Analt Läckage

Jag kan inte skriva om det jag ville skriva om, det som kommer ut blir bara fel, så jag håller det kort.

Snubblade över en skrift som var till mig, men aldrig menad för mig att se, om barnet jag bar och som han var pappan till. Snubblade över känslan av att begära närhet för att jag inte visste hur jag skulle kunna ta beslutet själv, känslan av att om han bara säger att han inte vill så gör jag det för jag är för fucked för att kunna bestämma något så stort själv.

Blev ledsen, för han var på tretusen mils avstånd även fast han kände precis samma sak som jag gjorde.
För att vi aldrig kände varandra. För att han var pappan till det som gjorde att jag kände mig så hel, men jag kände honom inte och kommer aldrig lära känna honom.
För att vi skapade någonting tillsammans, ett barn, men det var bara jag som avslutade det.


Blir arg, för att det är precis så jag alltid gör- jag låter dom lämna så stora fotavtryck i mitt liv, min historia och min själ. Men jag lämnar dom och dom lämnar mig. Sen tänker vi aldrig på det mer, som en tyst överenskommelse.
Hans fotspår är ett ofött barn. Det barnet var mitt. Hans fotspår är mitt fotspår.
Och det är så jävla sjukt att man kan vara så extremt connectade när man inte känner varandra.

Jag kan inte gräva i det här. Inte för att jag ångrar mig, inte för att det gör för ont. Bara för att det är som det är och jag varken kan eller vill göra det ogjort.
Jag kan inte skriva om det, för det finns ingenting att skriva.
Men ibland måste jag tänka på det.
Det är ju ändå en del av mitt fotspår.

Puppysms 17.29
Leksjon 3 idag? Hos meg? El på en bedre biltur?

AL 17.45 (completly true)
Vet inte om det går med lektion, fick munsår. Men vi kan ju ses ändå... Kanske är det dags för dig att få en lektion... ;)

Puppy 17.50
Munnsår ja... Aiai. Kjöp antix... Dyr, men bra. Vi kan ta det en annen gang da.

AL 17.51
No head, no sex? Snålt!

Puppy 17.57 (är jag inte ens värd en bättre lögn!)
Fikk tlf fra megleren min nettopp og.. En som kommer å skal se her imorra... Må rydde.. hvis du ikke kommer og hjelper meg så tar vi det senare uten munnsår.


Nej, han stavar inte fruktansvärt dåligt, han är norrman. Språkproblem? Snabb översättning lyder:
Puppy nobbar sex för att det inte finns möjlighet till blåsjobb och ljuger fattigt om att mäklaren hade ringt och han måste städa.

Det här är förståss bara min sida av historien.
Kanske mäklaren faktiskt ringde.

- Vaknade ensam efter sexmaraton hela natten, med en sött skriven lapp på kudden brevid mig som förklarade att han hade varit tvungen att gå och jag sov så fint så han ville inte väcka mig. Han är iallafall artig, den där Puppyeyes, och jag har inget emot att skippa all the day-after-cuddling.
- Jag skakade hand med den här killen, utan att ens veta vem det var. Eftersom Toffeln väste "Celebrities" så fort han tog klivet in på galleriet där jag jobbar nu, trodde jag att han var en av de ändlösa filmskådespelarna jag varken har namn eller ansikte på här i Norge. Trött och aningen skakisbakis, utan att ha duschat efter nattens bravader, pratade jag på om fysisk teater, regissörer och manus med honom. Han verkade väldigt intresserad och innan han gick tog han artigt i hand och sa att han kanske skulle komma och besöka skolan någon gång. Sen fick jag reda på att det var Norges semi-prins, först då blev jag starstruck. Kunglig, liksom! Coolt!
- Vänskapen med Toffeln fick sig en rejäl törn. När vi gjorde oss redo för att se the Martix flikade han in "Kan vi inte se en Beck-film istället. De är ju bättre". Jag kunde inte göra annat än att fnysa och sätta på den mycket mer överlägsna filmen. Men sen när jag gick och la mig gnagde frågan: Är jag filmelitist? Kan jag vara vän med någon som rankad Beckfilmerna högre än the Matrix? Vad för slags människa gör det mig egentligen?
- Glass i stora lass.
- Tröttnade på Krullets och Toffelns parfasoner och påmindes om hur jäkla fruktansvärda vissa par är. Ni vet, de som jämnt får en att känna som om man är en aning i vägen, även fast man är vän med båda och i det här fallet, dom är hemma hos mig, i mitt hus. Få av mina vänner beter sig så, och det är många jag väljer bort att träffa pga den anledningen. Och ja, jag är inte bara filmelitist, utan även singelelitist. Or so it seems.
- I förrgår hade jag sex på en kanon! En riktig kanon! Det var kanon! (Sorry, den var given, var tvungen)

