Analt Läckage

Mitt rum är ofta en spegel av hur saker ser ut inne i mig, och just nu ligger det en linje av kläder på golvet mellan dörren och sängen.
De senaste dagarna har jag kommit hem, gått in på mitt rum, klätt av mig kläderna påväg till sängen och sedan legat och slösurfat tills jag har somnat.
Jag skyller det på energi-och nikotinbrist, och bara längtar efter att få mitt älskade visa tillbaks så jag kan gå och handla proper food och snus. Men i bästa fall så bestämmer jag mig för att det inte är värt det mer och lägger ner det här med nikotinet. Det borde ju vara möjligt efter fem dagar.
Problemet är att jag är på första och håller allvarligt på att börja gråta för att jag saknar det så mycket.

Jag är så sjukt patetisk.

Jag har ju som sagt blivit bestulen på min plånbok, mitt pass och min telefon. Det är helt okej, jag klarar mig rätt bra utan alla dessa ting. Vad som inte är okej är att mitt visa-kort låg i plånboken och att jag nu har ätit Werthers Orginal till middag och faktiskt överväger att återanvända snusen i en gammal snusdosa.
Mina kontanter tog slut, helt enkelt. Men jag sitter snällt och väntar på att banken ska få sin act together och ge mig ett nytt kort.
(Det har egentligen inte gått så länge sen jag spärrade det, men jag blir lite halvnipprig av nikotinbegär)

Jag tänkte att bristen av kontanter skulle vara inga problem då jag allt som oftast står krokiimodell på måndagar och cashar in 350 kronor svart på två timmar, men min telefon är ju också stulen, vilket gör att the Naked Guy (han är ju inte naken, det är ju jag som är det, men likväl kallas han så) inte har fått tag på mig och då ringt en dansare på skolan som jag vet att han tycker sämre om men som han kunde få tag på.

Krokii är annars ett sjukt roligt och lärorikt sätt att tjäna pengar på. Det är utan tvekan det allra roligaste jobbet jag någonsin har haft, och varje gång jag klär på mig efter att ha varit naken framför ett gäng fyrtioplussare med skissblock känns det som om jag och min kropp har fått en ny kompisrelation. Det känns inte alls underligt att stå framför andra människor, det underliga händer inne i mig själv. Eftersom jag förväntas leverera somewhat intressanta poser med tyngdvikt och lodlinje och perspektiv i tanken så måste jag stiga ut ur min kropp och betrakta den från utsidan- objektifiera mig själv, inte på ett sexuellt sätt, utan verkligen som ett objekt, en sak. Det gör jämt att jag får så stor respekt för allt det min kropp är och är kapabel till, jag blir tacksam över att vara begåvad med ett sådant finstilt maskineri.
I början trodde jag att det skulle göra att jag gled längre ifrån mig själv, att kropp/själ-kopplingen suddades ut mer, men tvärtom har jag aldrig varit så mycket jag i min kropp som jag är efter ett krokiipass. Vilket delvis kan förklara varför jag har sex på ett annat sätt nu också, men bara delvis.

Vad som också är roligt är att se hur folk ser en- hur dom tecknar mig. Konstnärskvinnan som gör min hårknut lika stort som mitt ansikte och tecknar dit en hel massa illröda lockar, eller arkitekten som låter mig vara kvinnligt grundad i marken på ett nästan ryskt vis, eller den före detta ståupp-komikern som alltid får min blick att vara så väldigt frånvarande, men mina händer så väldigt detaljerade.
De är fantastiska, människorna som ser mig naken två gånger i månaden.

Packade upp och hittade en liten, fylleskriven lapp i botten på väskan under teaterbiljetter och ölunderlägg:
"Fingetopparna och sättet han är med mig.
Psykiskt, inte fysiskt...Det känns så nytt. Min första gång har aldrig funnits, men han gav mig den och han har ingen rätt att vända ryggen åt det"
Fylleskrivningar om en Mobillös Norrman som var många, långa mil från Berlinbaren jag satt i. Jag som trodde att jag hade börjat glömma.
Med lappen kom alla tankarna tillbaks. Jag har aldrig haft sex på det sättet som vi har det på.
Jag har gjort rätt mycket. Efter en kinky trettioplussare som förgyllde min sexuella upptäcktsfärd för några år sedan är det lite som chockerar mig eller lämnar mig mållös. Jag har klätt ut mig, haft speciella sexskor i garderoben, knullat en man med en strap-on (ja, och gud vad det förtjänar ett eget inlägg!) varit upp och ner och fram och tillbaks och tagit kuk på alla möjliga sätt och ställen. Mest för att jag har varit nyfiken- om någon föreslår något kan jag inte riktigt säga nej av ren nyfikenhet.
Efter alla dessa äventyr tycker jag att jag faktiskt har kommit fram till det jag gillar i sängen (varken strap-on eller skor är något av det som har stannat i mitt sexliv) och jag har inga problem med att vara helt och fullständigt där och tillsammans med personen som för tillfället har en kroppsdel inne i mig. Jag tyckte inte alls att jag hade några problem att kommunicera i sängen, läsa folks säng-kroppspråk och signalera vad jag vill och vad jag tycker om.
Men tydligen hade jag glömt bort något.
Jag glömde bort att jag hade en hjärna, inte bara en kropp.

