Analt Läckage

Min mamma kom nästan på mig med att kolla porr alldeled nyss. Som tur var kollade jag bara, hade inte kommit till runkstadiet ännu, och kunde snabbt stänga ner fönstret med filmen, så jag TROR att hon inte såg något.
Hon gick och la sig för tre timmar sen, så man trodde ju att det skulle vara ofarligt, med hörlurar och stängd dörr. Men tydligen inte- privacy är ett bortglömt begrepp i det här huset, det tänkte jag inte på.
DET, mina vänner, är pinsamt.

Imorgon väntar stora prata allvar-dagen. Om han bangar gör jag det inte. Det är dags att lägga korten på bordet.
Tänker bli lite cheesy och blödig, men jag vet att Rövardottern kommer skälla på mig för att det kanske verkar som om jag gör en av mina u-svängar och slingrar in mig i KC för att det inte finns någon annan till hands. Men så är det inte. Inte alls. Jag skulle, för det första, aldrig någonsin riskera honom som vän bara för att jag är uttråkad. Heck, det är det som har gjort att jag har väntat.
Det finns ingen annan som jag kan vara mig själv så mycket med, och ändå känna mig omtyckt. Som allt känns så naturligt med, på något sätt. Med honom känns det tryggt och varmt och fint. Det känns viktigt, samtidigt som det sprakar attraktion på alla plan, vilket det har gjort i åratal. Om det är någonting mer än den vänskapen vi har vet jag inte. Men jag vet att jag är redo att försöka, vilket jag insåg när jag kastade ut alla skitrelationer tillsammans med Puppy och Chilienaren. Jag vill inte ha 'tillsvidare' längre.
Det här kan vara på riktigt. Det skrämmer skiten ur mig.
Men
what the fuck
BRING IT ON!

Ikväll går "Bodyguard" på kanal fem. Det var ju min favoritfilm när jag var typ fem. Det betyder inte att jag kommer stanna hemma o se den.
Jag har precis vaknat och ätit frukost, nu sitter jag o kollar upp pjäser att se, utställningar att attenda- det är nästan att jag glömmer bort att kolla vad mina vänner faktiskt har för sig. Men mental note- ring Gudinnorna!

ANYWAY, KC kommer bara vara i stada i en vecka då jag är här, och hela bussredan upp, hela natten innan jag drog så har jag tänk tänkt tänkt. Följ med nu:
Vi har varit vänner i fyra-fem år. Han har kommit att bli väldigt nära, väldigt viktig. När vi blev vänner var vi båda seriously hooked, vilket gjorde att vår relation grunades på en "inte ett alternativ"-tänk. Men under kanske de två sista åren, inte minst det sista, efter fyllehångel och ett "jag älskar dig" som han sluddrade fram, har jag haft feta crushen på honom. Och jag vill påpeka- det är en CRUSH. Jag vet inte om det är mer, jag vet inte om det kan vara mer, jag vet inte om jag vill att det ska vara något mer. Men det finns där, samtidigt som det finns något otroligt VIKTIGT mellan oss.
Nu ska han söka till skolan, han kanske kommer in, han kanske kommer att dela mitt liv på ett helt annat sätt än vad han har gjort tidigare. Jag vill att han ska komma in. Jag vill att han ska vara nära nära nära, samtidigt som jag vet att skolan kan vara rätt för honom. Men jag tror inte att jag klarar av att ha honom där, och ha den här konstiga känslan av outalat mellan oss. Så- nu kommer poängen. Borde jag prata med honom? Eller är det bara själviskt??

Har börjat säga till folk att jag inte kan sova på natten bara för att alla frågar varför jag är så rödögd och ser så trött ut. Orkar inte förklara att jag sover men liksom aldrig vaknar, att stiga upp har blivit ett stort projekt så jag ljuger och säger "ingen sömn... vet inte varför".

