om att ingen någonsin kommer älska mig.
För om hon inte gör det, vem skulle då kunna?
Om jag lägger mitt liv på att hon ska göra det, och hon ändå inte gör det, vad är det då för mening med att försöka med någon annan?
Vad är det då för mening överhuvudtaget?

Så ikväll vägrar jag videosamtal för att jag inte vill att hon ska se hur illa det gör mig. Ikväll är det fosterställning med fönstrerna stängda och persiennerna nerdragna. Ikväll är det jag, mitt misslyckande och min rädsla i min säng.

Jag sover inte (tillräckligt), jag äter inte, jag tänker inte, jag skriver inte, jag jobbar inte.
Jag dricker te, snorar och har sjukt mycket problem med att andas. That's about it right now.

Helt fel tillfälle att bli sjuk på, slutprojekt och tretusen saker på schemat. Har egentligen inte tid att förlora en enda dag. Men vad ska man göra??

Det är knäppt hur man varje gång man blir sjuk, blir typ fem år igen och bara "MAMMA!!". Det är fruktansvärt att sitta i ett studentrum i ett annat land när man vill ligga i mammas soffa och bli matad med glass. Note to self: Flytta tillbaks till Stockholm någongång. Vänner och kjärestor kan inte alls packa in en i täcket och mata en med glass som mamma kan. Ännu värre är det att försöka göra det själv. Det suger.

Jag är officiellt nere för räkning just nu- verkar vara varannan helg för mig. Feber och hosta och 35 koppar te varje dag. Har inte ätit någonting annat än Vicks Blå sen igår. Ska testa standardfrukosten nu. Det kan gå bra.

Igår presenterade vi våra projekt för arkitektläraren, och jag förstog inte ens själv vad jag sa, antar att jag feberyrade. Men han gillade det och nu är jag på vansinnesjakt efter plastelina, som inte går att köpa i den här staden.

Min första pojkvän var en ganska ful och finnig 16-åring.  Eller, han var aldrig min pojkvän riktigt, vi hade någon sort reboundaffär, jag var sjukt naiv och trodde vi var ihop. Han ville nog egentligen bara hångla lite.
Vi låg aldrig, båda var oskulder och förhållandet blev aldrig särskiljt allvarligt, även fast jag både hintade och försökte under alla hångelsessioner. Men däremot så höll vi handen skitmycket. Höll i handen och höll om varandra när vi var ute och gick- vilket var typ den enda aktiviteten vi gjorde förutom att hångla. Jag tror det är häri min handhållarfobi grundar sig, jag kan inte minnas några panikkänslor, inte heller några gapskrattsbubblor i magen, vilket är de två sätten jag oftast reagerar på när någon vill Hålla Hand nuförtiden.

Jag gör inte förhållanden.
Jag är notorisk singel och trivs finfint med det.
Ibland vill jag vara ihop, ibland vill jag det jättemycket, men jag gör inte förhållanden. Jag gör inte rollen som flickvän, hur gärna någon än vill att jag ska göra det. Slipper jag spela den- all good, men så fort någon börjar förvänta sig att jag ska vara någon annan för att vi helt plötsligt har blivit ihop så reagerar jag helt spontant med att dra.
Så, hålla handen är ju så långt ifrån mig man kan komma, men ändå det som flest tror att jag ska börja med när vi har blivit ihop. Vilket jag inte alls förstår, ibland ser jag det som om han vill visa världen att jag är "hans", vilket gör att jag drar, och ibland ser jag det som om han försöker spela rollen av pojkvän och göra mig nöjd, och då låter jag honom hållas för den gången.
Men ibland finns det ju människor som vill hålla handen innan man har blivit ihop. Man kanske har legat någon gång eller så, kanske har flirtat lite men absolut inte definierat något- det tycker jag att man ska ha gjort för att ha ett förhållande.
Nu kommer vi till de kluriga. De sällsynta gånger jag har träffat på en hålla handare, som mer än gärna delar handsvett med mig en hel kväll, men inte följer med mig hem då kvällen är slut, ser jag det som en regelrättig diss, går hem och gnäller över hur han inte ville ha mig.
Men är det här riktigt rätt?
Jag menar, är inte sex mer oseriöst än att hålla hand i några timmar?
Eller är hålla handen ett sätt att let someone down easy.

Alltså, jag har inte nog med erfarenhet inom den här hand-buissnissen för att svara på det här själv: Vad är syftet med att hålla hand??

