Analt Läckage

Vi delar samma humor, iallafall, jag och Kompiscrushen:

8:38pm Analt Läckage
hey!

8:38pm KompisCrushen
hej hej

 8:39pm AL
hureläget
oj- för en sekund tänkte jag skriva "hur mycket är klockan". men det vore ju dumt

8:40pm KC
ja det vore dumkkul
Det är rätt bra. Själv då?

8:41pm AL
jo det är fint
övermätt och en aning trött bara

vad gör du??

8:43pm KC
Mätt på livet och trött på den ständigt gäckande döden
Jag ska plugga
och jag lyssnar på radio på internet

8:43pm AL
schysst. jag gillar radio på internet
livet kan man ju äta hur mycket som helst av
sen dör man

8:44pm KC
Jag med
Ja jag skojade bara. 

8:44pm AL
det bor en poet i dig!!

8:44pmKC
Livet är som en fläskpankaka med människobitar i

8:45pm AL
bara rumpkött och ögon

8:45pm KC
usch
bajsmarinerade salta bitar

8:46pm AL
yum!!
det låter fantastiskt!
kanske lite strimlade blygläppar på det också
och lite galla som sås

8:47pm KC
Nu blev jag riktigt hungrig och lite kåt och aggressiv

8:47pm AL
det är människofläskpannkakans uppgift!
bra kombo, hungrig, kåt och agressiv
det är typ jag när jag är full

8:48pm KC
Ja. Det är perfekt
Det är lite frustrerande

8:48pm AL
jo, men man somnar fort när det känns så
iallafall gör jag det när jag är full
man drar en frustrationsrunk och slocknar

8:48pm KC
Men när man är nykter så sover man inte förän man dödat

8:49pm AL
eller runkat
det är också ett alternativ

8:50pm KC
men det är för kortsiktigt

8:50pm AL
döda är väl också väldigt kortsiktigt
om man inte dödar sig själv, dvs

8:50pm KC
man kan dra ut på det

8:51pm AL
kan man ju göra med en runk också!
flera dagar!

8:51pm KC
man måsta döda med en sked.
Runkfrossa

8:52pm AL
nej, man kan inte döda med en sked!
äckligt!
och man runkar inte i flera dagar, man tänker en dag "nu skulle jag vilja runka" men så väntar man flera dagar med det. oh, mercy, dom orgasmerna!

8:53pm KC
Då får man lön för mödan

8:53pm AL
precis! Att runka är så härligt logiskt!
and do feel free to quote me on that

8:54pm KC
Presitionsrunk!

Inboxen full med kärlek från Bror. Han föreslår en weekend i Köpenhamn, jag svarar:

Käre Bror!

Det låter som en ide. Har besök helgen innan, och helgen innan det också, så förmodligen kommer jag vara rätt trött på det här stället, men ha lite jobb att hinna ikapp med. Men det vore fantastiskt roligt, sitta vid kanalen och dricka tuborg i kylan.
Låt mig kolla upp lite bussar/flyg o så så återkommer jag.
Synd att Dansken (Syrsans typ pojkvän under ett tag) precis har flyttat från sin typ PENTHOUSE lgh precis vid christianshavn. Annars skulle vi kunna sova där. Känns jämnt så konstigt att betala hotell/hostel när man åker till köpenamn, eller oslo eller malmö eller whatever, det känns som om man liksom BORDE känna någon som bor där som man kan slagga hos.
Men det kan jag nog fixa. Det är nog inte alltför svårt.
kanske vi kan bo på HOTELL! Och äta hotellfrukost VARJE DAG!!! *älska äta frukost*

Nu har jag lov. Jag har städat, lagat asgod mat, upptäckt genious på iTunes (HALLELUJLHA!!!) varit vaken till halv sju på morgonen för att jag glömde bort att sova, kelat med en katt som jag har döpt till elsa, druckit mig full och cycklat på en cyckel som heter Jonas.
Samt lyssnat på Damien Rice och Thomas Dybdahl med Runa och grinat. Nyktra! Wonderful!