Mobillösa Mannen har ett helt annat sätt att kommunicera i sängen. Det är första gången någonsin som jag har haft sex med en man som inte släpper mig med blicken under hela akten, inte ens då han kommer, vilket är fantastiskt intensivt.
Jag är van vid att man vid något tillfälle går in i sig själv en del, den andra personen blir som en förlängning av ens egen kropp och man tänker liksom inte. Man blir bara så himla mycket kropp, för att det är där det händer och man vill känna det fysiska hela vägen.
Han tvingar tillbaks min koppling mellan hjärnan och kroppen genom att själv inte ha den utzooningen som jag har. Jag vet inte om det är något speciellt, men för mig blir det så väldigt, väldigt intensivt. Allt känns dubbelt så mycket, för att jag är medveten om det på två plan, och det är knappt att jag vågar röra vid honom för att jag är så medveten om att det är honom jag rör och inte ett "vi" eller en förlängning av min egen kropp. Allt känns nytt, för jag har aldrig varit så mycket jag i sängen.

Jag känner mig lite osäker på om det är han som gör det här, eller jag som helt plötsligt och utan anledning är öppen för den här sortens kommunikation under sex, och hela grejen är så ny för mig att jag nästan rodnar när jag tänker på det. Jag är som en oskuld igen, för jag har ingen aning om hur man pratar det här sexspråket.
But I would love to learn.

(I mina mest förvirrade stunder kan jag komma att tänka att jag kanske är det närmaste man kan komma jämnlikt sex på spåret. Maktkampen som ofta kan förekomma under sex känner jag inte några spår av alls, och hela upphetsningen bygger liksom på ordlös kommunikation mer än fysisk kropp, så om en inte är med faller hela grejen.)

Det blev inga tyska namn, men det är väl en aningen pubertalt att tänka att man måste ligga bara för att man är utsocknes, som tur är har jag kommit över min pubertala period och kan vingla hem istället för att stå och kvart i åtta-ragga på en dålig bar med fånigt namn. Att bloggen fortfarande är pubertal skyller jag på att den är så himla ung.
Berlin blev istället en jävla massa kultur (en JÄVLA massa kultur) falafel, öl i källare och kantinor på supercoola teatrar, öl i saggiga barer, massa massa cigaretter, och en del låtsastyska som gick igenom.

Jag blev också bestulen och jättepollenallerigisk, men det struntade jag högaktningsfullt i. Det kommer däremot dröja tills jag blir människa igen- man är ingen utan en identitet och alla mina handlingar som bevisar att jag är jag ligger nu i en okänd tysk människas ägo. Tur då att jag har bloggen där jag är jag utan identitet.

Om jag hade fått till det med en brud skulle jag dra ett jätteroligt visuellt skämt som är ett foto från en bar där min lady-lighter (en rosa tändare i form av en snygg brudkropp) ligger på ett Lucky Strike paket. Men nu fick jag ju inte det och håller därför den bilden för mig själv.

Det här verkar ofta slå mina annars väldigt öppna vänner med häpnad, vilket jag tycker är konstigt eftersom jag ser det som en oerhört praktisk sak. Jag håller ligglista- vilket innebär att varje gång jag har fått till det skriver ner namnet i en lista som har sin plats på sista sidan i min dagbok. Ibland blir det ett regelmässigt namn, ibland lite halvsorgliga försök att komma ihåg (Krulliga Kjell Höglund-fanet, Deankille med hatt osv).
Jag har minne som en guldfisk. Om jag inte hade haft den här listan finns det ingen chans i världen att jag skulle komma ihåg alla jag har legat med. Inte för att det är ovanligt många, inte heller för att de inte är värda att komma ihåg (verkligen inte!), bara för att om jag inte tänker på en sak några gånger om dagen glömmer jag helt enkelt bort det. Strålade exempel på det är ju inlägget nedan.

Det här har sina klara fördelar. Om jag en dag har lust att ligga men inte riktigt kan, så kan jag bara sätta mig i soffan med min lista och ett glas rött och berömma mig själv för alla mina erövringar. Jag kan komma ihåg, minnas hur forna tider och män kändes. Det är också något sorts tidsdokument- vilka man låg med och hur mycket man låg säger en del om ens liv. När jag bodde i lilla, lilla staden och bara låg med en person under ett helt år, eller när jag jobbade och var rik och bodde i Stockholms innerstad och låg med betydligt fler.

Om jag ville skulle jag kunna skriva en "jag minns alla mina män och hur dom tog på mig"- lista på bloggen just nu, men jag är påväg till Berlin och Listan ligger hemma och väntar på tyska namn.
Så det får bli när jag kommer hem.
Så har ni något att se fram emot.

En vecka, inte mer. Sen dyker jag upp igen!
Cheerios!

roat mig med Photoshop Disaster hela eftermiddagen. Lordy, that's funny.

Har även packat för Berlin. Jag tog bara med mig alla mina snygga kläder. Så jag kan vara snygg. I Berlin.