Tredje gången den här terminen sitter jag och porrsurfar som research. Sist var det orgasmer och silikonpattar, den här gången är det sexpositioner som får mig att klicka mig igenom porrdjungeln på nätet. Även fast jag inte rör mig på några hardcore-tre-kukar-i-en-fitta-sidor så finns reklamen för de sidorna där iallafall.
Det är ju inte utan att man börjar undra... what's with me and the porno??

Jag är ingen porrförbrukare privat. De flesta filmer tycker jag är innehållslösa och tråkiga, skitigt filmade och dåligt engagemang. Det vanliga, helt enkelt. Om jag konsumerar porr gör jag det i bildform, där bättre kvalitet finns att hitta lättare. Men det händer kanske en gång per år, och jag är fortfarande ganska vanilj när det gäller de sorters bilder jag tittar på.

Men det är inte porren som är intressant för mig- det är sexet. Porr är en exponerad version av det mest privata som (förhoppningsvis) är delat med en annan människa, vilket gör det lätt att använda det som research.
Jag har alltid varit fascinerad av sex. Med "sex" menar jag i det här fallet en sexuell akt som tar plats mellan två människor av whatever kön, för att klara upp eventuella missförstånd.
Jag har alltid varit fascinerad av hur två kroppar möts, och i förlängning hur två själar möts i och med orgasmen om man har sådan tur. Det mötet är intressant ur en ren konstnärlig synpunkt, mötet då man öppnar upp sig för orgasm även fast man kanske inte ens vet den andra personens namn. Man ("man" som i jag, blir det väl oftast) släpper taget om den vanliga, analyserande hjärnan och alla sorters varningar man har fått och låter kroppen tala. Det är intressant för att det är det enda vi har kvar som (kan vara) är bara kroppsligt, det enda där vi låter kroppen styra över hjärnan och där fler har mer respekt för det icke-lingvistiska språket.
Om att bo (letar efter det svenska ordet för "dwell". men det finns inte) är att vara åtminstone delvis kroppsligt bunden till en plats eller ett rum (place/space, alltså jag kan bara resonera på engelska just nu) så kan vi göra oss hemma lite varstans genom att ha sex, genom att vara kroppsliga. Det betyder att vi delar inte bara kropp med varandra i sexakten, även plats och hem för ett tag, och det är så jävla vackert, att vi är villiga att dela allt för ett litet tag, genom att gå tillbaks in i våra kroppar.

Okej. Om jag inte har förvirrat er nu är ni duktiga läsare. Är så väldigt lost i det här själv. Men det finns något där, något värt att tänka mer på.
Tyvärr kanske det bara är jag som försöker dölja att hela anledningen till att jag gör sexprojekt är för att jag är sjukt sexuellt frustrerad, då jag har varit utan i två månader.
Men vadfan.
Jag gjorde i alla fall ett ärligt försök, och nu har jag (och ni) den kvasi-interlektuella förklaringen till varför jag gör sexskulpturer i det offentliga rummet.

Igår gick det upp för oss att det bara är tre veckor kvar på terminen.
Att vi sen måste packa ihop våra överarbetade skrivbord, lämna in den sista och största uppgiften och gå ut i det riktiga livet ett tag.
Igår kunde man se ett lätt drag av panik dra genom ansiktena på både en och två konststudenter.
Men jag har mitt på det torra.
Jag fick jobbet.
Det jag ville ha.

Min strimma av panik handlar om ett projekt som ska vara färdigtänkt helst igår men som inte alls existerar.
I'm done as an artist. På allvar alltså.
Men vemfan orkar bry sig.

Igårkväll gjorde jag något jag aldrig har gjort förrut,
Vid tretiden då vi hade sänkt en hel del rödvin och precis skulle gå och lägga oss, fick jag för mig att jag skulle berätta. Berätta för Rövardottern om Bloggen.
Komma ut som bloggare.
Vilket jag gjorde.
Och visade, och läste. Hon bookmarkade den, och nu är bloggen en läsare rikare.

En väldigt speciell läsare dock. En som känner mig och vet vem jag är in real life.
Den första och den enda.

