Analt Läckage

Yep, jag träffade världens vackraste man och blev så knäsvag att jag inte vågade titta på honom när jag pratade. Med honom. Fotograf, kulturintresserad och ser ut precis som Ben i den gamla serien "Felicity". Honom man ville att Felicity skulle end up with, liksom.

Sen tvingade jag Brorsan att bjuda honom på kräftskivan på fredag, åt mig, för det vågade jag förståss inte heller göra själv. Nu fantiserar jag om hur våra barn kommer se ut och vilka möbler vi ska köpa när jag, efter skolan, flyttar in i hans tvåa i Zinken.

Allt som behövs är att han gillar kräftor och vill äta dessa på en innergård någonstans på söder.

Det känns som om jag är trettiosju år bort från skolan och att jag har all tid i världen på mig att hänga med alla som bor i den här jävla staden. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg att jag åker redan på söndag, och blir så stressad av det att jag blir sängliggande i ryggont en hel dag.

Men första veckans flytande har varit så fint.
Jag vill inte åka hem än,
och jag vill säga göra våga mer än vad jag gör.

Jag vill alltid vara så charmerande underbar som den här staden gör mig när jag lyckas flyta.

Jag kommer hem med öm nacke efter en obekväm natt på ett tåg, åker direkt till Syrsans nya lägenhet och ligger i hennes säng och fnittrar. Söta, söta Syrsan som är ung och gammal på samma gång, glad och ledsen samtidigt. Har lovat att hjälpa Miss Amore på hennes superflashiga fashionjobb med att sy i lablar i en ny kollektion och måste bryta upp syskonkärleken ganska snart. Åker in till Gamla Stan way to early för att jag inte har koll på hur lång tid det tar att ta sig till ställen längre, upprepar min gymnasietradition med promenad genom gränderna och en latte med en bok på Kaffekoppen. Tvekar vid ingången och tänker att jag ska gå in på Chokladkoppen istället, gayfiket precis brevid men mesar ur och ångrar mig under hela den ångande koppen. Tänker på hur jag inte är outad alls i Stockholm, alla vet men jag lever så sjukt hetero att det är som om det inte finns någonting att veta. Bestämmer mig för att ta tag i den saken under veckan, men misslyckas då jag efter ett antal timmar över lablarna springer i regnet till Medis där jag möter upp Kompiscrushen. Stora leenden och varma kramar, vi går tätt tillsammans två personer under ett paraply, som i en film skyndar vi skrattande mot Brorsans lägenhet där jag till min besvikelse får ett eget paraply jag inte kan tacka nej till.

Efter en fuktig middag på Little Persia med männen i mitt liv åker vi hem och tittar på krigsfilm. Jag kallar den för den bästa dansfilmen jag har sett på länge och skriver upp koreografens namn, pojkarna skrattar åt mig men håller med. Jag och KC ligger brevid varandra, han på madrass och jag på soffan, hans röst i mörkret för mig genom det hemskaste som har hänt honom för många, många år sedan och jag följer med, litar på honom, vi somnar med löften om att vi båda bara är ett telefonsamtal bort, med ett nytt band mellan oss.

En till dag på det fashionabla kontoret och sen äter jag sushi med Syrsan, en Stockholmstradition jag aldrig tröttnar på. Dricker en camparijuice hemma hos henne och vi ser Roy Andersson som alla utom jag tycker är tråkig. Somnar på hennes golv den här gången, sen hem till KC där vi ligger brevid varandra i soffan och ser på X-files, fellow nerd som han är. Vi pratar inte, vi är bara där och nära och avslappnade tillsammans och jag tror att vi båda vet om spänningen mellan oss som studsar fram och tillbaks ända sedan fyllehånglert i julas. Vi bryter upp tillslut och går för att träffa resten av grabbarna i det grabbigaste kollektivet, ser en dansföreställning med en av dem och stannar för öppen scen, jag dricker två öl och vandrar sedan hem till dom igen, jag är charmig och gillad och trivs med att vara enda bruden hos de här grabbarna grus. Vi pratar och röker ett tag innan KC bäddar för mig i soffan, och när vi sitter i den strax innan det är godnatt och hejdå som gäller försöker jag med telepati säga åt honom att fråga om jag vill sova i hans säng, modig av de två ölen under västen. Jag väntar på frågan, väntar på att få le mot honom och säga ja, tack, det vore skönt att ha en arm att sova på inatt. Ser på hans nacke och väntar. Är väldigt medveten om vart han sitter och väntar. Har knäna riktade mot hans mage och väntar. Märker hur han lutar sig lite mot mig, ser mig i ögonen, väntar inte längre, vet att det kommer, ser hur han ler till och är lite nervös, ser hur han sträcker ut handen för kanske en beröring, men sen hur det faller och hur han backar och inte alls frågar utan istället säger godnatt och skyndar från rummet, in till sin säng, ensam.

Jag somnar utan besvikelse med frågan om jag någonsin kommer våga be om en kyss igen och tanken på hur det här ändå är för allas bästa.
Han är för nära. Väntar man länge nog är tillfället passerat och ett nytt, starkare, mer tillförlitligt tar vid.