Insåg att ingen kommer vara runt och uppe då jag fyller tjugifem, folk som kommer vara kvar är mestadels idioter med några få undantag. Det här är ju fallet för det mesta, men utan både Rövardottern eller Skåningen att fira med känns det faktiskt onödigt. Satsar på att kanske få till en fest i Hemstaden istället, då kommer ju Gudinnorna komma iallafall.
Saken är den att det är så mycket enklare här, squathuset står öppet, om än en aning kallt, hela tiden, och det är den perfekta sättningen för den sortens fest jag vill ha. Bara baka massa bröd, tretusen värmeljus och bjussa på lammgryta/split peas och sälja svensk öl billigt i baren. Det kan bli perfekt. Men med teaterfestivalen två veckor bort och inga vänner från el Stockholmo kommer det nog bli en mer en vanlig akademifest, minus folket jag gillar bäst. Det känns inte så värt.

Får göra lite polls under jullovet och kolla vilka som kan tänka sig att dra hit. Annars firar jag ensam framför spisen med en brownie från cafeet under. Det känns tillochmed mer värt.

(Kan man inte göra det bäst ska man fan inte göra det alls.)

Saker är tröga och tunga, jag känner mig fysikt tyngre sen Rövardottern glädjestrålande annonserade att hon har kommit in på utbyte i Israel nästa termin, sen jag såg på människorna i min klass och bara ????? (men vad fan, idioter!) och Puppy som bestämde sig för att dra vidare.
Allt är OKEJ, eftersom det här är saker som är BRA. Rövardottern kommer ha det helt fantastiskt, Puppy är better off without me, och jag utan honom, jag har rätt att vara skeptisk till folk och fän ibland. Men saker går bara lite tyngre. Det är som att någon har lagt bly i mina skor och jag inte riktigt vet vem. Ingen att skylla på utom mig själv.

Har försovit mig varje dag i en veckas tid, jag som oftast brukar vara först upp för att kunna sitta med min fåniga termos med te i en timma och maila undan lite så jag kan starta dagen med fresh and clean inbox. Nu samlas det på högar och det är seriöst första gången på ett år jag har olästa mail äldre än ett dygn där. Smått panikkänsla av att inte ha kontroll, inte hinna med, men sen när jag väl får tid på kvällen går jag bara hem och sätter mig i min stol närmast spisen invirad i en filt och tittar på tv-serier tills det blir varmt. Då går jag och lägger mig. Sover, men det är som att kroppen, hjärnan, inte vill vakna och jag kommer liksom aldrig upp, blir aldrig vaken. Sover mig igenom dagar efter dagar men det syns inte.

Tror att hela den här historien med Puppy har tagit mig hårdare än vad jag kanske vill erkänna. Inte så mycket att han har dragit- det kan jag förstå och kanske tillochmed tycka är lite bra. Det är mer att jag insåg att jag inte vill vara någon som man inte känner att man behöver typ informera om att man drar vidare längre. Att jag insåg att jag inte vill vara något temporärt. Inte för att jag ville vara permanent med honom, bara att jag blev lite sårad då jag förstog att han aldrig ens kunde tänka sig det.

Eller jag vet inte. Jag vet att jag gör det lätt för folk (lovers) att lämna mig, för jag vet att det är så jag vill ha det. Öppet. Annars får jag klaustrofobi. Ändå vill jag att någon ska veta om det lätta men fortfarande vilja stanna.
Inte Puppy- han är inte rätt. Det skulle bara vara så skönt att veta om att det fanns någon som faktiskt valde det.

Men hej patetisk!
Antar att man får ta det goda (sexet) med det onda (inte vara longterm-material).
*Lars von Trier*

(alla som inte fattar Riket-humor är... nej, dom har inte sett riket, helt enkelt. Synd för dom.)

Dunka-huve-i-väggen workshop med skalor och perspektiv och allt, man ser verkligen hur arkitektläraren tillika rektorn bara MYSER av bajsnödighet när han får lära ut LOGIK! Inge mer konstnärssnack, här inte!
Men mot all förmodan så tycker jag faktiskt om det och jobbar senare på kvällarna än vad jag har gjort på länge, det är skönt när problemen är logiska och därmed logiskt lösbara (men gud- solveable...??) istället för emitionellt breakdown-problem.

