Analt Läckage

..och full av lögner.

Ja, jag var nykommen, men knappast avslappnad eller nöjd. De påstådda sms:en var bara de som lämnade min telefon.
Min sorgliga plan för lovet är iallafall sant.

Gårdagen var en bänk med Rövardottern som berättade sanningar som fick mig att kaskadgråta två timmar i sträck. Det var inte alls för att jag var "nöjd med projektet". Det var för att jag var rädd att förlora en vän som är mig så nära på så många olika sätt, och som nu också går att förlora på så många olika sätt.

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det som sas igår.
Jag vet inte om det borde vara någonting att bearbeta på det här sättet, i bloggen.
Jag vet inte om jag borde dra mig ur det här nu för att rädda mitt eget skinn och mitt eget precisous ego, något jag ofta råder Rövardottern att göra, eller om jag ska stanna, vara vän 110% och därmed också riskera år och år av bearbetning av min sorg, min bakgrund, mitt medberoende.
Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag borde, men jag vet inte om jag kan.

Och jag vet att hon läser det här, och jag vet att hon vet att jag är förvirrad. Jag vet att hon kommer ta tillbaks Sanningarna och säga att det inte är en big deal, att hon aldrig ville såra, jag vet att det aldrig kommer gå. Jag vet att hon i framtiden kommer ljuga för mig och jag vet att jag kommer att tro henne, för att jag vill tro henne.

Det finns en tomhet idag.
Och jag är rädd.

Det här borde vara obligatorisk läsning för alla som gillar brudar och vill få dom att komma.

Tänk, vad mycket det är jag inte visste om mig själv och min egen pussy. Nu faller vissa bitar på plats!

Sen visade det sig förståss att mina blowjoblektioner med Puppy var helt onödiga- men vadfan, lite liveträning har väl aldrig skadat.

Stockholm är fina stunder med vänner och lata dagar med mamma. Men det är också annat- mötet med livet jag inte lever längre, med prioriteringar jag har gjort som gör att vissa saker har sorterats bort.

I Stockholm bor Paren.
I Stockholm umgås jag med Paren.
I stort sätt alla mina väninnor är ihop i den här staden. Några påväg att bli sambos, andra med superseriösa relationer på distans. Det har fått mig att åldersnoja lite.

Det är inte så långt kvar tills jag fyller 25. Jag har en halv Bachelor, praktikjobb och assistenjobb på scenografiresumén, men relationsCV:et är inte långt ifrån ett tabula rasa. Det är ingenting jag ångrar eller tänker på mycket, men nu på tröskeln till ett fjärdedels sekel kommer ändå tvivlen.
När jag växte upp tänkre jag alltid att "livet" kommer komma. Även fast jag aldrig har tyckt om förhållanden och även fast jag alltid har varit dålig på dom så har jag tänkt att Det Kommer. Att jag en dag kommer träffa den där enda för mig, en kvinna eller man som jag vill och kommer skaffa barn tillsammans med, en kvinna eller en man som jag vill leva ihop med.
Men nu har jag börjat inse att det kanske inte kommer bli så. Det finns en risk att jag aldrig kommer träffa den här personen, aldrig få barn, aldrig skaffa familj. Jag börjar bli såpass gammal att den risken ser mer och mer ut som verklighet, varje dag som går. Jag lever inte ett par-liv och det kanske jag aldrig kommer göra. Det gör parrelationer så mycket svårare och jag måste inse att jag kanske har valt bort det iochmed att jag har valt konsten och teatern i mitt liv.

Det är en otroligt skrämmande tanke, bara att det finns en liten liten risk att man inte kommer få det som man tar för givet att livet kommer ge en. Att det kanske kommer bli så att jag kommer leva ett liv utan att ha upplevt känslan av att vara lyckligt kär, eller känslan av att skaffa barn med någon jag älskar.
Och ja, jag är fortfarande ung och yadayada alla andra argument som säger att det visst kommer bli så,
Men det borde ha börjat nu.
Jag är snart 25.
Jag borde börja uppleva allt det där snart.

Med ett mottaget meddelande på telefonen, som jag vägrar öppna och läsa. Orka bli dumpad IGEN liksom, innan saker har startat.