Jag har tänkt att det finns mer risk för självcensur om folk jag känner vet om mitt hemliga blogg-liv. Att jag behöver tänka att folk jag spenderar timmar efter timmar med varje dag vet om varenda liten smutsig detalj om hur fyllehånglet förra helgen var skrämmer mig, och det har varit ett viktigt val att hålla bloggen hemlig för vänner och bekanta, även fast det är väldigt lite de inte vet om mig som dyker upp här.
Men nu har första steget tagits till att bli en fullutkommen bloggare, och jag hoppas vid min gud att det stannar här.

Fredag eftermiddag, Jobb, jobb, jobb och trötthet. Gick hem vid fem och sov i en timma innan jag vandrade bort till Teknikern där den ryska superkonstnären som håller workshop i skolan lagade sjukt mycket sjukt god mat och där vi blev sjukt fulla på rysk vodka. Mobillösa Mannen dök upp och skrämde nästan livet ur mig, han har en tendens att liksom smyga sig på och bara helt plötsligt stå bredvid en, så nästan skriker man hej för att man blir så överraskad. Han var fram och tillbaks, jag var full, dum och kåt brud i slutet av kvällen men orkade liksom inte ragga särskilt mycket, hade väl också någon korkad ide om att jag skulle spela svårfångad, vilket höll i sig ända tills jag började dricka tequila och absint- you gotta love that mix.
Energifylla och jag helt plötsligt var jag den enda vakna i hela huset, med Rövardottern sovandes på mitt ben och Mobillösa Mannen i en fåtölj bredvid mig.
Någonstans här förvandlades jag helt plötsligt till värsta superbruden. Jag fixade och donade och släpade ner en madrass som jag bäddade (hjälpligt), föste Rövardottern och Mobbillösa Mannen i säng, satte mig och rullade en cigg, rökte, såg på de två som sov som barn och drack upp det sista av mitt vin. Försökte sova en stund brevid Mobbillösa Mannen, men misslyckades då han var kantig och konstig, jag kände mig stressad och i vägen.
Så vid tiotiden steg jag upp och städade upp lite i köket och gjorde scones till den bakfulla massan som vaknade så sakteligen. Rufsiga och fyllesvullna satt jag, Teknikern, Rövardottern, Skåningen och Mobillösa Mannen och åt sjuttonde maj-frukost med nybakta scones och te som sedan övergick till kaffekask,och nyponsoppa blandat med vodka- yum! Kjedjerökte och sjöng och hade det allmänt fint i några timmar, jag var alldeles för övertrött och överfull för att ens tänka på eventuella känslor för mannen, vilket gjorde att det blev skönt avslappnat häng med honom för min del.
Tillslut lämnade vi Teknikern i förfallet som låtsades vara hans hus och raglade bort mot Islänningen som hade lovat sjuttonde maj-lunch med devisen "Gratis Mat" i huvudet. Snodde flaggor som dekorerade husen och skrattade hela vägen, köpte glass och gick i fyramannaparad bland folk i folkdräkt och heliumballonger. Mannen la armen om mig men det blev stelt och konstigt, jag kan inte vara avslappnad då jag är nära honom.
Väl framme blev det lite halvtryckt stämning då vi var fulla som ägg och de enda som var det, ända fram till att folk började dricka irish coofee.
Vi drog efter ett tag, järngänget en person kort då Mobillösa Mannen av någon anledning bestämde sig för att stanna kvar, till min stora besvikelse förstås.
Hem till Rövardottern, låg i hennes säng i en halvtimma och hjälpte henne sedan att plugga manus innan hon lärde mig att "packa sig in i bomull", vi låg sked och lyssnade på fin musik om lycklig kärlek. Helt plötsligt sprack tröttheten och halvfyllan ut i tårar, tårar, tårar och jag grinade mest för rädslan om att aldrig bli älskad (BRUDIG!!). Rövardottern skrattade och kramades och var finaste vännen ett tag, sen lagade jag middag åt henne och Skåningen kom och vi började dricka vin igen. Lugn och fin kväll, pratade istället för att skrika, log istället för att skratta.
Somnade i bara strumbyxor och huvtröja på Rövardotterns soffa, hade sjukt många konstiga drömmar om ställen jag har bott på, människor jag aldrig träffar längre men fortfarande håller av, mamma och syster och en naken Mobillös Man som gick igenom alla drömmar som en röd tråd.
Vaknade och borstade ut Rövardotterns ursäkt till hår- som mest är en enda stor dread, innan jag lommade hem i samma strumbyxor och huvtröja som jag sov i, väldigt sliten, väldigt glad och väldigt, väldigt fyllesjuk.