Inga ord från min Puppy och jag saknar honom lite, det måste erkännas. Jag trodde att jag kunde vara någonting annat med honom, ett mellanting, slashtecknet mellan hora/madonna, men det gick inte, skyller både på mig själv och honom. Samtidigt är jag glad att det är första gången jag på allvar har kunnat se strukturen, uppdelning, och jobbat mot den. Har påminnt honom gång på gång att faktumet att jag inte är typ frigid inte betyder att jag gör vadsomhelst eller vemsomhelst.

Fysatan vad trött jag blir på hora-rollen, trött på att jag själv tror att jag aldrig någinsin kommer kunna passa in i något annat (men jag gillar ju att ligga! hej stämplad!) trött på att gömma de andra sidorna för att jag vet/tror att jag vet/antar att det inte är någonting en lover vill se.
Jag blir dubbelt så trött när jag försöker vara båda men sen i slutändan ändå får tillbaks horastämpeln i pannan. Trött på att någonting jag tycker om- sex- leder till en förminskning av mig som männsika. Varför kan jag inte få vara båda?

Sen - sena kvällar framför spisen med world of Goo och Six Feet Under, är ensam och nöjd och inte trött på någonting alls, för är man ensam så är man ingen och det är ganska skönt ibland.

Sitter och væntar på en presentation av en scenmodell jag tillochmed sjælv tycker ser førfærlig ut, væntar på att væntan ska vara øver, på att jag kan få ta en pizzaslice och ge mig hemåt før att packa, væntar på att få sætta mig på en nattbuss och åka hela långa vægen till køpenhamn och Brorsan, som kommer vænta på mig på Huvudbangarden.

Sen kommer jag vænta hela helgen på att det ska bli måndag igen, på att den hær fruktansværda workshopen ska vara glømd och førtrængd, på att min nya håddisk æntligen ska bli intstallerad i min stackard maccie som inte har sett dagens ljus på två veckor.

Men helgen! Vad fint det ska bli, vad underbart att dricka dansk pilsner med mannen jag gillar bæst i en stad som inte ær varken min eller hans, vad skønt det ska bli att glømmaglømmaglømma att man faktiskt kan misslyckas så jævla fatalt nær man gør det jag gør.

Igår blev min ælskade maccie schizofren och dog.
Jag græt. I flera timmar. Sen somnade jag och vaknade med nytt hopp.
Hade inga backups. Alls. Men det verkar som om appleproffsen visst kan mjølka ut min hårddisk.

Alltså, det hær kommer innebæra att jag inte kan skriva svenska æø på ett tag och att jag inte kommer kunna skriva lika sjælvutlæmnande då jag alltid måste sitta på en stationær dator på skolan.

Men min maccie kommer återuppstå!
You just wait and see!

...#1
Så ovärt att inte ha en Puppy around när jag har en känna-bröstvårtorna-konstant-dag. Det vill säga, när jag är, för en gång skull, kåt som fan.
Dessutom är det kallt som i helvete i mitt rum och vi använde all ved till jobbfrukosten imorse.

Det åskar, blixten slog ner och kortslöt hela vårt badrum, ingen av oss förstog hur man får tillbaks strömmen så vi får skita i mörker ett tag. Det är rätt läskigt när man bor i ett hus som är härbärge för småkryp och en och en annan mus. Det är så gammalt, så många springor, sneda träplankor och vrår att det inte går att kontrollera, krypen har claimat stället mer än vad vi människor har gjort.
Ikväll dricks det vin i mitt kök, grannarna kommer upp och tjatar om att jag ska vara med, men jag blir mer irriterad än något annat. Hela dagen har jag väntat på att få krypa ner under täcket och bara vara själv, hela dagen har folk varit kalla, profissionella runt mig och hela dagen har jag hatat profisionell kyla och längtat efter... mamma. Typ. Dålig dag, mycket nära till gråten utan tillfälle att kunna ge efter för den känslan. Inget snus, inga rökraster: nikotinbrist. Ointressant workshop, får dåligt samvete för att jag inte är engagerad i grupparbetet. Sur, snäsig och trött i början av dagen, gnällig, needy och klängig i slutet och ingen borde behöva vara min vän dagar som denna.

Jag trivs väldigt bra häruppe, ensam, med vinet musiken människorna skratten en trappa ner, det sipprar upp genom de sneda brädorna och springorna som varm choklad för min själ. Ensamheten är så underbar när den är självvald och alternativet finns en trappa ner.