Det är fantastiskt här. Jag kommer på det ibland. Vi gör verkligen bra grejjer och det är helt otroligt att jag är jag och fortfarande gör grejjer som är intressanta för fler än typ mig. Jag kan saker, det känns tryggt och bra. Jag bor i ett hus där det spökar som fan, men jag har aldrig någonsin kännt mig mer hemma någonstans. Jag är omringad av fantastiska människor, som faktiskt tycker om och står ut med mig, men känner aldrig någon stress att behöva umgås, utan tvärtom kan jag säga "nu måste ni gå, för nu måste jag vara ensam" utan att någon tar illa upp. Tempot är mitt och det är alltid bra. Jag har tillochmed en att ha sex med, som grädden på moset!
Fatta: om jag fick välja helt själv hur mitt liv skulle se ut, just nu, skulle jag välja exakt det här jag har.
Jag antar att det är det jag har gjort också.

Snart tatuerar jag in Syrsans namn på min högerarm! Det blir grymt (tid på tor tror jag)

Jag tror att Köpenhamn är en bra ide.
Jag tycker vi prellar det.

____
Ibland får ett enkelt mail en att uppskatta saker man tar för givet.

Dagens facebookskratt, så typiskt för avsändaren. Wonderful!

Jag lagar kyckling åt Rövardottern och vi äter, hon dricker. Hon är vacker och sårbar, liten och mjuk den här kvällen, vinet gör henne följsam och lite kantig. Det finns sorg i hennes ögon, jag sörjer med henne men har inga ord som kan ta henne bort från det som gör ont. Hennes smärta är konstant på ett sätt jag inte kan förstå längre.
Hon pratar men det är som om det finns en livsfarlig distans till orden, och jag vill kunna säga att allt blir bra men det låter som lögner. Jag reagerar med chockartad ilska, uppgiven över att inte kunna göra någonting annat än bara vara vän. Uppgiven över att inte kunna leka puppetmaster och lyfta henne bort från den destruktiva spiralen hon reser längre och längre ner i för var dag. Maten tar slut men orden finns kvar som en tjock filt runt bordet. Det känns bra, men uppgivet.

Sen vet jag inte hur det händer, men från att hon har varit liten och sårbar och mjuk blir hon den som tar hand om istället. Vi pratar spöken och jag blir stressad, inte skrämd. Kan inte slappna av, men Rövardottern packar in mig i täckerna och stryker mig över fötterna, ser till att jag är varm i mitt kalla rum. Med sin klingande röst sjunger hon "...fall asleep now, New York City. Some day I'll dance for you.." och när hon går med order om att jag inte får röra mig är jag mer avslappnad än jag har varit på länge och halvvägs till sömnen.
Jag sover och vaknar i en varm, trygg kokong hon har skapat åt mig, och det är så jävla fint och så jävla själviskt av mig att jag nästan blir tårögd.

Min kropp värker efter värmande sömn med två vänner i ett nittisäng. Vi var tvugna att skeda för annars hade någon ramlat ut.
Har varit duktig flicka, tagit hand om en del skolarbeten. Gjort våfflor- from scratch, med brunost, känner mig som en tvättäkta norrman. Gråter fortfarande inte, fast jag försöker. Kollar på sorgliga youtube-videor men det är torrare än i öknen.

Träffade Mobillösa ute i svängen igår, han var alldeles för påklädd för vädret, det var liksom sommar och han hade lager på lager med fleece och sen halsduk. Han är så sjukt konstig. Gick på fest sen, låg med huvudet i Rövardotterns knä. Jag sa något, jag vet inte vad, och då skrattade Rövardottern och Skåningen i takt, började precis samtidigt. Det var så fint, dom är så fina.

