Analt Läckage

Här sitter man och väntar på att elden ska ta sig såpass att det blir okej att gå o lägga sig. Finaste stunden på hela dagen, och inatt behöver jag inte oroa mig för tiden, har första helt lediga dagen på flera veckor- jag är helt uppspelt över det, ba "yey, jag kan vakna när jag vill och typ byta lakan o kolla på Dexter hela dagen om jag vill!!!"

Igår var det fest på squathuset och alla var lite trötta och sega efter hela terminen plus de sista panikworkshopsen, så stämningen var lugn och skön, jag och Nyman spelade lite musik i anda av vår nya DJ-duo. Sweet.
Mobillösa Mannens band var där och repade, han hängde kvar efteråt. Han var så stor hangup förra terminen, och herren ska veta att jag fortfarande är sjukt svag för honom. Ni som följer vet ju om det. Hur jag tappar andan när han går förbi butiken där jag jobbar. Hur jag inte kan gå ut utan att hålla ett halvt öga öppet efter honom hela tiden. Hur jag inte vet vad jag ska säga till honom de få gånger vi springer på varandra, dels för att det känns som han är på mils avståns, dels för att det känns som att ord är överflödiga när det kommer till honom.
Puppy var ju en bra distraktion från de här "problemen". Men han har aldrig försvunnit ur bakhuvudet. Så igår när han var där, när jag än en gång är lovligt byte, och när han var på sitt vanliga sätt "sätter mig i ett hörn och stirrar på henne tills hon fattar att hon ska komma hit och se mig i ögonen ett tag", så föll jag tillbaks en aning i det lilla bakhålet i sinnet som har hans namn skrivet på sig. Det slutade i en soffa och händer intrasslade i varandra, hans långa hår mot min kind, inga ord, beröringar som skulle kunna kallas ytliga med som är hela vägen in. Det slutade med ett strömavbrott som la hela huset i kompakt mörker, som gjorde att jag slumrade till på hans arm, med hans ben uppöver mina, i någon sorts komplicerad sitt-ligg-ställning. Det slutade med att jag kysste honom på pannan och vandrade hem ensam och nöjd. VId femtiden krashade jag i min kalla säng, okysst och oliggd, men så otroligt... berörd. Cheezy, I know, men det är effekten han har på mig.

Imorse, upp för att jobba, oeldat rum i två dagar som verkligen är helt jävla fucking ISKALLT, jag snackar liksom andedräktsrök-kallt. Bakfull, ramlade in på tjusiga designerbutiken bara för att få reda på att jag inte jobbar den här helgen. Så hem med saft, brasa, en påse chips och True Blood. Sen Oslo och glädjedrunken-performance och jag är bara NÖJD!

Ja, det svänger rätt hårt fram o tillbaks. Men är man lovejunkie så är man.

Okej, Puppys "återkomst" var mer ett "sista gången jag kan få ett värt blåsjobb innan jag blir seriös med min madonna".

Kvällen gick som följer:
- Hej hej, puss puss, "jag dejtar fortfarande den andra bruden, vill du suga mig?"
- Krångling om faktumet att han kommer för ett blåsjobb men inget annat- fast han är semi-ihop med en annan brud (men liksom! Asshole!)
- Youtube och röka.
- Glömma bort skiten, tafsa och bli stenkåt, i dubbel bemärkelse.
- Blowjob. Ett långt. Jag snackar fyra timmar långt.
- Porr och ett väldigt efterlängtat kommande för hans del- jag var orörd från både min och hans sida.
- "Nej nu måsta jag dra hem" (Men liksom! Jag har inte kommit än! Asshole!)
- Gräla mer om att han inte kan bara resa sig upp och dra, sex är väl ändå byteshandel?
- "Men, SUCK! Okej, vill du att jag ska fixa dig så kan jag väl göra det..." (Men GUD, vilken turnon)
- Det dramatiska avslutet, jag säger "Nej, det är försent, det är lika bra att du går" och lägger mig ner i sängen. "Släck på vägen ut. Godnatt".
- Somnar med känslan att jag har glömt att ta betalt.

Alltså, nu är allt panik och problem, på skolfronten, så jag utvecklar när jag har tid för det. Kort sagt,
Asshole,
katastrof,
men hej kom och trampa på mig, det är okej!

Ett sms med erbjudande om "blowjob och röyk" samt "jag är singel enda" men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Eller båda.