Drack kaffe, åt chocklad, täcket över huvudet och tack för den här dagen.
May you never come back, jävla skitdag.

Vi sitter i bilen, brevid varandra, långt ute på landet men med knäna uppe så vi sitter näranära. Han är hög som ett hus och jag kan inte låta bli att skratta åt honom. Han vill att jag ska mecka, men jag kan ju inte, har aldrig rökt tillräckligt för att ens behöva tänka på att lära mig det. Han gillar tydligen att ta på sig magisterrollen, går igenom hela processen från början till slut, låter mig pedagogiskt känna på den söndersmulade tobaken tillsammans med haschet och jag är bara måttligt intresserad. Vi ser en rävunge- inte än röd utan har kvar den bruna babypälsen. Den springer runt bilen där vi har en egen liten värld, det känns lite som om den inkräktar, men det gör ingenting. Nyfikna ögon, Puppy sätter på strålkastarna och vi ser honom bättre, han står kvar blixtstilla i några sekunder, sen springer han bort och hem.
Jag tänker på hur jag än gång sa till Puppy att jag bara ligger med potheads, för så såg den dåvarande statistiken ut, och hur det kanske är därför han jämnt erbjuder sex med pot. Som en paketlösning, liksom. Fastän jag bara är måttligt intressarad.

Så fanns det de där få, korta sekunderna, då vi var påväg ingenstans, då det bara var hästar och åkrar och the occational farm utanför fönstrerna och det känndes som om vi bara kunde fortsätta, att vi inte behövde komma fram någonstans, att vi inte behövde träffa någon alls, att han kunde vara tyst och jag kunde titta ut genom fönstret och inte längre ha ett uppstyrt liv.
Men istället blev det en aning obekvämt sex i bilen, istället blev "överaskningen" han hade till mig snabbt en besvikelse, då jag räknade kallt med att NU Äntligen skulle han gå ner på mig, och kalla det överaskning för att det har dröjt så sjukt länge, men då det istället var att han inte hade några kalsonger på sig.
Men yoho, liksom.

Hela taket bullrar när det regnar här. Det är så underbart, som att sova under vatten.

(Inatt drömde jag om min första tjejkärlek. Det var en helt fantastisk dröm med mjuka kroppar och varma leenden. Vaknade upp och hade en innerlig längtan efter att ringa, facebooka, se om hon fortfarande lever. Men orka ex:a, liksom. Även fast vi aldrig var ihop)

Känner mig lite bortkopplad, är inte bakfull på en söndag för första gången på jag vet inte hur länge. Äter lång frukost, sorterar bilder från förra skolåret och slänger säker 3000 av totalt 5000. Lyckas klämma fram några tårar när jag otippat kommer att tänka på aborten för två år sedan, och det river skönt i bröstet, jag blir så glad över att känna att tårarna sinar och jag får inte min gråtsession som jag har väntat så på.
Träffade ingen igår och vill nog inte träffa någon idag. Puppy på msn och jag blir mer trött än glad av hans mess, men det är fint att ha en liten livlina utanför skolan, en möjlighet att stilla uttråkningen med sex. Han pratar trekant och vad han aldrig har gjort i sängen, jag känner precis som förra gången att jag inte ORKAR jaga sexupplevelser, jag är så färdig med det.

Tänker på vilken stor skillnad det är mellan Puppy och Mobillösa, den ena som vill så mycket hela tiden och den andre som bara lät det hända, och så otroligt upphetsad jag var av Mobillösas avslappnade attityd till det. Hur skönt det var att kunna vara naken med honom i en assexuell situation, hur upphetsande det var när den situationen sakta vändes till en sexuell situation.
Skiter i det tillslut och låter mig dras med i Puppys entusiasm.

Är ensam, nöjd. Bortkopplad, konstig, apatisk.
Vill fortfarande blåsa bort hjärnan.

Rövardottern och jag sitter med varsinn öl och stämningen är apatsik. Vi är så vana vid drama och starka känslouttryck att när det blir vad för andra är normalt blir vi oroliga och stressade. Folk hänger inte 24-7, det är ingen fest, ingen destruktiv aktivitet runt hörnet som alternativ till vardagen. Gamlebyen ligger tyst och främmande, väntar på hösten och en tid som går saktare. Vi väntar inte, vi klamrar oss fast vid det som har varit och förstår inte att tiden kan gå utan oss.