Igår släpade jag mig till skolan innan frukost, vilket är mer än hedervärt då det ändå är a good twenty minutes walk. Jag fick en aning panik då jag vaknade och insåg att jag hade lämnat datorn på mitt skrivbord och jag förstår faktiskt inte vad folk gör hela dagarna utan datorer.
Anyway, jag skulle också dit för att hämta lite saker som jag behöver för att kunna stanna hemma i karantän under helgen. Jag är smart och fattar att jag ska vara sällskapssjuk innan jag åker till Berlin i morgon, så att jag inte tröttnar på att ha alla omkring mig redan andra dagen- ibland går jag och 24/7-häng inte ihop.

Som nämnts tidigare är jag rätt korkad. Inte dum, bara lite tankspridd. Därför skrev jag en lista igår för att jag inte skulle glömma något, så jag faktiskt skulle kunna vara hemma och bli lagom sällskapssjuk. Såhär:
- dator + adapter (!!!!)
- teknisk ritning
- nål+tråd
- penna
- väska
- gröna sjalen
- skorna

Sen, när jag kom till skolan var Skåningen där och vi pratade, jag visade honom stolt min lista (liksom, vad strukturerad jag är!) och sen glömde jag allt förutom nål+tråd och dator+adapter.
Hur dum får man bli. Jag hade ju en lista!!!

Okej. Jag ger upp. Jag kommer aldrig att bli Riktig Nörd, inser jag efter att ha läst den här bloggen om Obi-Wan som pedagog, och framförallt kommentarerna där ämnet diskuteras livligt och seriöst.
Det skulle jag aldrig kunna göra utan ironi.

Och herregud, nyss insåg jag att det inte heter L-WorLd, utan L-Word, utan l:et. Herregud. Så många år som jag helt utan att tänka på det har läst fel. Men the L-Word är ju en bra titel. The L-World är det inte. I'm happy, and surprised.

Höhö, vad rolig jag är som gör pr för mina inlägg innan jag ens har skrivit dom. Så nu får jag väl ge vad som utlovades. Igår went like this:
Solen lyste och det betydde att vi alla tog oss ut till squad-huset där tysken bor och satt framför floden och drack öl. Några grillade, alla frös. Ni vet. en vanlig skandinavisk vårkväll. Där i solen och med ölen lärde jag mig att LOL- laugh out loud har samma stavning som "skoj" på nederländska, (om man säger "ha skoj"- rätta mig om jag har fel?) vilket är fantastiskt, och den kunskapen tyckte jag ökade på min nerd-status lite. Jag kände mig stolt.
Jag skakade också hand på att jag ska med alla medel försöka förlora brudoskulden i Berlin (nu är jag i stadiet att jag bara måste göra det) och ritade ett sex-statistik-diagram i huvudet som visar att jag får jämnt ligga mer på vintern än på sommaren. Mer om det en annan gång.
Kruid (ört på nederländska då han heter som en vanlig ört och är från Nederländerna) skjutsade mig bakpå cykeln genom byn som bara har gatstenar, inte asfalt, och jag tackar Gud om jag fortfarande kan bli gravid idag. Jag flängde över floden och flängde in på en av de tre ställena man kan gå till. Där träffade jag- och döm min förvåning- en renrasig jävla skotte mitt i den här lilla staden. Jag är ju ett stort dialektfan (om man nu kan kalla skotska för dialekt) och ville förstås inte göra annat än att prata, prata, prata med honom. So I did. Så visade det sig att han var galen. Inte sådär lite småcharmigt tokig, utan straight out lunatic, liksom. Såhär följde vår första dialog:
- So, what are you doing here, why did you come to Norway...?
- Well, there was this guy who was messing around, beeing mean to my brother, you see, so I went down there and shot him, his girlfriend and his mother.
- What? Sweetie, did you kill them?
- No, of course not. I mean, it wasn't that bad. It was only a soft-air gun.

Jag är ju dum nog att inte bara "okej, den här killen är galen, jag borde dra, utan tycker om möjligt att den här killen verkar ännu mer intressant än innan och följer glatt med honom till ställe nummer 2. Lite också för att spana efter Mobillösa Mannen, se hur han skulle reagera om han träffade mig efter att jag så tydligt visat mig intresserad, men han var förstås inte där.
Så, Rockbaren och vi sitter i ett bås. Börjar hångla. Han är galning med stort G, skrattar och har värsta stonefacet om vartannat, kollar på folk som kollar på oss och bara "I'm fucking gonna kill those bastards". Sjukt dåliga kyssar med tänderna överallt på mina läppar som slogs sönder och fläskades upp rejält. Sen fick han för sig att vi skulle röka gräs, och jag hängde på till det tredje stället. På vägen fick vi stanna flera gånger då han skulle lugna ner sig istället för att typ slå ihjäl någon, och för att han ville smeta ner mitt ansikte med sitt saliv. Tillslut tröttnade jag och bara "C'mon, walk me home", vilket han gjorde och med en godnattslätkyss sa vi hejdå utanför min dörr. Kyssarna skvallrade om att det inte skulle bli perfekt om han hade fått komma in- man knullar som man kysser, så därför var jag ms Pryd igår och tacka fan för det. Jag kunde hantera honom när jag var full, men tror inte att jag skulle kunna göra det när jag var bakfull.
Ja. Det var allt som har utlovats.

MyLord det här blev ett oengagerat inlägg! Men så får det vara idag.

Jag är verkligen inte i skick att skriva någonting just nu, och dessutom har Alice och Dana precis börjat hångla äntligen, så det får vänta.
Men efter det ska jag berätta om varför jag har fläskläpp, en galen skotte, nerdstatusen jag nådde igår och hur första kyssen avgör om jag tar med någon hem.