BRA- Han kommer tillbaks. Jag behöver inte sova ensam. Jag får ha sex om jag vill.
DÅLIGT- Hans madonna drog och då är det enkelt att slänga iväg ett sms så blir allt lika enkelt som det var från början. Kul att vara second choice???

Jag kanske överreagerar, men är inte det här i samma respektlösa klass som att dra utan att tala om det? Är det värt att träffa honom igen? Eller bäddar jag bara för nästa Madonna han kommer dra ifrån mig för?

Alltså, hjälp mig med det här!

Har börjat säga till folk att jag inte kan sova på natten bara för att alla frågar varför jag är så rödögd och ser så trött ut. Orkar inte förklara att jag sover men liksom aldrig vaknar, att stiga upp har blivit ett stort projekt så jag ljuger och säger "ingen sömn... vet inte varför".

Insåg att ingen kommer vara runt och uppe då jag fyller tjugifem, folk som kommer vara kvar är mestadels idioter med några få undantag. Det här är ju fallet för det mesta, men utan både Rövardottern eller Skåningen att fira med känns det faktiskt onödigt. Satsar på att kanske få till en fest i Hemstaden istället, då kommer ju Gudinnorna komma iallafall.
Saken är den att det är så mycket enklare här, squathuset står öppet, om än en aning kallt, hela tiden, och det är den perfekta sättningen för den sortens fest jag vill ha. Bara baka massa bröd, tretusen värmeljus och bjussa på lammgryta/split peas och sälja svensk öl billigt i baren. Det kan bli perfekt. Men med teaterfestivalen två veckor bort och inga vänner från el Stockholmo kommer det nog bli en mer en vanlig akademifest, minus folket jag gillar bäst. Det känns inte så värt.

Får göra lite polls under jullovet och kolla vilka som kan tänka sig att dra hit. Annars firar jag ensam framför spisen med en brownie från cafeet under. Det känns tillochmed mer värt.

(Kan man inte göra det bäst ska man fan inte göra det alls.)

Syrsan har börjat blogga, som resultat av jorden-runt-resan, och jag har god lust att outa mitt blogg-jag genom kommentarsfältet.
Men gud vad det ligger nära att Mama kommer sträckläsa hela min blogg, sen ringa och skälla ut mig för att jag är alkohol/drog/sexmissbrukare.
Det har jag inte riktigt ork till nu.


... och Syrsans blogg är inte alls anonym. Om ni vet vem hon är, vet ni vem jag är. Så jag kan inte göra någonting alls åt det här.
Fan.

Saker är tröga och tunga, jag känner mig fysikt tyngre sen Rövardottern glädjestrålande annonserade att hon har kommit in på utbyte i Israel nästa termin, sen jag såg på människorna i min klass och bara ????? (men vad fan, idioter!) och Puppy som bestämde sig för att dra vidare.
Allt är OKEJ, eftersom det här är saker som är BRA. Rövardottern kommer ha det helt fantastiskt, Puppy är better off without me, och jag utan honom, jag har rätt att vara skeptisk till folk och fän ibland. Men saker går bara lite tyngre. Det är som att någon har lagt bly i mina skor och jag inte riktigt vet vem. Ingen att skylla på utom mig själv.

Har försovit mig varje dag i en veckas tid, jag som oftast brukar vara först upp för att kunna sitta med min fåniga termos med te i en timma och maila undan lite så jag kan starta dagen med fresh and clean inbox. Nu samlas det på högar och det är seriöst första gången på ett år jag har olästa mail äldre än ett dygn där. Smått panikkänsla av att inte ha kontroll, inte hinna med, men sen när jag väl får tid på kvällen går jag bara hem och sätter mig i min stol närmast spisen invirad i en filt och tittar på tv-serier tills det blir varmt. Då går jag och lägger mig. Sover, men det är som att kroppen, hjärnan, inte vill vakna och jag kommer liksom aldrig upp, blir aldrig vaken. Sover mig igenom dagar efter dagar men det syns inte.

Tror att hela den här historien med Puppy har tagit mig hårdare än vad jag kanske vill erkänna. Inte så mycket att han har dragit- det kan jag förstå och kanske tillochmed tycka är lite bra. Det är mer att jag insåg att jag inte vill vara någon som man inte känner att man behöver typ informera om att man drar vidare längre. Att jag insåg att jag inte vill vara något temporärt. Inte för att jag ville vara permanent med honom, bara att jag blev lite sårad då jag förstog att han aldrig ens kunde tänka sig det.