Det har varit en vacker helg. Kanske börjar karman vända.

L-Word säsong 5 avsnitt 9 får Max (tidigare Moira) till det med Tom. All Good. Max är till kroppen kvinna fortfarande, och Tom är bög. Så vilket hål använde dom egentligen? För mig verkar det ju onödigt att använda hål nummer två om hål nummer ett fortfarande finns tillgängligt, men jag är varken transgender eller bög, så vad vet jag.

Jag hoppas verkligen att det här är något som klaras ut de nästkommande avsnitten. Jag kommer ligga sömnlös på nätterna annars.

(Imorgon firas sjuttonde maj med bbc och hemgjorda flaggor. Jag är sjukt pepp)

Jag har haft konstant dålig karma i ungefär ett halvår nu. Ingenting går min väg. Allting går en annan väg. Höjdpunkter såsom dumpning och stulen plånbok bevisar mig alldeles för rätt. Men jag har liksom inte låtit mig nedslås av det här. Jag har blivit nerslagen i fem minuter, muttrat, tagit en cigg och eventuellt en sup om tillfället har tillåtit det, och sedan rykt på axlarna, sagt "shit happends" och gått vidare med mitt sorgliga liv.
Men nu fan.
Nu är jag jävligt trött på det här.
Igår kom det tredje stora beviset på att jag och karma-utdelaren har något otalt med varandra: Jag kommer inte kunna åka till Moskva där jag ska ställa ut, eftersom mitt pass är stulet och jag inte kommer hinna skaffa både nytt pass och Visa innan klockan har slagit check-in. Jag har planerat resan i tre månader och jag är den enda i hela skolan som har varit engagerad nog att söka pengar, göra färdigt utställningsfilmen och så vidare. Men igår föll domen. Det blir inget Moskva för mig.
Det här suger, och det är ingenting som kommer gå över med en cigg och en sup. Nu tar jag mig i kragen, och ropar "cut me some fucking slack" rakt ut i rymden.
Måste jag erkänna att all det här är så sjukt dåligt för att världsaltet ska få fingret ur arslet och ge mig lite av min goda karma tillbaks, så gör jag det gärna.
Be aware.
Jag har börjat gnälla.

Efter en inställd skulpturklass igår (skolan gör inte röda dagar, men igår hade vi helt enkelt tur) satt jag, Rövardottern, Black Papa och Barbie på en bänk i solen. Ämnerna som diskuterades gick från teater, till schizofrena släktingar och -bam- rakt in på tvåsamheten. Barbie har varit förlovad och BP är gift, jag och Rövardottern satt som två newbies i området. Rövardottern hävdade bestämt att hon aldrig ville gifta sig, ivrigt påhejad av BP som altid klagar på livet som gift. Men jag började utan att tänka efter lobba för giftermål- jag som är så emot tvåsamhetens kedjor och fallgropar till ett liv man tror att man vill ha men egentligen bara glider in i för att det är så det ska vara, satt och höjde den ultimata tvåsamhetsritualen till skyarna. Eller åtminstone till takåsarna.
Men det är sant. Jag vill gifta mig. Jag vill ha barn. Jag vill ha en del av det heteronormativa radhuslivet. Jag vill ha en lagom stor trädgård och jag vill köpa pedagogiska leksaker till mina blonda bullerbyn-barn som jag fan vill krysta fram själv, trots min stora föda-barn-fobi. Det är en frontalkrock med allt jag tror på och en så stor paradox inom mig, och det gör mig förvirrad som fan.
Men samtidigt vill jag ju ge mina bullerbyn-barn en bullerby där "familj" är lika mycket grannen som mamma, pappa eller syskon är, jag vill ge dom en vetskap om att kärlek inte är kopplat till kön, jag vill ge dom femenistisk litteratur i födelsedagspresent då de är lite för unga, jag vill hångla med min eventuella partner så dom ser och prata om sex som andra familjer pratar om middagen. Jag vill vara hippie i min tvåsamhet, helt enkelt.
Heteronormativitet och hippie, på något sätt måste det gå att kombinera?!?