Ibland får jag dampryck och vill bara ha bekräftelse, vill att folk ska gilla mig och säga att dom gillar mig. Det hände en gång när jag, Rövardottern och Teknikern drack vodka. Jag tog uppgivet upp min telefon och skällde ut den för att det aldrig är någon som ringer helt appropå och säger att dom älskar mig. Då tog först Rövardottern upp sin telefon, ringde mig och sa "Hej AL. Jag älskar dig" och sen tog Teknikern upp sin telefon och sa "Hej AL. Jag älskar dig" och det var så sjukt fint. Så ska vänner göra. Då fick jag massa tårar i ögonen och skrattade, log, i en timma efter det. Men nu, torrare än i Sahara. Även fast det fortfarande är typ det finaste någon har gjort.

Jag hinner fan aldrig blogga nuförtiden, har liksom ingen ensamtid framför maccien som kan räcka till för navelskåderi, folk är överallt hela tiden och dörren till mitt kök står ju öppen 24-7, folk vet att de bara kan stiga in.

Rövardottern gav en rejäl injektion vänskap i vardagen, hon är så grymt fin och det var skönt att kunna snacka med någon som liksom vet all vardagsdramatiken. Det blev vin, öl, vin och prat till fyra på morgonen. Dagen efter vaknade jag tio minuter efter att jag skulle ha öppnat butiken och paniksprang ner. Illa.

Sweetsixteen som bor här nu håller mig sällskap i köket där vi lagar riktiga middagar, med sallad och allt, jag bakar bröd när tiden räcker till och kylen är alltid full. Det är otroligt skönt. Som ett riktigt liv. Vi äter ute på bakgården och tittar på vänner på maccien innan vi går och lägger oss, alltid i reasonable hours.

Biljetten till hemstaden är bokad och klar, åker på söndag. Kan inte vänta tills jag får se Syrsan, Brorsan, Gudinnorna och kompiscrushen.

Rövardottern kommer till byn om typ fem minuter! Har inte träffat henne på en månad! woho!

Det här inlägget har dröjt längre än vad det borde ha gjort, men jag har aldrig riktigt vetat hur jag kan formulera mig om det. Det vet jag inte fortfarande- hur formulerar man den viktigaste kärleksförklaringen av de alla??
What the heck, jag måste ju ändå försöka.

Jag antar att jag ofta verkar ganska krass och hård. Eller så kanske det är så att jag vill verka krass och hård. Men bloggen visar ju tydligt att män är något som kommer och går, någonting som finns till för min egen personliga njutning mer än interlektuellt utbyte eller vänskap, något som är för stunden men aldrig för livet.
Men det finns något annat i mitt liv.
Ingen tvåsamhet, men någonting som är djupare, säkrare, mer grundat.

Brorsan.

Jag var sexton år.
Jag var sexton år men det spelade ingen roll.
När jag träffade honom så var jag sexton år och hundra år på en gång.

Min sextonåriga hjärna löpte amok och förstog inte alls känslorna som svallade för den här mannen, som verkade krypa under skinnet på mig direkt. Jag dyrkade honom som en gud från dag ett. Från den kvällen då vi sprang på varandra i Vitabergsparken, delade en flaska vin på fyra och satt under det där trädet som fäller vad som ser ut som vita duntussar. Han var mitt allt, från den stunden.
Under två år var mitt liv att få honom att älska mig, jag insåg aldrig att han redan gjorde det, men på ett annat sätt än vad jag ville bli älskad. Under två år trodde jag att jag älskade honom på det sättet som man lär sig att man älskar män på.
Vi hade sex, casual och no stings, för om man älskar någon så vill man ha sex med den personen. Jag förklarade min kärlek och jag glömmer aldrig hans blick- som att han så gärna skulle vilja kunna säga samma sak tillbaks till mig men inte kunde. Som att han skulle vilja få ta smärtan jag kände då han förklarade men inte kunde.
För han kunde inte.
Jag antar att han var smartare än mig. Han är alltid hundra år och aldrig sexton. Han visste redan från början att det här är något annat. Något meant to last.