Varje helg utspelar sig den här dialogen mellan mig och valfri norrman:
"Sa, du er fra Sverige?"
"Ja..." (skäms)
"Varifran då?"
"Ehm, jag är uppvuxen i Stockholm" (skämsx2)

Jag skäms varje gång jag behöver säga det här. Inte för min egen skull, utan för den valfria norrmannens skull som behöver gå ifrån mig och tro att han _vet_ en massa saker om mig redan. Ännu värre, har en massa åsikter om mig redan. Antingen gillar hon /han mig som fan eller så rent ut sagt avskyr hon/han mig för ingen uppenbar anledning. De försöker antingen få med mig hem (Stockholmare/svenskar är vilda, visst) eller tar allt jag säger som en diss (Stockholmare/svenskar är dryga, visst) även fast jag fruktlöst försöker övertala dom att det inte alls har att göra med varifrån man kommer och de flesta som är urtypen av 08 faktiskt är inflyttade.
Om jag hade sagt Örkeljunga hade jag på min höjd fått ett garv över namnet, but that's it.

Jag ska lätt börja ljuga och säga att jag är från Örkelljunga. Förstå hur mycket enklare man gör det för sig själv då.
Å andra sidan kanske jag går miste om en del "svenskar/stockholmare är vilda"-ligg. Men jag anser att det är smällar man får ta.

Först av allt: jag är kvinna. Efter missförstånd känns det säkrast att klara upp det.
Sen, jag bor i Norge, av den enkla anledningen att skolan jag ville gå för att kunna bli schystaste avantgarde-scenografen bara fanns här. Mer ändå, den fanns i en aningen mindre stad där utgång är val mellan två (kanske tre) ställen och där det är helt omöjligt att få tag på en snusdosa på en söndag.
Det gör att jag hänger i och runt skolan rätt mycket. Jag jobbar, pratar, skrattar, super, dansar, äter, flirtar och grälar med mina skolkamrater. Det blir liksom så. Så de flesta personer som figurerar i bloggen (Rövardottern, Krullet, Skåningen, Kakan, Fjällräven, Teknikern) är folk som har koppling till skolan.

Sen har jag en hemstad också, Stockholm för att vara exakt. Där har jag ett fint gäng av Gudinnor som alltid står med öppna armar då jag kommer hem, en Liten Syster (okey, bara 2 år yngre, men vafan) och en Bror som jag inte har blodsband till, bara själsband.

Utöver det har jag dåligt självförtroende i det jag gör (för scenen), ett enormt stort bekräftelsebehov, internetberoende, snygg-bakis-gener, en del sex, påbörjad alkholism, en dålig ovana att droppa blonda kommentarer (typ "kan man verkligen äta blåbär?"), sjukt dålig ekonomi, ett lite för högt skratt, stora bröst samt rött hår. Färgat.

Jag, Krullet och bruden med Finaste Dialekten (pappa som snackar welsh) satt i solen och låstades att det var sommar med lite öl och salta pinnar. Vi pratade flirting och bisexualitet, två återkommande ämnen här på bloggen.
Båda två påstod att de var bisexuella, vilket gjorde mig en aning förvånad då jag bara lätt hade tagit för givet att jag och den Vackra Tyskan var de enda som vandrar de båda vägarna ner. Så en diskussion av öl-i-solen-slaget startade och båda två förklarade att "jomen, vi är ju attraherade av andra kvinnor, så då är vi ju bisexuella". Vilket också gjorde mig förvånad.
Jag försökte förklara min teori om att det handlar om _mer_. Man måste åtminstone ha i tanken att kunna gå längre, engagera sig både fysiskt och emotionellt för att kunna kalla sig gay. Men båda två såg bara helt oförstående på mig och bara "nej."
Okej?
Är det jag som krånglar till allting och har fetaste rädslan för allt vad ett gay-förhållande innebär? Eller satt jag och drack öl med ett par ignoranta jävlar som bara ser förbi allting allt vad ett gay-förhållande innebär och tror att det handlar om att se en het brud och kanske hångla lite på ett dansgolv?
Eller är det kanske lite av båda?
(Mina pengar ligger på sista kortet)

Och förresten- salta pinnar! Hö,hö! Det är ju ett sjukt lyckat koncept som kom ut helt fel och bara inhandlas när pengarna inte räcker till _riktiga_ snacks. Måste ju vara största misslyckandet genom tiderna.