På grund av ballongdöden i ansiktet plus solsjuka har det varit sängen ftw hela helgen, som sagt, och blandat med mycket förvirrande försök till att blogga så har jag dagdrömt en hel del. Det är någonting jag gör ibland, då jag har tid eller är uttråkad eller på morgonen efter frukost.
Jag vill gärna kalla mig realist. Jag är ingen brud man förför med blommor och choklad, även fast jag visst uppskattar tanken av presenter. Men romantik som i ordets uråldriga bemärkelse är ingenting som rör mig särskillt. Jag kan vara romantisk, men jag vill tro att jag inte är romantiker. Iallafall inte såfort jag har kommit så långt som till ett faktiskt förhållande.
Men i min storslagna realistiska värld finns en liten gnutta skam: mina dagdrömmar är straight out Harlequin-romaner. Det är starka män som får mig att tappa andan med kyssar, och vackra kvinnor som förför mig med hungriga blickar och framfusiga förslag. Helt realitetsbortkopplat, förutom en sak. Då jag börjar fatta tycke för någon (oh, så fint utryck!) så placerar jag helt enkelt in den personen i min Harlequin-karaktär och får -för tillfället - honom att göra allt det som jag skulle garva läppen av mig om han gjorde i verkliga livet.
Jag dagdrömmer om allt som skulle kunna ha sagts och hänt om han hade kommit till squadhuset i fredags. Jag dagdrömmer om att röka sexigt med putande läppar och kisa mot honom genom röken, och att han då ska luta sig fram och ge mig en tappa andan-kyss, även fast vi vet sen tidigare att han inte gör kyssar. Jag drömmer om mjuka fingersmekningar på handryggen och hur han ska le mot mig då vi tar färjan hem till honom tidigt på morgonen, vilket aldrig kommer hända då han är sjukt anti-fysisk runt andra människor. jag drömmer om frukost med nakna fötter och fniss i ett sommrigt kök och... kommer på mig själv att dagdrömma en situation som redan har hänt irl-

Han är min Harleyquin-man. Han får mig att vara lite, lite romantisk. Men bara över frukost och hemma mellan lakanen. Det räcker mer än väl- det här är ingenting positivt. Harlequin klarar man sig utan

Niotimmarsperformance utomhus i stekande sol och med kostym som inte tillåter solhatt, vilket jag älskar, de med stora brätten som hänger ner och skyddar mitt alldeles för överkänsliga ansikte från ballongdöden.
Såhär är det nämligen: Jag är solallergiker. Jag vet, det låter sjukt ocoolt och det är det också. Jag är allergisk mot solen, och om jag bränner mig, vilket man gör om man stannar ute i solen i nio timmar, så svullnar mitt ansikte upp och börjar klia som fan. Jag mår illa, huvudet snurrar, ibland får jag feber och solfrossa, och det finns inte en chans att jag kan ens vistas utomhus i skuggan på en bra stund.
Så jag är sjuk.
Och jag orkar ingenting annat än att slösurfa, dricka vatten och sova.

Niotimmarsperformancet kostymer var inte söta. Man kan säga att vi såg ut som en blandning av en michelingubbe och en gigantisk marshmallow. Ödet har ju sin ironi, och det är när jag går runt som en marshmallow som jag träffar Mobillösa Mannen för första gången på säkert två månader. Jag freakade och blev jätteblyg, pratade inte med honom alls, vilket inte alls är likt mig. Han såg söt och sliten ut, på väg till stan efter en natt i squadhuset, dit vi gick på kvällen då staden var städat och klar, och där jag fick reda på att han numer bor där. Han har flyttat ifrån sin madrass på golvet i sitt slitna rum över sommaren och flyttat in i replokalen, typ. Men han var förståss inte där just i fredags.

Det är inte bra, jag har en öppning att träffa honom i stort sätt närsomhelst, då det inte alls är ovanligt att jag hälsar på i huset lite då och då, och det kan förekomma stalkertendenser om jag inte håller i mig. Jag måste hålla i mig.

Diskussionsbord om olika former av offentlig konst
"So, if I kill birds, is that landart?"
"Why would you kill birds! I mean, it depends how you do it..."
"Yeah, I could kill in a artistic way!"

Om rådande kroppsideal, vår arkitekt-lärare:
"Well, now it's only a line with two circels in the space"

Krullet efter att ha sprayat fem stenciler till vår fiktiva kommun som kommer härja runt idag:
"This isn't white... It's clear-varnish! I thought it was a little bit light.."

