Jag är svensk, och därför fortfarande singel.
Det har alltid varit så uppenbart att han gillar mig som fan. Men ändå har han hållit på och krångla, andra gången vi sågs var det "det här fungerar inte". Jag stod som ett frågetecken, visste inte ens att vi hade något som inte kunde fungera.
Den natten sov jag med hans händer runt mitt huvud.
Hans anledning till att det inte fungerar: Jag är Svensk. Det var första gången han sa det, men inte alls sista. Jag har alltid skrattat åt det, trott att det var ett fånigt försök att spela svårfångad, eftersom han så uppenbart gillar mig.
Men efter en kort stunds analyserande med Krullet (min underbara candadensiska med svart, lockigt hår överallt), som satt och fyllepratade med honom efter jag hade lämnat bordet, kom vi fram till att han är allvarlig.
Han gillar verkligen inte svenskar. Jag är svensk. Det fungerar inte för att han inte gillar min nationalitet. Men han gillar mig.
Jag blir alltså dumpad innan det ens har börjat. För att jag är svensk.
Vi har pratat om det här, så många gånger. Jag har gång på gång sagt "men jag är ju inte Sverige, jag kan väl inte rå för vart jag är född". Men samtidigt kan jag inte dölja det. Jag är så fruktansvärt Svensk. Jag är ju det. Jag gillar SVT och DN och jag gillar mitt språk och mitt land.
Vilket gör att han inte vill gilla mig.
Nu har han inte officiellt dumpat mig. Bara låtit bli att ringa upp efter ett telefonsvararmeddelande. Men hela grejen med det ständiga fram-och-tillbaks krånglet verkar nu så uppenbart.
Det gör mig förbannad. Det är så dumt, både han och jag kan gå miste om någonting bra för att han har fördomar som han inte kan komma över.
Jag skulle kunna ge det tid, arbeta på det, prata med honom, se till att han kan se förbi allt det där och se mig, som han tycker om. Men är det värt det?
Det blir en hel massa jobb för något som jag inte vet är bra än.
Men man får väl ta till den gamla klyschan "han vet fan inte vad han missar". Och ja, jag tänker låta det här gå så lätt. Vem orkar egentligen bry sig? Jag har faktiskt viktigare saker för mig, som att hänga upp brev i hissar och laga potatismos med fetaost. (aka jobba och äta middag)
Kommentarer
Postat av: Mia
jag känner igen situationen.
eller, inte att bli dumpad för sin ursprung, men att inte blivit officiellt dumpad och att vela fram och tillbaka.
Vet du, skit i honom. Du klarar dig säkert mycket bättre utan.
http://textbook-stuff.com
Trackback