Okej, drack en liter apelsinjuice och min mage blev smärtsamt och snabbt påmind om dagarna då jag jobbade trettontimmarspass två veckor i rad på livsmedelsbutiken och käkade novolocol till frukost, lunch, middag.

Tyst tackar jag min lyckliga stjärna att Puppyeyes och Toffelns besök för the Matrix triology och thaikäk blev omplanerat tills imorgon. Not much chance of getting laid med rännskita.

Igår var jag såpass kåt att jag för en sekund övervägde att ligga med Tofflens vän som hade bestämmt sig för att beundra mig på avstånd samt köpa öl efter öl och tillslut tillochmed rom till mig. Det ska han ändå få cred för- det är inte många män som har vett nog att ge mig en mörk Captain Morgans i ena handen och en lucky strike i den andra handen, även fast det är det som gör mig såpass lycklig jag kan bli. Men som person var han ungefär precis tvärtemot vad jag är, och även fast jag kunde se mig själv ur hans ögon och bara älska mig själv, så var han sjukt oattraktiv. I slutet av kvällen fick jag ändå påminna mig själv om att I don't do hockeyguys och att ligga med någon bara för att man nästan blir kär i den personen han ser när han ser på mig blir ju nästan lite incestiöst och en aning skrämmande.

Nu ska jag fylla termosen med te och promenera bort till tvätten på skolan. Senare åker vi till De Stora GränsAffärernas paradis och försöker hitta rosenvatten (????) kaschk (???) rismjöl (???) och en jävla massa andra outtalbara ting som man behöver för att genomföra den persiska bonanzan vi ställer till med på fredag i Koster.
Så det betyder Haaa Deee! för en vecka, Koster betyder internetlöst.

Värsta rummet, fint som smör, och sen bästa jobbet på det, där jag bara går runt och myser i mina finskdesignade arbetskläder och är löjligt bra på att sälja alla sortes onödiga och grymt överprissatta prylar. Jag trivs som fisken i vattnet i mitt sommarliv. Screw Telefonlösa, jag ÄGER den här staden just nu.

Min förträfflighet, min inflyttning och Dollys utflyttning (över sommaren) firades med jordgubbar, vitt vin och GTA4 med the Simpsons PSGame igår hos Dolly. Lovely. Blev full, såklart, och drack upp allt vin, såklart, vilket är illa, ikväll ska vi nämligen göra stan. Tre brudar med jävligt djupa dekoltage, smartaste sinnerna, hjärnorna och hjärtarna ska skaka rumpa i en stad som är för liten då det gäller sådannt.
Självklart kommer jag springa in i honom, nu när jag inte längre vill det. Men jag är så på topp nu att jag faktiskt inte bryr mig det minsta.
Watch me walk, liksom, and all you'll see is my back.
When you come home, and the phone 'aint ringing, you can be SURE it's me.
*snaping fingers*

på bara en enda dag.
Rock på högsta volym och ögon som lyser av stresspanik.

Igår hade jag första dagen på lilla designerbutiken där jag ska jobba i sommar. Trivdes som fisken i vattnet. Bra att ha ett bra jobb.