...

update:
såklart hade jag rätt.

fuck it.

all thoose beautiful boys

Jag har en bästa vän. En BFF.
Hon är underbar- begåvad blivandedesigner, vacker som en sommarmorgon, finaste fnittret och bästa, bästa, bästa vännen.
Vi har kännt varandra sen dagis, då vi var en trio på två flickor och en pojke, och det är något speciellt med att ha kännt varandra så länge. Man sitter liksom ihop litegrann. Även fast jag aldrig träffar den snoppbeklädda delen av vår gamla trio längre, känns det inte alls konstigt när jag ibland springer in i honom.

Min BFF har en syster, sötaste lillasystern som har haft det jäkligt tufft under skolåren med Aspberger och allt vad det innebär. Så  tog lilla kråkan studenten igår. Hon fyller 20 nästa vecka. Det är så jäkla sjukt.
Lilla extrasyrran, babyn, har tagit studenten och här sitter jag i Norge och är så jävla bortkopplad från mitt riktiga liv att jag inte ens har koll på datumet så att jag kan ringa och säga grattis.
Så är det rätt ofta. Man har en vardag här, men ett liv som känns mer riktigt hemma. Ändå misslyckas jag jämnt att hålla koll på vad som händer därhemma- mest för att det är för mycket att hålla koll på här.
Jag är så trött på det- trött på att ha två liv och alltid behöva kämpa för att hålla båda levande. Trött på att känna det som om jag inte passar in i varken det första eller det andra. Trött på att jobba och inte ens kunna blogga om någonting annat för att allting annat är en dimma och min hjärna är en stor gröt av skolrelaterad skit- trött på att få det kastat i ansiktet att jag försummar mitt liv hemma och jag är framför allt trött på att komma hem och inte hänga med. Inte vara nära längre.

Man är i någon jävla mittenfåra, där man inte kan komma nära och inte heller långt bort. Jag har valt det här livet, på den här platsen, men jag har inte valt den över mitt andra liv, bara i väntan på det. Jag vill inte att tiden ska slakta allt det jag har därhemma, eller allt det jag hade. Det skrämmer mig att tänka att det kanske kommer bli så.
Om jag tillochmed glömmer bort hennes student.
Det är illa.

Det är underligt att man kan vara så utmattad, inte ha energi till att ens resa sig upp och hämta ett glas vatten, men ändå aldrig vara för trött för ångest. Kanske är det just utmattningen som triggar den. Jag har spenderat de sista fyra timmarna med att storböla. Och let it be sjukdom, pms eller utmattning. Jag skiter i vilket, för när jag gråter gör jag det hela vägen.

Syster på Skype, och bölande efteråt.
Min syster är det allra käraste jag har. Hon är himlen, vattnet, jorden. Hon är allt.
Vår barndom var långt ifrån Svensson, alla antydningar om en galen morsa är mer än bara antydningar och vi ska inte ens börja snacka om min far som är helt underbar, men bara när han är hög. Hela mitt barndomsliv gick ut på att skydda Syster från allt det som var jobbigt men som var verkligheten, åtminstone för mig. Jag lyckades ganska bra, verkar det som, nu har verkligheten kommit ikapp Syster och, utan att säga för mycket, så är det här ingen rolig tid för henne.

Jag vill inte säga att jag har misslyckats,
men jag känner det.
Jag vet att det är helt galet att tänka att hennes lycka ligger i mina händer, att jag är ansvarig för allt det som har hänt henne, att jag kan förhindra henne att känna och upptäcka allt det jag har försökt skydda henne ifrån. Men om hon inte är lycklig så finns det inte mycket för mig att ens försöka glädjas åt.
Det suger rätt hårt.

Så är det den där naggande känslan: om hon inte är lycklig, om jag misslyckades med det, då finns risken att hon vänder hela misslyckandet mot mig och slutar älska mig. Hon är den enda som faktiskt har gjort det, och det är där rädslan kommer in, den Stora Rädslan om att ingen någonsin kommer älska mig.
För om hon inte gör det, vem skulle då kunna?
Om jag lägger mitt liv på att hon ska göra det, och hon ändå inte gör det, vad är det då för mening med att försöka med någon annan?
Vad är det då för mening överhuvudtaget?

Så ikväll vägrar jag videosamtal för att jag inte vill att hon ska se hur illa det gör mig. Ikväll är det fosterställning med fönstrerna stängda och persiennerna nerdragna. Ikväll är det jag, mitt misslyckande och min rädsla i min säng.