Jag vet inte om det bara är jag som blir lite halvkåt när jag är bakfull. Bakissexande är iallafall något som är ständigt återkommande i mitt liv, och damn (!!!!) I like it.
Men, vad är grejen? Varför vill man komma till då man är i ett av sina sunkigaste tillstånd? Då man luktar sprit och danssvett (som är mycket charmigare när man står på dansgolvet och skakar rumpa) och är blåmärkt lite här och var?
Jag har tur. Jag har nämligen en otroligt lyckad gen någonstans i min kropp som gör att jag är sjukt snygg på bakfyllan. Ibland tillochmed snyggare än vad jag är när jag precis har fixat mig. Mycket behändigt då jag aldrig behöver oroa mig för att se ut som kriget då jag vaknar brevid något nyhittat kap. Rufsigt hår, bleka läppar och smink under ögonen är liksom något som passar mig. Det är så fint, att kunna titta under sliten lugg och se ut som en fotomodell. Finare ändå är att chanserna för en second round i sängen ökar markant.
Om första rundan var mer om snyggsex och fyllepositioner så är andra mer om att "vi fattar båda att vi inte är i vår fräshaste situation, vi är rätt fula båda två (jag är snygg, men det är som en bonus i avtalet), men nu fan ska vi knulla!"
Right back to reality, så att säga, det här är ett knull som vi båda vill få ut någonting av, och det blir verkligt, sexigt, ibland skönt slapp-långsamt, mer lyhört, och mer kommunikativt än fyllesexandet. Även fast man inte känner varandra.
Det finns ju inget att inte gilla!

Men bakisrunka har inte alls samma realitetscharm över sig. Det är realitet utan charm. Som en porrfilm utan porr, eller en glasspinne utan pinne, för att göra metaforen lite mer barnvänlig.
(Det kanske är en tanke. Göra bloggen mer barnvänlig. Men hur hett är självcencur på en skala?)

dagens sanning:


hänger numer vid sidan av mitt skrivbord, tillsammans med en grön postitlapp där det står "Du Är Människa" och en bild på en läskig hund som håller på att tugga i sig en okänd persons högra hand.

Ok, jag drar till Berlin om några dagar, vilket jag ser så sjukt mycket fram emot, har aldrig varit där, åker som studieresa med skolan och fatta festen när 30 konststuderande hamnar i landet av billig sprit och cigaretter. Där kan man verkligen leva ut sin dekadenta konstnärsida!

Idag fick vi programmet och vi ska hinna med allt det som en vanlig turist hinner med på en månad, på fyra dagar. Jag bryr mig inte så mycket, hårt liv klarar man lätt av i några dagar, och vår rektor hade gracen att iallafall ge oss dagen då vi åker hem ledigt.
Vi ska hinna med:
Tre föreställningar (Bara högkvalitativt superavantgarde förstås. Vi snackar Wilson och Castorff)
Fyra museum (inklusive judiska museet OMG OMG!!!!!)
Tre "stadsvandringar"- bl a en om urban scenography
Två backstage-besök
En halvworkshop
Tre möten med analyserande av vad vi har sett
Supa, knulla och slåss
Ev. Äta

Jag menar, känner man sig inte som en dekadent och global konstnär efter det här så kan man ju lika gärna skita i det.

Åhh! Alltså jag är så himla exalterad!
Jag är absolut inte en av dom som påstår att jag bloggar "för min egen skull". Varför skulle jag göra det, jag kan redan alla mina roliga sexhistorier, jag behöver bara tänka på dom för att jag ska ha kul liksom. Nejnej, jag vill bli läst, läst, läst!
Och idag har jag fått min första länkning!
Underbart bittra textbook stuff tycker att jag är skoj nog att länkas från hennes blogg. Jag är glad, jag gillar bittra människor och den här bloggen är faktiskt ovanligt underhållande. Är ju inte ett stort fan av dagens outfit-bloggar, håller mig till dagens downfall-bloggar.
Så, Käre Mia, jag återgäldar tjänsten med ett inlägg helt i din ära och en länk helt till din blogg!
Danke!

Jag har en pretentiös sida. Eller okey- jag har en hel del pretentiösa sidor.
Men den här är min absoluta favorit, bara för att den är så urbota korkad. Det är också den sidan jag aldrig skulle ge upp, inte för allt mannagryn i Sverige.
Så här ligger det till:
Jag går upp två timmar innan jag _egentligen_ behöver gå upp på morgonen, bara för att kunna sitta och dricka te, snusa och läsa dn, plus alla bloggar i en och en halv timma.
I min hjärna försvarar jag mitt korkade beteende med att jag faktiskt måste ha lite koll på scenkonsten och allt det andra som händer därute. Men det är en jävla dålig ursäkt då DN:s Kultur och Nöje bara täcker Sverige/Stockholm/Innerstan med recensioner och dylikt, och bloggar täcker väl bara rent internt den som skriver, för det mesta.
Häri ligger det pretantiösa.
Jag sitter och förlustar mig på morgonkvisten och kallar det "bildning", om någon skulle fråga. Inte kan jag erkänna vad jag egentligen gör:
Istället för att ligga i sängen och drömma vackra drömmar om fjärilar och manliga sjöjungfruar (för det är precis det jag brukar drömma om), sitter jag vid datorn och har det fint.
Om jag råkar bli färdig med min morgonlektyr tidigare än väntat gör jag någonting ännu värre. Jag stänger av datorn, lägger mig ner i sängen igen, och med vidöppna ögon dagdrömmer jag ihop ett antal situationer där ett antal olika människor säger att dom älskar mig och inte kan leva utan mig, varpå vi har romantiskt sex. Oftast brukar det gå på snabbspoling fram till sexet som jag sedan dagdrömmer i slowmotion.
Ännu en gång så brudigt att jag skäms. Men bättre att vara pretantiös än brudig.

jag knarkar l-world för tillfället, så kan verka lite realitets-bortkopplad.