Snart bor jag i en ataljee med strålande ljus och jävligt mycket space, med persiska mattor på golven och en kamin för att värma rummet. Men trägolv-väggar-tak i vitt och bjälkar i svartaste gamträet.
Det är istället för ett studentrum i grått. Plus att jag betalar 500 mindre i hyra nu. Det är ju verkligen en WINSITUATION, för mig alltså.

Designerklishén övergick igår till konststuderandeklichén när vi tillslut slutade jobba och satt på bakgården med öl och analyserande av fåniga grejjer som typ nazismen och svenska språket. Jag antar att vi var för trötta för att gå djupare än så- det är ju ändå slutspurt.
Jag raglade hem förvånansvärt tidigt med one to many under västen.

Så, imorse hittade jag ett tveksamt komponerat blogginlägg som låg opubbat, och käre läsare, jag kan inte låta bli att ge er det, mot alla odds.
(Kan tilläggas att jag inte kunde tända min sista cigarrett påvägen hem, min tändare fungerade inte):

Okej.
Jag har en tändare. Grön, söt, liten. Bara det att den är knäpp som fan:
Ibland fungerar den alldeles utmärskt. Stora, fina lågor som man tacksamt tänder sin ciggarett på. Men ibland bara lägger den ner.Den ger fortfarande stora, fina, hoppingivande gnistor, men den vägrar ge en enda låga att tända på.
Fortfarande tror man att det kommer fungera, gnistan finns ju där, men nej.
Så glömmer man bort den söta, lilla tändaren ett tag. Testar den ibland, men den fungerar ju inte, så what's the point.
Men en dag ger den lågor igen, helt plötsligt.
Man förväntar sig gnistor, men det kommer en prima låga.
Man börjar använda tändaren igen, det är ju ändå en favorit. Tills den helt plötsligt börjar strejka igen.
Gnistor, men ingen låga.
Hopp, men ingen action.
Snack, men ingen hockey.
Tills nästa gång tändaren bestämmer sig för att light my fire.

Min första pojkvän var en ganska ful och finnig 16-åring.  Eller, han var aldrig min pojkvän riktigt, vi hade någon sort reboundaffär, jag var sjukt naiv och trodde vi var ihop. Han ville nog egentligen bara hångla lite.
Vi låg aldrig, båda var oskulder och förhållandet blev aldrig särskiljt allvarligt, även fast jag både hintade och försökte under alla hångelsessioner. Men däremot så höll vi handen skitmycket. Höll i handen och höll om varandra när vi var ute och gick- vilket var typ den enda aktiviteten vi gjorde förutom att hångla. Jag tror det är häri min handhållarfobi grundar sig, jag kan inte minnas några panikkänslor, inte heller några gapskrattsbubblor i magen, vilket är de två sätten jag oftast reagerar på när någon vill Hålla Hand nuförtiden.

Jag gör inte förhållanden.
Jag är notorisk singel och trivs finfint med det.
Ibland vill jag vara ihop, ibland vill jag det jättemycket, men jag gör inte förhållanden. Jag gör inte rollen som flickvän, hur gärna någon än vill att jag ska göra det. Slipper jag spela den- all good, men så fort någon börjar förvänta sig att jag ska vara någon annan för att vi helt plötsligt har blivit ihop så reagerar jag helt spontant med att dra.
Så, hålla handen är ju så långt ifrån mig man kan komma, men ändå det som flest tror att jag ska börja med när vi har blivit ihop. Vilket jag inte alls förstår, ibland ser jag det som om han vill visa världen att jag är "hans", vilket gör att jag drar, och ibland ser jag det som om han försöker spela rollen av pojkvän och göra mig nöjd, och då låter jag honom hållas för den gången.
Men ibland finns det ju människor som vill hålla handen innan man har blivit ihop. Man kanske har legat någon gång eller så, kanske har flirtat lite men absolut inte definierat något- det tycker jag att man ska ha gjort för att ha ett förhållande.
Nu kommer vi till de kluriga. De sällsynta gånger jag har träffat på en hålla handare, som mer än gärna delar handsvett med mig en hel kväll, men inte följer med mig hem då kvällen är slut, ser jag det som en regelrättig diss, går hem och gnäller över hur han inte ville ha mig.
Men är det här riktigt rätt?
Jag menar, är inte sex mer oseriöst än att hålla hand i några timmar?
Eller är hålla handen ett sätt att let someone down easy.