Jag har inte gråtit på så länge. Det står mig upp i halsen. Jag vill att någon ska göra mig riktigt, riktigt illa så att jag kan få ut allt det som har samlats under många månader. Någonstans, någongång slutade jag att gråta. Jag vet inte varför, jag har alltid gillat det- det har aldrig varit ett problem. Men nu väntar jag mer på det än på någon tid och jag tänker på saker som vanligtsvis får det att stocka sig i halsen på mig- min rädsla om att aldrig kunna älska, min syster och hennes sorg, tillochmed min döda katt. Men ingenting får ögonen att fyllas, och än en gång skrämmer det mig. Det är inte för att jag är lycklig, det är för att allt är så irreterande normalt att ingenting känns. Jag vill känna, jag vill gråta. Annars är allt så skrämmande overkligt att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv.

Men gud, ja, jag gnäller. Det känns säkert bättre imorgon. Men ikväll vill jag ha tårar eller spränga bort hjärnan med pot, kemikalier, alkohol, kärlek, sex, destruktivitet. Och ingenting av det finns i min närhet.
Känns livet bara på riktigt när man konstant ser baksidan av det?
Eller är det så jag har lärt mig att livet är att det känns så för mig? Att jag inte kan vara verklig utan den svarta sidan?

Igår var jag jättesjuk men lät inte det hindra mig alls, tretimmarsfika med Ninjan och sen promenad, loppis-shopping. Jag köpte i febern och villan en overall, som visade sig vara sjukt värt även idag. Sen sov jag i en bil i en halvtimma, med Brorsan vid ratten. KC och hans vän mötte upp i stan, vi såg en föreställning och sen drack vi te och jag försökte se djupt i ögonen med ORKADE inte, så jag tänkte att jag sätter alla kort på kräftskivan imorgon, både med KC och Ben, ligga ftw!

Så kom jag hem och var astrött och helt torr under näsan, ni vet som man blir när man är förkyld. Ragglar in i badrummet och sträcker mig efter mammas ansiktskräm. Smörja smörja.
Nu vaknade jag halv tio, on the spot, som varje dag so far, och är helt svullen i ansiktet. Men bara wtf!
Kollar ansiktskrämen.
SPF 15.
Men fan- jag är ju allergiskt mot solkräm!

Så ikväll ska jag försöka vara liggbar med svullen, rödflammigt ansikte och semirinnande näsa. Men- i overall och i röda pumps. Jag hoppas det kan rädda mig.

Efter att ha lekt husfru i en vecka kommer jag tillbaks till en stad  som först får mig att bli varm i magen med av sättet den låter folk man känner dyka upp lite här och var, öl i kvällsol med Rövardottern och kullerstensgatorna som man har lärt sig utan och innan efter det här galna, konstiga, fina året.
Sen får man ett två tre fyra minor setback, sen kommer man tillbaks till rummet, lägenheten som inte är städad alls, sen ser man minuset på kontot och sen tar tiden energin slut och vännerna åker ifrån byn. Jag är kvar med tretusen saker på listan, ett stökigt rum som ska flyttas imorgon, inga pengar inget liv och defenitivt ingen jävla blivande pojkvän.

Rövardottern pratar sammet i soffan när jag kommer dit med den minst sagt förvånande nyheten om Telefonlösa Mannens getout, och det värmer hjärtat men sen går jag och lägger mig, och det är som om ingenting gör ont, ingenting värmer. Känner att det värker lite sådär välbekant i vänstra sidan av bröstet men är för van och för trött för att ens orka registrera det. Tänker att han inte är värd det, och det är sant, men det skrämmer mig att ingenting sårar mig längre. Att jag tänker alla dåliga tankar som jag tänker om mig själv då sånnthär händer, men istället för att böla ut dom i en halvtimma så är det som om jag tror på dom och tar dom med sansat lugn.
"Okej, det är väl så, jag är inte god nog att bli älskad"
"Jaha, så är det väl, jag är ett great fuck, men man vill inte ha med mig att göra efteråt"
"Jepp, om jag trodde på det här kan jag inte lita på att någon tycker om mig"

Det gör mig arg att det inte gör ont nog, och samtidigt så tänker jag att han faktiskt inte är värd det och det kanske är därför jag inte bölar ut tankarna.
Dessutom är det här det minsta av mina problem just nu och det vet jag också. Jag kan inte hålla på att lägga tiden energin känslorna på potheads. And that's a fact.