Idag har jag och min klass pysslat. Det har varit så himla kul.
Jag pysslade en rosa pool där man flöt runt i en svanplastbåt med solglasögon och hämtade drinks and snacks ur pastellfärgade glaspelare i vattnet, samtidigt som söta servitörer i speedos hjälpte en och berättade högkvalitativa skämt.
Bästa pysslet någonsin.

Det bästa jag vet om på helgerna, när jag är halvbakis, är att stänga in mig på mitt rum, syssla med min maccie, kolla på l-world, sex and the city eller buffy och runka. Det måste ju vara bästa bakisaktiviteterna någonsin.

Jag är inte ens särskilt full. Bara tre öl och några sippar vodka på toaletten.
Skåningen, min svenska vapendragare, ringde och frågade om jag ville komma till rockbaren och jag tänkte att det kan väl aldrig skada, och man kanske träffar på mobillösa mannen så att man kan förklara det här med meddelandena.
Min förhoppning om att någon man kände skulle vara där, då Skåningen och hans vän skulle dra över floden med sista båten klockan ett, grusades typ direkt eftersom det var sjukt tomt inne på baren. Vi drack öl och boysen mobbade mig då jag berättade att jag hade fylleraggat på bartendern, som enligt min mening är sjukt söt men som enligt deras mening hade "ful frisyr och såg sjukt bögig ut".
Det får stå för dom.

Ingen Mobillös Man, och jag vandrade hem alldeles för tidigt och alldeles för nykter. Så tänkte jag, som man gör i halvfulletillstånd, på det här med fram-och tillbaka, ingen officiell dumpning, hur han är när vi är tillsammans, och eldade upp mig en jävla massa innan jag kom hem.
Jag har alltid en jävla massa problem med att visa att jag är intresserad. Jag tror att världen går under och att folk ser ned på mig och tycker det är skitjobbigt om jag är intresserad av någon och visar det. Men ärligt, vi har en kille som har rökt sönder sin hjärna så totalt att han inte kan uttala "kapsyl" och är rätt skabbig. Ändå gillar jag honom, det finns något där, och varför skulle jag behöva dölja det.
Det här med att spela alla dessa spel är inte min grej. Det har det aldrig varit. Antingen är man intresserad eller så är man det inte. Raka puckar, för fan. Så är det.
Men om jag tycker det borde jag ju faktiskt leva efter den devisen själv också.

Så tänkte jag. Så kom jag hem. Så plockade jag upp telefonen och bara "nu fan ska jag reda ut det här. In or out. Något eller inget"
Men självklart är det den där jävla telefonsvararen som tar samtalet och jag spelar in något mesigt "hej, undrar bara vad du gör, jag har tråkigt och det är lördag, du kan väl ringa". Vilket han inte kommer göra. Vilket jag måste läsa som en dumpning. Vilket är rätt okej, men ändå lite tråkigt.

liksom.
åhnej.

Vi satt och ringde upp Mobillösa Mannens hemtelefonsvarare typ 15 gånger för att vi tyckte att hans inte alls så roliga medelande var überkul. "Du MÅSTE säga vem du är. Så kan jag ringa upp"
Självklart för fulla för att någonsin lägga på i tid:
Mannen har denna morgon typ 15 meddelande med fnitter och svenskt "Nej men lägg PÅ! på maskinen.
Herrejävlar- jag kan inte ens LÅTSAS att det inte var jag.

Karantän-tid, åtminstone en kväll.

Vi springer mellan studentpuben som egentligen inte alls är en studentpub utan bara en vanlig bar som råkar ligga precis brevid vår skola,  och köket i skolan, där det festas på marsipanrosor som har använts i en installation och vin. Tre gånger går jag fram och tillbaka, varje gång med Kakan, som är ofantligt norsk med världens vackraste leende. Jag pitchar Fjällräven för henne varje gång vi fnissar oss över gatan.
Nyskild från bankmannen, och har alltid haft ett gott öga för Fjällräven. Jag är en människa av handling och inte ord, så när det börjar bli dags att dra hemåt står jag och hejjar på då hon ringer.
Men då har idioten stängt av mobilen.
Fast han lovade att hon skulle få sova där.
Hö!

Anyway, utanför puben satt också min brudcrush och jag var full nog att våga stöta på henne, fast hon är typ obeskrivbart ouppnålig. Sen hörde jag hur hon viskade "She's so cuute!" till tysken som satt mellan oss. Han förstog ingenting och sa "Thankyou! You're cute too", medan jag langade av mitt bästa "I'm so cute"-leende till henne bakom hans rygg.


Jag hittade precis en stor bit maskeringstejp i mitt hår.
Den här dagen kommer bli svår att ta sig igenom.

Imorgon är det presentation och workshop-slut, vilket betyder fest och glam och glada miner, fylleringningar till telefonsvarare och rödvinständer senare på kvällen.
Idag betyder det trötthetskoma och "snälla dator, avsluta inte finalcut innan jag har gjort färdigt den här filmen".
Mitt projekt är obefintligt och jag hoppas att dom ser det oehört kreativa i att inte göra någonting.

Det har alltid varit så uppenbart att han gillar mig som fan. Men ändå har han hållit på och krångla, andra gången vi sågs var det "det här fungerar inte". Jag stod som ett frågetecken, visste inte ens att vi hade något som inte kunde fungera.
Den natten sov jag med hans händer runt mitt huvud.