Alltså, jag har inte nog med erfarenhet inom den här hand-buissnissen för att svara på det här själv: Vad är syftet med att hålla hand??

Niotimmarsperformance utomhus i stekande sol och med kostym som inte tillåter solhatt, vilket jag älskar, de med stora brätten som hänger ner och skyddar mitt alldeles för överkänsliga ansikte från ballongdöden.
Såhär är det nämligen: Jag är solallergiker. Jag vet, det låter sjukt ocoolt och det är det också. Jag är allergisk mot solen, och om jag bränner mig, vilket man gör om man stannar ute i solen i nio timmar, så svullnar mitt ansikte upp och börjar klia som fan. Jag mår illa, huvudet snurrar, ibland får jag feber och solfrossa, och det finns inte en chans att jag kan ens vistas utomhus i skuggan på en bra stund.
Så jag är sjuk.
Och jag orkar ingenting annat än att slösurfa, dricka vatten och sova.

Niotimmarsperformancet kostymer var inte söta. Man kan säga att vi såg ut som en blandning av en michelingubbe och en gigantisk marshmallow. Ödet har ju sin ironi, och det är när jag går runt som en marshmallow som jag träffar Mobillösa Mannen för första gången på säkert två månader. Jag freakade och blev jätteblyg, pratade inte med honom alls, vilket inte alls är likt mig. Han såg söt och sliten ut, på väg till stan efter en natt i squadhuset, dit vi gick på kvällen då staden var städat och klar, och där jag fick reda på att han numer bor där. Han har flyttat ifrån sin madrass på golvet i sitt slitna rum över sommaren och flyttat in i replokalen, typ. Men han var förståss inte där just i fredags.

Det är inte bra, jag har en öppning att träffa honom i stort sätt närsomhelst, då det inte alls är ovanligt att jag hälsar på i huset lite då och då, och det kan förekomma stalkertendenser om jag inte håller i mig. Jag måste hålla i mig.

Jag har alltid trott att jag är "liten och söt". Inte alls petit, för det fattar ju tillochmed jag att man inte kan vara när man har F-kupa i BH:n. Men liten och söt, äppelkindad, kort, sött leende. Liten och söt på samma sätt som en sexåring är liten och söt. Jag har också alltid tänkt att när man är liten och söt kan man komma iväg med rätt mycket utan att det blir vulgärt. Som att snusa ofantligt mycket. Bara charmigt. Eller svära som en borstbindare. Lika gulligt som ett lillgammalt barn. Stjäla, fuskåka på alla sorters kollektivtrafik, inte ha råd eller inte förstå kommer man alltid undan med om man är liten och söt. Så jag har alltid tyckt, att det är väl okej.
Hela min självbild har varit grundad på den här tron, och jag har på något sätt ibland överdrivit min vulgära sida (ibland), för att jag har trott att det har varit lite smågulligt.
Men igår kom jag på något, då jag satt framför maccien och kämpade med grafiken till ett projekt som presenteras imorgon. Jag rapade högt, (för det kommer jag undan med, jag är liten och söt) ingen var där, så ingen kunde störas av det. Men på något sätt kändes det inte litet och sött att sitta framför en dator med hur mycket jobb som helst klockan nio på kvällen, utan strumpor och skor, (kan nästan inte jobba med skor) med fetaste prillan under läppen och jobbsvett under armarna.

Jag såg ner på min minst sagt fylliga kropp och drog med handen över det noga uppsatta håret.
Så insåg jag något:
Herregud.
Jag har blivit vuxen.

No more liten och söt att skylla på.