Eller jag vet inte. Jag vet att jag gör det lätt för folk (lovers) att lämna mig, för jag vet att det är så jag vill ha det. Öppet. Annars får jag klaustrofobi. Ändå vill jag att någon ska veta om det lätta men fortfarande vilja stanna.
Inte Puppy- han är inte rätt. Det skulle bara vara så skönt att veta om att det fanns någon som faktiskt valde det.

Men hej patetisk!
Antar att man får ta det goda (sexet) med det onda (inte vara longterm-material).
*Lars von Trier*

(alla som inte fattar Riket-humor är... nej, dom har inte sett riket, helt enkelt. Synd för dom.)

Dunka-huve-i-väggen workshop med skalor och perspektiv och allt, man ser verkligen hur arkitektläraren tillika rektorn bara MYSER av bajsnödighet när han får lära ut LOGIK! Inge mer konstnärssnack, här inte!
Men mot all förmodan så tycker jag faktiskt om det och jobbar senare på kvällarna än vad jag har gjort på länge, det är skönt när problemen är logiska och därmed logiskt lösbara (men gud- solveable...??) istället för emitionellt breakdown-problem.

Inga ord från min Puppy och jag saknar honom lite, det måste erkännas. Jag trodde att jag kunde vara någonting annat med honom, ett mellanting, slashtecknet mellan hora/madonna, men det gick inte, skyller både på mig själv och honom. Samtidigt är jag glad att det är första gången jag på allvar har kunnat se strukturen, uppdelning, och jobbat mot den. Har påminnt honom gång på gång att faktumet att jag inte är typ frigid inte betyder att jag gör vadsomhelst eller vemsomhelst.

Fysatan vad trött jag blir på hora-rollen, trött på att jag själv tror att jag aldrig någinsin kommer kunna passa in i något annat (men jag gillar ju att ligga! hej stämplad!) trött på att gömma de andra sidorna för att jag vet/tror att jag vet/antar att det inte är någonting en lover vill se.
Jag blir dubbelt så trött när jag försöker vara båda men sen i slutändan ändå får tillbaks horastämpeln i pannan. Trött på att någonting jag tycker om- sex- leder till en förminskning av mig som männsika. Varför kan jag inte få vara båda?

Sen - sena kvällar framför spisen med world of Goo och Six Feet Under, är ensam och nöjd och inte trött på någonting alls, för är man ensam så är man ingen och det är ganska skönt ibland.

Jag åt frukost, la ved i spisen, sen satte jag min i fåtöljen med min tredje hand, min förlängda själ i knät och jag har fan inte rest mig upp än.
Den här dagen har spenderats uteslutande framför min maccie- som kom tillbaks med nytt operativsystem, ny hårddisk och bara några små, fixable problem. Tyvärr var den gamla alltför bortknullad för att de skulle kunna göra en data-recovery utan att jag skulle behöva betala tonvis med pengar min stackars studentkassa inte har, men det gör inte så mycket. Det mesta finns utspritt på olika datorer hos olika vänner och på något sätt känns det skönt att börja på ny kula. Kunna sortera upp och organiesera på ett helt annat sätt- jag hade bara sorterat igenom en bråkdel av mina bilder i iView när den dog, nu kan jag göra allt det från början. Ingen panik, inga problem.

Puppy har dragit vidare till nya vidder, verkar det som. Ingen panik, inga problem. Kanske fick jag för mig att jag ville leka matte ett tag, jag vet helt säkert att jag tyckte att vi hade det bra. Men jag tror och antar att det här är så långt vi kom och så långt vi någonsin kommer komma. Han har ett klassiskt hora/madonna-komplex, jag har ingen lust att än en gång uppfylla rollen som horan, given till mig av både mig själv och honom. Så vidderna är öppna igen, ensamheten är här igen, men det känns inte så farligt. Så länge det finns ved och vänner och vin.

Så länge det finns ved, vänner och vin och fester med tema "sex, magical dragons and rock'n'roll" att gå på.

Somnade ifrån min i min hjærna bokade tid att gå och hæmta hårddisken på och fortsatte sova tills elden hade socknat och det blev helt svinkallt i rummet, vaknade liksom upp av att jag det kom røk nær jag andades och mina lungor typ dog av køld.