Hans anledning till att det inte fungerar: Jag är Svensk. Det var första gången han sa det, men inte alls sista. Jag har alltid skrattat åt det, trott att det var ett fånigt försök att spela svårfångad, eftersom han så uppenbart gillar mig.
Men efter en kort stunds analyserande med Krullet (min underbara candadensiska med svart, lockigt hår överallt), som satt och fyllepratade med honom efter jag hade lämnat bordet, kom vi fram till att han är allvarlig.
Han gillar verkligen inte svenskar. Jag är svensk. Det fungerar inte för att han inte gillar min nationalitet. Men han gillar mig.
Jag blir alltså dumpad innan det ens har börjat. För att jag är svensk.

Vi har pratat om det här, så många gånger. Jag har gång på gång sagt "men jag är ju inte Sverige, jag kan väl inte rå för vart jag är född". Men samtidigt kan jag inte dölja det. Jag är så fruktansvärt Svensk. Jag är ju det. Jag gillar SVT och DN och jag gillar mitt språk och mitt land.
Vilket gör att han inte vill gilla mig.

Nu har han inte officiellt dumpat mig. Bara låtit bli att ringa upp efter ett telefonsvararmeddelande. Men hela grejen med det ständiga fram-och-tillbaks krånglet verkar nu så uppenbart.
Det gör mig förbannad. Det är så dumt, både han och jag kan gå miste om någonting bra för att han har fördomar som han inte kan komma över.
Jag skulle kunna ge det tid, arbeta på det, prata med honom, se till att han kan se förbi allt det där och se mig, som han tycker om. Men är det värt det?
Det blir en hel massa jobb för något som jag inte vet är bra än.

Men man får väl ta till den gamla klyschan "han vet fan inte vad han missar". Och ja, jag tänker låta det här gå så lätt. Vem orkar egentligen bry sig? Jag har faktiskt viktigare saker för mig, som att hänga upp brev i hissar och laga potatismos med fetaost. (aka jobba och äta middag)

När jag var 15 kom jag ut. Som straight. Min kompiskrets var så tonårsrusigt alternativ att i stort sätt alla var bisexuella eller gay och proklamerade det ofta, samt helt enkelt bara tog för givet att alla andra också var det.
När jag var 15 kom jag ut som straight för en storögt bord på Pierrot, som alla svalde och sa, jaha, okej, det är väl okej och tittade åt ett annat håll.
Sen ändrades saker. Inte pang-bom över en natt, det ändrades sakta men säkert. Jag märkte det inte ens och det kom aldrig för mig att reflektera över det, mitt liv är ju så väldigt gay-positivt att jag heller aldrig behövde oroas. Samma vänner som svalde ner fördommarna mot straighta i tonåren hurrade när jag berättade om min första tjej-crush. Jag gick från råstraight till labelless till goes-both-ways. Men den här omvända komma-ut-ordningen har haft sina konsekvenser. Det var inte förrens för några år sedan som jag kom på att brudar är liggbara, som jag för första gången hade ett lockigt huvud i mitt knä och nästan panikartat försökte dölja hur gärna jag ville kyssa det lockiga huvudets läppar.
Jag har brudhånglat förut, men aldrig med vilje att göra mer. Mitt problem är också att jag aldrig har gjort mer. Jag är tjugofyra år och oskuld.
Problemet är att jag kan grabbsex. Jag kan det och jag är bra på det, vilket gör det roligt och skönt osv osv. Det är med skräck jag tänker tillbaks på tiden som nybliven knullare, då man var osäker och inte visste och det var en jävla pärs att bara få av sig byxorna på ett sätt som inte ropade "jag är Grodan Kermit och det är fan inte sexigt". Hua!
Att gå tillbaks till det stadiet är inte något man längtar till. Men ärligt talat- jag har ingen aning om hur man gör med brudar. Att följa tipset "men du är ju brud själv, gör bara som du tycker är skönt" fungerar inte eftersom jag är en av få som faktiskt tycker att penetrationen är nödvändig för orgasm. Att bli slickad tycker jag mest är långtråkigt om det inte är någon som har riktiga skills. Uppenbarligen kommer jag inte vara någon med riktiga skills eftersom jag aldrig har gjort det, och att börja ta fram diverse leksaker första gången känns lite väl hardcore.
Varje gång jag träffar någon som jag gillar tänker jag på det här. Tillochmed innan vi har hunnit yttra orden "...så du är också gay?" sitter jag och nojjar för hur sjutton jag ska få av henne bh:n utan att hon märker att det är något som är nytt för mig. Så har många bra chanser förstörts, när tiden har kommit för att kanske börja med lite action är jag så skärrad av det som eventuellt komma skall att jag måste skynda mig hem till något viktigt eller har någonting väldigt tidigt att stiga upp till nästa dag.

Jag skulle förstås kunna supa mig kalas och ta med en böna på dejt. Men brudarna är så mycket mer sällsynta än grabbarna och om man nu hittar någon som skulle kunna vara intresserad så vill man inte göra bort sig och sabba något som skulle kunna vara något bra. Mister du en står dig tusen åter är verkligen inte fallet här.
Det hela har blivit en så mycket större grej än vad straightsexande någonsin har varit för mig, och det är nästan så man börjar undra... kommer jag alltid att vara brudoskuld? Och hur sjutton ska jag göra för att inte vara det?