Det gick över, kärleken. Men jag har aldrig slutat älska honom. Han kryper fortfarande under skinnet, han kan fortfarande läsa mig på ett läskigt korrekt sätt.
Hur hård och krass jag än verkar så har jag en mjuk, mjuk punkt, och den punkten heter Brorsan.

Jag kan inte säga varför.
Kanske är det för att han tar mig och mina extrema kast mellan berg och dal på ett sätt som ingen annan.
Kanske är det för att jag kan plana ut lite när jag är med honom.
Kanske är det för att jag vet precis hur hans skelett rör sig när han rör sig, för att jag kan rörelsen in i minsta detalj.
Kanske är det för hans sätt att vara tyst när vi hänger i hans rum, kanske är det för hans sätt som får mig att kunna vara tyst.
För hans böcker, för hans glasögon, för hans skratt, för hans stolthet, för min stolthet att vara viktig i hans liv, för hans stöd, för hans naivitet,
För han.

Han är min allra bästa vän och min enda själsfrände.
Men aldrig som älskande, utan mer. Som Bror och Syster.

Utan honom skulle jag ha varit en helt annan person, en person mindre kapabel att ta hand om mig själv. Han har haft så stor del i att forma mig till mitt vuxna jag att han finns i mitt blod.

Det finns ingen annan.

Haha, hon sa inte ens hejdå innan hon åkte till grannstan för att hinna umgås med Toffeln innan hon tar bussen bort och inte kommer tillbaks på månader.
Fatta humorn, liksom. Hon kom inte ens för att säga hejdå, fast vi bor i samma hus! Hahaha!

Okej, det är inte roligt.

Okej, nu kanske jag verkar lite bitter och bitsk, men det är precis så jag känner mig just nu så det är väl all fine.

Krullet åker imorgon. Hon har varit en av mina absolut närmaste de här galna, konstiga månaderna som representerar mitt nya liv i skolan och inom teatern. Hon åker för att vara borta i månader, och hela veckan har vi pratat om vår sista kväll. Hur vi skulle laga mat, regga upp hotnessen och sen gå ut och gå ut som om det inte fanns någon morgondag.
Nu är klockan kvart i tolv och jag har väntat på henne i fyra timmar.
Maten lagade jag själv i ett tomt kök, skickade ett sms med "the food is on the table" till henne vid sju. Hon städar och packar vilket är all good men jag trodde verkligen att det här var planerat och att hon skulle kanske avvara lite partid från en man som inte ens är hennes pojkvän (pojkvännen har väntat i tio månader på henne, så han är i en värre sits än mig) och planera in tid för det här. Som det var planerat. Och ja, det kan verkligen vara en del av min singelelitism (läs: singelfacism) men fan, jag tycker faktisk att det inte är mer än rättvist.

Jag kan vara rationell. Tänka att vi har spenderat veckor efter veckor tillsammans, haft vår tid. Men jag gillar inte att bli stood up. Det är lördag kväll, och det är Krullets sista kväll. Jag hade avvarat den här kvällen för henne för att jag ville ha en sista, ensam kväll med henne innan hon drar. Men den känslan är tydligen inte ömsesidig. Jag känner henne vid det här laget. Jag vet att hon tror att hela världen roterar kring hennes huvud och att hon bara kan ändra sig hur hon vill utan att folk blir sårade. Det här är ingen ursäkt och inget försvar. Det är en jävligt dålig egenskap och jag är dum som inte har förstått det här. Som faktiskt blir sårad då jag sitter ensam på bakgården och dricker billigt vin, inhandlat för tillfället, och ringer henne och hon säger "one more hour" och jag bara men vaffan, klockan är tolv, jag vill supa eller sova. thats it. Och jag tänker inte vänta.

Sagt är sagt. Annars är det hennes loss.
Det var ju fyskam på den kvällen.