Iallafall så ær ju inte det några større katastrofer. Jag har øvar upp mina skills i att elda nu så det tar i snitt ungefær en minut att få tillbaks fjutten, sen tar det i snitt en halvtimma innan ett svinkallt rum har blivit ok-kallt. Okej før att sitta och typ læsa fem centimeter från spisen iallafall. Två timmar før sov-varmt rum.
Smuts gør ett rum varmare- det ær sant! Kanske inte smuts som i smuts, men lite prylar liksom. Skulle så gærna vilja bo på "det smakfullt inredda gamla høloftet i vitt" men det funkar fan inte, måste lægga ut mattan som har legat utomhus i sommras, och typ hænga upp lite sunkiga filtar på væggarna och ha mycket prylar och møbler vid væggarna før att det ska hålla værmen. Herregud, det ær ju faktiskt ett HØLOFT. Det blir liksom aldrig rent. I vanliga fall bryr jag mig inte, men nær jag kom ner till Køpenhamn och det EXTREMT rena hotellrummet (får fan panik av EXTREMT rena saker, speciellt mænnsikor, kænns liksom massmørdaraktigt att vara extremt ren *kollar på Dexter før mycket*) så kænde jag mig assmutsig och var tvungen att gå och dusha, fila naglarna och køpa en ny "fræsh" vit pyjamas på HM. Okej, den var på rea och kostade bara 30 spænn, men nær ska jag få anvændning før en "søt" vit pyjamas a la linne och boxertrosa med rosetter, nær jag i vanliga fall sover med typ understæll, fleecebyxor och halsdduk? *sexig*

Køpenhamn var ju kærlek iallafall, vi kørde den klassiska "svensk i danmark", och drog rætt från barerna till fruksotbuffeen och sånt. Hittade nån kille som høll min hand "i smyg" før att han trodde att Brorsan var min kæresta, och en annan kille som gav mig ett par solglasøgon, inte alls i smyg, utan utmanande før att typ inte gillade Brorsan och skulle reta honom genom att ragga på hans brud. Haha, tji fick han liksom!
Underligt, vi har verkligen blivit sedda som ett par hela helgen, det har typ aldrig hænt førrut. På hotellet tog dom tex før givet att vi ville ha dubbelsæng och det tog oss tre minuter att øvertala dom att vi inte behøvde ha det.
Sjukt komplicerat att ragga danskar nær alla tror att man ær ihop med sin Brorsa, iallafall. Den dær hand-hållar-snubben hade jag gærna tagit hem och skedat med både en och två nætter, men det fungerade ju liksom inte, æven fast både jag och Brorsan aktivt førsøkte øvertala honom om att vårt førhållande ær helt platoniskt.

Sen en annan grej- Brorsan blev helt svart och deppad nær vi snackade queerteori och jag fattar fortfarande inte varfør. Vad ær det att bli deppad øver, liksom? Men sen livade jag upp honom med lite lingvistik, då blev allt bra.

Måste dra hem och kolla elden. Efter två nætter på nattbuss klarar min nacke fan inte av att sova i kyla.

Sitter och væntar på en presentation av en scenmodell jag tillochmed sjælv tycker ser førfærlig ut, væntar på att væntan ska vara øver, på att jag kan få ta en pizzaslice och ge mig hemåt før att packa, væntar på att få sætta mig på en nattbuss och åka hela långa vægen till køpenhamn och Brorsan, som kommer vænta på mig på Huvudbangarden.

Sen kommer jag vænta hela helgen på att det ska bli måndag igen, på att den hær fruktansværda workshopen ska vara glømd och førtrængd, på att min nya håddisk æntligen ska bli intstallerad i min stackard maccie som inte har sett dagens ljus på två veckor.

Men helgen! Vad fint det ska bli, vad underbart att dricka dansk pilsner med mannen jag gillar bæst i en stad som inte ær varken min eller hans, vad skønt det ska bli att glømmaglømmaglømma att man faktiskt kan misslyckas så jævla fatalt nær man gør det jag gør.

... Jag har bara inte fått hårddiken æn och kan inte med att blogga på skolans datorer.

Næsta vecka kommer jag sitta framfør vedspisen med maccien i knæt och tina upp tårna igen. Jag får hålla ut lite længre bara.
Under tiden roar jag mig med att bygga en modell (FYSATAN VAD TRÅKIGT!) och åka till Køpenhamn før drunken-weekend med brorsan. Vi ska bo på hotell med hotellfrukost! *kærlek* Och se bra teater jag aldrig har sett førrut! *jobb-beroende*

Komplett uppdatering nær hårddisken ankommer!

(Min syster har varit hær førresten. Det var ju det finaste sen Jesu fødelse. Herregud!)