Sjukt mycket att göra, har kommit hem efter tio den senaste veckan varje dag, och idag är det performance, vilket betyder ännu mer att göra. Så när jag kommer hem igår, efter en trettontimmarsdag utan mat, så möter hon jag delar lägenhet med men typ aldrig träffar (hon spenderar mest tid inne på sitt rum) upp mig i dörren och bara "Kan du städa imorgon, det är så himla skitigt här". Det är inte alls skitigt, hon städade ju förra veckan. Vi har en överenskommelse att vi städar varannan helg, men jag menar, kan jag snälla få välja själv vilken dag jag ska städa på. Så jag bara "Eh, nej, jag har ett åttatimmarsperformance imorgon och sen behöver vi städa efter det så jag lär ju inte vara hemma före tolv och då kommer jag nog vilja äta och sova, vilket är precis det jag måste göra nu om du ursäktar." Och då har hon mage att bara "Jaja, men jag vill att du städar imorgon!"

Va, liksom! Hörde hon inte nyss att jag skulle jobba typ femton timmar medans hon sitter hemma hela dagen? Fattar hon inte att jag inte kan var lite flexibel med min dag och bara "Jamen, hejdå, publiken, nu går jag hem och städar i några timmar för att den jag delar lägenhet med inte kan vänta en dag"
HerreJävlaGud!

Jag har alltid trott att jag är "liten och söt". Inte alls petit, för det fattar ju tillochmed jag att man inte kan vara när man har F-kupa i BH:n. Men liten och söt, äppelkindad, kort, sött leende. Liten och söt på samma sätt som en sexåring är liten och söt. Jag har också alltid tänkt att när man är liten och söt kan man komma iväg med rätt mycket utan att det blir vulgärt. Som att snusa ofantligt mycket. Bara charmigt. Eller svära som en borstbindare. Lika gulligt som ett lillgammalt barn. Stjäla, fuskåka på alla sorters kollektivtrafik, inte ha råd eller inte förstå kommer man alltid undan med om man är liten och söt. Så jag har alltid tyckt, att det är väl okej.
Hela min självbild har varit grundad på den här tron, och jag har på något sätt ibland överdrivit min vulgära sida (ibland), för att jag har trott att det har varit lite smågulligt.
Men igår kom jag på något, då jag satt framför maccien och kämpade med grafiken till ett projekt som presenteras imorgon. Jag rapade högt, (för det kommer jag undan med, jag är liten och söt) ingen var där, så ingen kunde störas av det. Men på något sätt kändes det inte litet och sött att sitta framför en dator med hur mycket jobb som helst klockan nio på kvällen, utan strumpor och skor, (kan nästan inte jobba med skor) med fetaste prillan under läppen och jobbsvett under armarna.

Jag såg ner på min minst sagt fylliga kropp och drog med handen över det noga uppsatta håret.
Så insåg jag något:
Herregud.
Jag har blivit vuxen.

No more liten och söt att skylla på.

 
I måndags hade vi på min konstiga konstskola skulptur på schemat hela dagen. Vi har gjort det förr och skulle bara fortsätta på våra ansikten. Ansikten utan modell, vilket vår lärare (en exhippie) kallar "låta ett ansikte växa fram från ditt inre".
Det gör ingenting att hon är sådär kvasiromantisk om att skulpterera, man vänjer sig vid sånna personer om man hänger i konst/teater-kretsar tillräckligt länge. Diva-stereotypen är way worse, så på något sätt är jag glad över hennes fina engagemang i hennes elevers inre. Och faktum är att dom som försökte tänka och analysera leran (vi gillar att analysera) inte alls lyckades, det blev liksom bara... fel. Jag kom in en halvtimme försent med värsta ursinnesutbrottet under huden, för att jag efter att ha blivit bestulen på allt jag äger utom maccien, omöjligt kan få tag i mina pengar utan ID, och för att skaffa ett nytt ID måste jag ha mina pengar. Ond cirkel.
Så jag var arg och började utan vidare kasta på lera på det där ansiktet. Så plötsligt var han där. Brorsans mun, käke, haka och näsa, Mobillösa Mannens sovande ögon. Så stod jag och såg in i ansiktet på de två männen jag alltid vill ha nära mig och började för en sekund tro min hippielärare. Började nästan känna mig känslomässigt bunden till lerklumpen. Började tänka, att det kanske så jag vill att det ska vara, kan man blanda dom två, kan man göra den ena stabilare och den andra vildare, den ena mer ärlig och den andra mer svårtolkad, den ena (fan det här är elakt) dummare och den andra en aning smartare. Då skulle jag ha haft den perfekta mannen, förstås fortfarande introvert med drogproblem och dålig klädsmak, men jag är ju en DramaQueen, så något måste jag ju ha.
Sen förstod jag det absurda i situationen och gav honom en sista klapp på pannan innan jag packade in honom och gick hem till Dolly o lagade mat plus spelade GTA4 hela natten- och Gud, vilket vackert spel!