Röker menthol-cigg i solen med Krullet, snackar män och relationer. Några av skolans mycket vackra par håller på och spricka och i all min bitterhet över en dumpning som inte var någon dumpning skrattar jag lite rått inom mig. Men bara inom mig.
Krullet får sin beundrare på besök och vi packar tyska campariflaskor i min nya, turkosa sommarväska och gör oss redo för att ta oss över floden. Jag ringer faktiskt Mobillösa Mannen, Krullets beundrare och han är vänner. Men han svarar inte, och telefonsvararen tar det inte heller, vilket är underligt, han är mycket noga med att koppla in den när han går ut. Först blir jag orolig och ser framför mig hur han håller på att kvävas av sina spyor och desperat försöker nå telefonen och att jag verkligen borde gå o knacka på för att se om han är okej, sen tänker jag att gud, det här med spyorna skulle verkligen kunna hända, varje gång jag har sovit där har jag varit full innan klockan tre dagen efter, så tänker jag, men gud varför (!!!) vill jag ens dricka campari med den här killen, och sen tillsist tänker jag att herregud, han satt väl bara och sket, sen slutar jag tänka på det där stalkerviset och tänker på solen som värmer mina ben och hur absolut adorable jag är idag, sen råkar jag tänka att det är synd att han inte svarar när jag är så söt och det skulle ju vara fint om man råkade träffa på honom då man är såhär naturligt söt bara sådär och sen tänker jag men vafan, kan jag sluta tänka på honom, och sen säger Krullet något som gör att jag pratar om honom i en kvart. Sen går jag in och skriver ett blogginlägg som egentligen skulle handla om hur fint det ska bli att dricka campari i solen men som i slutändan bara handlade om honom.

Men vad fan.
Lobotomi, kanske

Sol igen. Den har lyst lite dåochdå den senaste veckan, på det där förrädiska sättet bara en aprilsol kan lysa. Folk ler och säger "Men gud vad skönt, nu är det äntligen vår". Vissa plockar tussilagos och andra sortes blommor som har vågat sig upp ur myllan. Det får stå för dom.
Varje gång våren kommer tänker jag på hur Muminmamman målade blommor på stenväggen och sen rymde in i teckningen för att dom bodde på en fruktansvärd ö där ingenting hon planterade fick fäste.
Våren är stenväggen fylld med blommor som vi alla, kollektivt rymmer in i. Så hoppar vi runt där som kalvar på grönbete ett tag och hurrar, prisar solen, buskarna, knopparna, oh gud vad härligt, innan vi inser att det är ju fan bara en vanlig stenvägg, och såhär kan man ju inte bete sig för något så normalt.
Sen går vi o läxar upp Muminpappan för att han har dragit oss med till den där jävla ön bara för att han ska få leka fyrmästare, Herregud, Vuxna Karln, säger vi tills han skäms och tar tillbaks oss till Mumindalen där det är ständig sommar.

Det är ungefär hur Rövardottern ser på svensk midsommar, att alla är blonda, har skira vita klänningar på sig, binder blomsterkransar och sätter i håret (samtidigt som de gör peacetecken), dansar barfota i gräset och badar med klänningen på så att den flyter runt i vattnet mitt i natten.
Hon tror helt enkelt att vi alla får en flashback till Peace Love and Understanding- eran en dag om året, då verkligheten är att vi bara blir fulla, dansar lite töntigt och föröker få till det med någon speleman bara för att det vore kul att knyta upp ett par snörbyxor.

Namnet på bloggen har ingenting att göra med anal inkontinens (haha!), utan anal ska istället läsas som engelskans "anal retentive", som kan användas för att beskriva en person som hänger upp sig på smågrejjer, vilket kan irretera andra.
Läckande bör läsas som vanligt, alltså: oanvändbara smågrejjer som jag hänger upp mig på som läcker ut i skrift, och som kan vara en aning irreterande.
Typ.

Om man har ytterligare frågor i ärendet kan man kontakta mig på: lackande@hotmail.com