Okej, jättesnabbt för att jag sitter på skolans internet och securitas kommer om två minuter.

Skärgårdsö, nydligt på ren norsk.

Hemkomst och internet som jag har saknar i en och en halv vecka. Mess på fejjan från MLM, svaret på frågan om han kanske skulle vilja ses:
det tror jag ikke!

???
Fan.
Tillochmed jag fattade inte att jag var så dum.
Att han var så ointresserad.
Fan.

Alltså OMG nu har jag precis fått reda på att Mobillösa Mannen nu inte enbart är Mobillös utan HELT telefonlös- han har sagt upp sitt hemtelefonnummer.

Jag fattar inte. Nu finns det inget sätt att få tag i han alls, han har inte internet heller. Och jag vette fan vad han gör om han typ vill träffa någon- går ut och letar efter personen eller????
Som om det inte var komplicerat nog (för mig) utan mobil! HERREminskapare!

Inte helt frisk, utmattad efter en dags jobb med e-mailande hit och dit, försök till att knåpa ihop figurerna i lera jag har till mitt projekt och planering, budget, stress. Ingen fara, den här processen har jag varit igenom många gånger förr. Med undantaget att jag har varit frisk och inte så stressad över vad som kommer sen.
Jag har en lägenhet med alldeles för hög hyra i sommar, jobb under bara tre veckor, folk som bangar och sätter mig i klistret. Måste lära mig att inte ta ord för löften. Måste bli frisk och ha energi nog att hitta ett till jobb. Måste sluta älta och gnälla och ta tag i problemen istället.

Vill ha solsken på axlar och öl i handen, vill ha pengar på banken och mat i kylen.
Hoppas på ett stipendie som skulle gå till resan till Moskva men som nu kan rädda min sommar, och i mina mörkaste stunder tänker jag tillochmed "det kanske är dags för nittitreåriga morfar att gå bort snart, så man kan få ett arv". Jag är så fruktansvärt elak. Men, å andra sidan köpte han en bil var till båda mina kusiner och jag svälter i Norge, även fast mamma bad honom om ett lån. Jag ser fan ingen rättvisa i det. Men, cashpanik gör mig otroligt självisk.

The never ending story, fan. Hoppas det blir bättre nästa termin, med extrajobb och lägre hyra. Kanske jag då kommer ha råd med nya underkläder, det vore grymt, och strumpor utan hål i.

Jag sover inte (tillräckligt), jag äter inte, jag tänker inte, jag skriver inte, jag jobbar inte.
Jag dricker te, snorar och har sjukt mycket problem med att andas. That's about it right now.

Helt fel tillfälle att bli sjuk på, slutprojekt och tretusen saker på schemat. Har egentligen inte tid att förlora en enda dag. Men vad ska man göra??

Det är knäppt hur man varje gång man blir sjuk, blir typ fem år igen och bara "MAMMA!!". Det är fruktansvärt att sitta i ett studentrum i ett annat land när man vill ligga i mammas soffa och bli matad med glass. Note to self: Flytta tillbaks till Stockholm någongång. Vänner och kjärestor kan inte alls packa in en i täcket och mata en med glass som mamma kan. Ännu värre är det att försöka göra det själv. Det suger.

Jag är officiellt nere för räkning just nu- verkar vara varannan helg för mig. Feber och hosta och 35 koppar te varje dag. Har inte ätit någonting annat än Vicks Blå sen igår. Ska testa standardfrukosten nu. Det kan gå bra.

Igår presenterade vi våra projekt för arkitektläraren, och jag förstog inte ens själv vad jag sa, antar att jag feberyrade. Men han gillade det och nu är jag på vansinnesjakt efter plastelina, som inte går att köpa i den här staden.