Det här säger nog mer om mig och den här bloggen än någonting annat.
Dokumentet som jag pre-skriver alla mina inlägg i heter "fyllis" , eftersom det var ett gnällit fylleskrivande som gjorde att jag började blogga.
Read it and wheep, det här är mitt liv, helt oredigerad och helt ocensuerat:

det är fan första gången som jag är full och är helt ensam med ingenstan att gå. om jag blir alko är det här väl någonsort minnesvärt. men jag tänkte att jag skulle träffa Den Norska Mannen. Istället kollade jag på dålig film, youtubeklipp och drack 5-6 glad vin.
Hej fylla.
nu går jag o lägger mig.

BTW tror jag att jag har ett intresse i *******. Jag planerar strategiskt mail till honom när han är i brasilien och i hemlighet vårt bröllop.
Jag vill iallafall ligga- med ***(Mobillösa Mannen)- Helvete vad kåt jag har varit idag. jävla ägglossning. och thank god för ppiller. Men ingen ***. jag som trodde att han var en kille man bara kunde ringa. bara sådär. men tydligen inte. fan
jag ville ju ligga. dt får bli imorgon. då ska jag fan läsa det här och ringa fan klockan 2!  2 fan! efter ett sista desposamtal som telesvararen kommer plocka upp nu

det var det hela.
godanttt.

Så gårdagen Campari i solen översattes till rockbaren sent på natten med en flaska vodka i väskan och Krullets beundrare som köpte fanta till oss, som vi glatt spädde ut till genomskinlighet under bordet. Varje gång vi beställde mer fanta sa beundraren glatt "ja, vi har ju fortfarande inte parkerat bilen!" och hur det gick igenom halv två då vi alla stog och hängde på baren för att inte tappa balansen har jag ingen aning om. Innan dess satt vi däremot stadigt vid ett bord och pratade förvånansvärt mycket politik och förvånansvärt lite sex.
Jag fick mina små chanser att förhöra mig lite om Mobillösa Mannens liv och leverne (stalker) men han visste inte mer än mig, så det sket sig litegrann. Sen blev det lite halvt uppenbart att dom båda ville bli av med mig, så jag skulle in och hitta en erövring för det var jag sjukt sugen på, men så blev det något sorts projekt som de båda skulle hjälpa till med, vilket jag i min fyllehjärna läste som om att dom då desperat ville bli av med mig. "Låt oss hitta någon som hon kan ligga med så att vi kan ligga" typ. Då tröttnade jag och bara "fuck it, jag behöver fan ingen hjälp" så drog jag hemåt, stod och vägde lite på vägskälet till min säng eller knacka på aspackad klockan halv tre hos Mannen, men vinglade som tur var hem tillslut, mot alla odds.
Hemma fyllesurfade jag med en öl och blev ännu fullare. Vaknade upp med stackars maccien i knät och hans facebooksida och en ofärdig väggpost som jag som tur är somnade ifrån. Eller hur låter "vadfan, jag ser dig aldrig och det vill jag!!"!!1 jag har ithen tele. kom jit och ligg sked med mig någon gån, alla har jy...."
Ehm. Jag vet inte ens hur jag skulle avsluta det där, och särskillt sexigt var det verkligen inte.