Sitter i finaste sommarklänningen, det enda rosa plagg jag äger, och lyssnar på en så töntig skiva som "ljuva svenska visa". Någon sort reaktion på morgonens hemlängtan, antar jag, som botades med ett jättedyrt tvåtimmars-samtal med min allra käraste Mama. Hon är som ingen annan, sådär lite fint tantdum som bara en mamma kan vara, sådär gulligt sentimental som bara femtiplussare kan vara.
Vill vara på hennes balkong och lyssna på Wihe och bli lite halvpruttig på lyxigt rödvin. Vill ha de där kvasiinterlektuella samtalen bara hon och jag kan ha, om konst och politik, där jag har utgångspunkt i teater och socialism, hon i humanism och övergiven socialism, fast hon inte erkänner att den är övergiven utan jämnt försöker styra om samtalet när jag kommer in på det.

Anyway, hon är så fin, min mamma.
Men jag sitter i Norge, till min stora bitterhet, med två flaskor vin, och väntar på att folk ska dyka upp från ingenstans, så jag kan få vara somrigt full i rosa klänning och sandaler. Det är något speciellt med att vara full i rosa klänning.
Hela dagen har varit så sjukt emetionell att jag tillochmed blir tårögd av Magnus Uggla som otippat finns på den där jävla skivan jag lyssnar på. När han sjunger:
"Jag hade fått span på en dam
som kan en att få monogam"
tänker jag på en gammal vis-skrivande vän som hyllade de textraderna som något av det bästa som har gjorts när jag var sjutton-arton och fick hänga med honom och Brorsan i hans indruckna lägenhet. Jag tänker på mina festivalsommrar och Trädgården med Gudinnorna, på Metropolis bakgård med blödande fötter i pumps och på att komma hem efter den första gången jag var borta, till lägenheten med Ninjan (aka BFF) och alla andra Gudinnor. Jag tänker på hur det faktiskt ska vara en schlager att komma hem. Hur det ska vara fantastiska vänner med banderoller som kastar godis över en, som första gången. Men att vara borta och komma hem är som att förlora oskulden- när det är gjort går det inte att ta tillbaks.
Skillnaden är att jag inte för mitt liv skulle vilja ha tillbaks min oskuld- men min första hemgång tar jag tillbaks anytime. Bara för att få tillfälle att vara sådär väldigt överlycklig över att se alla igen. För att kunna låtsas som om jag aldrig kommer lämna dom igen, för att kunna låtsas att jag inte ska åka tillbaks någonsin.

Det har varit en emetionell dag. Sol och sommar gör mig nostalgisk.

Igårkväll gjorde jag något jag aldrig har gjort förrut,
Vid tretiden då vi hade sänkt en hel del rödvin och precis skulle gå och lägga oss, fick jag för mig att jag skulle berätta. Berätta för Rövardottern om Bloggen.
Komma ut som bloggare.
Vilket jag gjorde.
Och visade, och läste. Hon bookmarkade den, och nu är bloggen en läsare rikare.

En väldigt speciell läsare dock. En som känner mig och vet vem jag är in real life.
Den första och den enda.

Jag har tänkt att det finns mer risk för självcensur om folk jag känner vet om mitt hemliga blogg-liv. Att jag behöver tänka att folk jag spenderar timmar efter timmar med varje dag vet om varenda liten smutsig detalj om hur fyllehånglet förra helgen var skrämmer mig, och det har varit ett viktigt val att hålla bloggen hemlig för vänner och bekanta, även fast det är väldigt lite de inte vet om mig som dyker upp här.
Men nu har första steget tagits till att bli en fullutkommen bloggare, och jag hoppas vid min gud att det stannar här.

Hemstaden:
Liten Syster: Min 2 år yngre syster som är mina andetag och min livlinga många gånger. Milen mellan gör att kommunikation stavas Skype och Fejjan, tyvärr mer sällan än vad jag skulle önska. Vi har samma fina leende, but thats about it. Hon är nykterist och skötsam, jag, not so much.
Brorsan: Den ende man jag har älskat. Själasyskon som aldrig viker från min sida sedan åtta år tillbaks.

