Analt Läckage

När han kom var han tyst, något som inte är likt honom. Tyst och kammad. Seriös. Med leendet jag har lärt mig känna igen som sorg. Det fanns något tungt hos honom igår, och jag vet vad det är. Men igår kunde jag inte hjälpa honom, inte mer än att vara någonting annat än en ensam soffa på kvällen.

Middag med vänner och bekanta jag inte har sett på år och dag, stämningen var vuxen och samspelt. Servitören var överarbetad och blödde näsblod, rummet, musiken, sällskapet, stämningen gav mig ingen chans för ensamtid med Mr. Smith. Efter att maten var uppäten och ölen började ta mer plats på bordet sa han hejdå och gick. Det var bra. Det var som det ska vara. Men jag kunde inte prata med honom och det kommer dröja innan vi ses igen.

Jag satsade på under bordet men hamnade någonstans i källaren, vaknade upp hos Brorsan med järnhjälmen som heter duga. Har spenderat hela dagen med känsloporr a la bilder på fejjan och sorgliga filmer. Försöker få till ett beslut. Är aldrig osäker, bara jävligt rädd.

(Ny adress!)