Röker menthol-cigg i solen med Krullet, snackar män och relationer. Några av skolans mycket vackra par håller på och spricka och i all min bitterhet över en dumpning som inte var någon dumpning skrattar jag lite rått inom mig. Men bara inom mig.
Krullet får sin beundrare på besök och vi packar tyska campariflaskor i min nya, turkosa sommarväska och gör oss redo för att ta oss över floden. Jag ringer faktiskt Mobillösa Mannen, Krullets beundrare och han är vänner. Men han svarar inte, och telefonsvararen tar det inte heller, vilket är underligt, han är mycket noga med att koppla in den när han går ut. Först blir jag orolig och ser framför mig hur han håller på att kvävas av sina spyor och desperat försöker nå telefonen och att jag verkligen borde gå o knacka på för att se om han är okej, sen tänker jag att gud, det här med spyorna skulle verkligen kunna hända, varje gång jag har sovit där har jag varit full innan klockan tre dagen efter, så tänker jag, men gud varför (!!!) vill jag ens dricka campari med den här killen, och sen tillsist tänker jag att herregud, han satt väl bara och sket, sen slutar jag tänka på det där stalkerviset och tänker på solen som värmer mina ben och hur absolut adorable jag är idag, sen råkar jag tänka att det är synd att han inte svarar när jag är så söt och det skulle ju vara fint om man råkade träffa på honom då man är såhär naturligt söt bara sådär och sen tänker jag men vafan, kan jag sluta tänka på honom, och sen säger Krullet något som gör att jag pratar om honom i en kvart. Sen går jag in och skriver ett blogginlägg som egentligen skulle handla om hur fint det ska bli att dricka campari i solen men som i slutändan bara handlade om honom.

Men vad fan.
Lobotomi, kanske

...blir det en upprepning av valborgs vodka straight out of the bottle på squadhuset, solen lyser och vi är som kalvar på grönbete.
Nu lyssnar jag på Allan Edwall och försöker surfa bort tiden.

En dag ska jag sluta med den dåliga ovanan att blogga korta, meningslösa inlägg istället för långa helt ok inlägg. Det är liksom inte något roligt annars.
Imorgon kommer jag ha bakis-tid. Kanske då.

...nikotinfri.
Inte för att man räknar, men ändå.

Okej, om man räknar om vad jag snusade om dagen till cigaretter så blir det 60 stycken per dag. Tre paket cigaretter om dagen. Jag är så sjukt beroende.

Jag skällde också just ut min pennask. Aiai. Lord, help me through this!

Jag har ingen intention alls att göra bloggen politisk, men nu måste jag ändå erkänna färg litegrann- dagen till ära.

När jag växte upp, med min relativt galna nästan-hippemamma (som nu är en vanlig tant) och alla vänner runt omkring som i marxistisk anda hjälpte till att uppfostra mig och min syster var första maj mer än arbetardagen. Det var en familjehögtid, då alla kom samman och åt chilienska piroger och gick ganska länge- vilket var jobbigt och helt onödigt när man var fem. Men det var kul att se vuxna skrika som galningar.
Min blodsfamilj är spridda överallt runt Sverige, så mammas vänskapskrets blev mer av en familj än vad den "riktiga" familjen någonsin har varit, och "familjen" har alltid samlats för första maj.
Mormor hade tyvärr den goda smaken att gå och dö på första maj, vilket höll min mor från familjefestligheterna för ett tag, och folk har vuxit upp och blivit less hippie more egen företagare, så nuförtiden har väl helt enkelt runnit ut i sanden mer eller mindre.
Men jag har aldrig slutat gå, och jag har tagit med mig mina vänner som har tagit med sig sina mammor som har blivit vän med min mamma och det fantastiska socialistiska familjen har fortsatt existera. Jag äter fortfarande min chilienska pirog i kungsträdgården varje år, jag oroas när det är tomt i tåget och skriker "Vart ska vi bo?" "Där ska vi bo!" när vi vandrar förbi slottet. Jag bär på vänners barn som liksom femåriga mig inte alls fattar varför man ska hålla på att gå så jävla mycket, och skriker "LASSE! LASSE!" under scenen då vår ärade partiordförande talar, som en annan groupie. Back in the days när jag jobbade hade jag alltid ett enda krav- jag kan jobba jämnt, alla dagar, ge mig julafton, nyårsafton, midsommarafton, men om jag måste jobba första maj slutar jag. Så stort är det för mig.

Och nu, efter en minivalborgsbrasa i squadhuset, som nästan brände ner kajen helt, efter tysk vodka straight out of the bottle, efter att ha lärt mig rulla cigg så att de faktiskt blir rökbara, och efter intensiv offentlig konst- forskning blandat med the Doors på högsta volym, tar jag på mig de röda promenadskorna och går och upplever en norsk småstads socialistiska familj.
Förhoppningsvis är Mobillösa Mannen där.

(Jag går runt och är konstant sugen på korv idag (den ätbara sorten) men jag glömmer bort att det är för att jag luktar rök och grill. Sov i en skinnsoffa och vaknade darrande av köld)