Gudinnorna:
BFF aka Ninjan: Mjuk, vacker kvinna med världens finaste skratt och längsta mail. Designer med ett år kvar på HDK, och min BFF i vått och torrt sen vi var två pannkakor höga.
Räven: Prästdottern som alltid kommer med de rätta orden då man behöver dom. De allra guldigaste guldkornet i min samling och den enda som kan bära upp en rävboa med bravur.
The Diva: Rockbruden alla vill vara eller kanske vara med. Fellow slampa och befriande rak och ärlig bland annars ganska konflikträdda människor (self included).
Amore: Snyggast och häftigast i stada. Personlig stylist åt alla ovan nämnda Gudinnor, även mig. Har karriärtur men alltid kärlekstrubbel.
Miss Hård: Tvärtom vad namnet antyder mjukare än bomull (bästa kvaliteen) även fast hon gärna verkar hård. Rular varje disskusion med grymma kunskaper i genus och politik. Kan konsten att hålla låda som ingen annan.

Kompiscrushen: Vännen som jag jämnt tror jag har känslor för då jag har träffat honom, vilket inte alls stillades av fylle(fyllefylle)hångel under jullovet. För många mil bort, annars kanske han kunde ha varit allt det som jag låtsas att andra är.

Den Nya Hemstaden:
Rövardottern: Hon som tar hand om alla andra mer än vad hon tar hand om sig själv. Det finns inga hårda kanter på denna fantastiska människa och vän, som är starkare än vad hon själv anar. En av de som gör att jag överlever skolan och all dess vardagsdramatik.
Skåningen aka Skärgårdsdoktorn: Liten pöjk som spelar rollen 'troubled young man' med bravur. Ligger mig väldigt varmt om hjärtat, en av de få människorna i mitt liv jag kan vara tyst och bekväm med.
Krullet: Dramaqueen som suger på goodbyes men som ändå har varit en livlina under året, i form av skratt, vin och skvaller. Ingen av oss är brudiga brudar, ändå har vi fått en väldigt brudig relation.
Är nu och tar världen med storm med sina scenografier.
Teknikern: Eviga vodkapolaren som äger världens bästa kök. Härjad man med ett hjärta som aldrig hårdnar.
Black Papa: Killen man ringer då man är in trouble, mest för att han skrämmer slag på de flesta med sin enorma, svarta kroppshydda, fast han är den finaste, mest kärleksfulle mannen någonsin.
Dolly: Tevespelsfantast och fellow nerd (but way worse than me) som är den enda jag kan frossa i glass och spela GTA4 med en hel natt.

Andra klasskamrater och skolkompisar som dyker upp lite dåochdå är: Islänningen, Kakan, Fjällräven, Nyman, Bruden med Finaste Dialekten, Tysken osv, osv...

Brudcrushen: Brud jag hade en kort crush på och jämnt lyckas springa på vid de mest underliga tillfällen. Crushen dödade hon effektfullt genom att jämnt vara sjukt otrevlig och bitchig då jag träffade (träffar) henne.
Moblillösa Mannen aka Telefonlösa Mannen aka Den Norska Mannen: Stora, stora hanguppen under våren 08, mannen jag hade det mest speciella (som i fina, inte kinky) sexet med jag någonsin har haft. Dumpade mig över Fejjan för att jag är svensk (!!!), vilket togs med ro och ordentlig rebound.
Toffeln: Krullets sommarkatt (aka pojkvän med bästföre-stämpel) som har blivit en god vän, även fast han gillar Beckfilmer. Set me up med Puppyeyes, och har lovat att servera mig fler pojkar på silverfat. Den här killen är mer brud än vad jag är.
Puppyeyes: Killen som ger mig blowjoblektioner lite då och då, men som av någon anledning inte går ner på mig. Tar med mig på bilturer ut i skogen och är alltid söt när han är kåt och inte vet vad han ska göra med det. En lover som säkert kommer finnas med ett tag men aldrig bli (för) viktig.