Som vanligt, är det inte hon som har skrivit brevet som du träffar på krogen.

Alltså.
Det finns en sak jag behöver förklara.

Jag älskar att bli kär. Jag är fullkomligt störtförtjust i att träffa en människa och falla head over heals, fullkomligt uppslukas av hennes blotta existens.
Men det här betyder inte att jag _fortsätter_ vara kär.
Ibland varar det en kväll, ibland en vecka, ibland ett år.
Det vackra med det är ändå att hur kort eller långt det än varar så har jag tagit in en annan människa, och en annan människa har tagit in mig. Det är fantastiskt, mötet som kan ske.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna möta människor på det här sättet, aldrig byta bort att kunna säga "du är en av de mest intensiva personer jag någonsin har träffat" för att sedan vända mig om, gå hem och lägga mig, aldrig träffa personen igen.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna bli kär för fem minuter och sen glömma bort att jag var det lika fort.

Här har ni en av anledningarna till att jag är skeptisk mot tvåsamheten. Att dela det här mötet med bara en person under resten av mitt liv låter helt befängt i mina öron. Jag kan vara monogam fysiskt, men inte emotionellt. Om det finns en tvåsamhet som får plats i det, vet jag inte. Men det spelar heller inte någon större roll för mig.

Det här kan nog förklara en del om den begynnande besatheten också. Jag vet inte om det kommer vara, men nu är han allt. Om en vecka kanske jag har glömt bort. 

Han är fingertoppar och örsnibbar. Långt hår och lite för stora händer.
Han är tystnad och blyghet. Rus och dumhet.
 
Han är skeda och dricka öl i sängen.
Dela cigarett och vila på axeln.

Han är Inga Kyssar men samtidigt hålla om mitt huvud på det där nästan panikartade sättet en hel natt, och låta näsan begravas i mitt hår.

Den som jag utan problem kan vara naken inför och med, inte bara i sexuella situationer. Som jag låter blåsa ut haschrök i mitt hår bara för att det känns okej att lukta hans tröja.
 
Han är den jag aldrig saknar innan jag går, men då jag har gjort det, känner det som om jag fortfarande är kvar hos honom.
Jag är fortfarande kvar hos honom.

Sol igen. Den har lyst lite dåochdå den senaste veckan, på det där förrädiska sättet bara en aprilsol kan lysa. Folk ler och säger "Men gud vad skönt, nu är det äntligen vår". Vissa plockar tussilagos och andra sortes blommor som har vågat sig upp ur myllan. Det får stå för dom.
Varje gång våren kommer tänker jag på hur Muminmamman målade blommor på stenväggen och sen rymde in i teckningen för att dom bodde på en fruktansvärd ö där ingenting hon planterade fick fäste.
Våren är stenväggen fylld med blommor som vi alla, kollektivt rymmer in i. Så hoppar vi runt där som kalvar på grönbete ett tag och hurrar, prisar solen, buskarna, knopparna, oh gud vad härligt, innan vi inser att det är ju fan bara en vanlig stenvägg, och såhär kan man ju inte bete sig för något så normalt.
Sen går vi o läxar upp Muminpappan för att han har dragit oss med till den där jävla ön bara för att han ska få leka fyrmästare, Herregud, Vuxna Karln, säger vi tills han skäms och tar tillbaks oss till Mumindalen där det är ständig sommar.

Det är ungefär hur Rövardottern ser på svensk midsommar, att alla är blonda, har skira vita klänningar på sig, binder blomsterkransar och sätter i håret (samtidigt som de gör peacetecken), dansar barfota i gräset och badar med klänningen på så att den flyter runt i vattnet mitt i natten.
Hon tror helt enkelt att vi alla får en flashback till Peace Love and Understanding- eran en dag om året, då verkligheten är att vi bara blir fulla, dansar lite töntigt och föröker få till det med någon speleman bara för att det vore kul att knyta upp ett par snörbyxor.

Jag borde verkligen ha jobbat idag. Vi har presentation på torsdag och jag känner ända ut i fingertopparna att den asiatiska superstjärneregissören kommer bli grymt besviken på mig. Jag kommer också bli besviken på mig själv.
Jag har en idé. Han kommer gilla den. Men jag har ingen aning om hur jag ska presentera det så då kommer det ändå falla platt.
Det värsta är att det enda jag har gjort idag är det där testet och glott på dålig tv.
Det värsta är att det enda jag har gjort i helgen är supit, knullat och slagits.

Det får bli en allnighter, helt enkelt.
Allt för asiatiska superstjärneregissörer och konsten!

Gjorde ett grav-test idag. Jag är underbart begåvad på att slarva med kondomen och nu är jag sen med mensen. Enligt quick-respons är jag dock inte gravid vilket firas med ett till ligg, förhoppningsvis, om jag kan få tag i den där mannen som inte äger en mobiltelefon.

Det här med kondomer, va. Jag borde hylla dom. Jag borde berätta om alla oönskade graviditeter jag har unvikit med hjälp av dom. Jag borde fan i helvete _bada_ i kärlek över kondomer och deras magiska kraft att låta mig vara frisk, ogravid och slampig.
Men vafan.
Finns det något som är mer ohett än att ha sex med en plastpåse? Finns det något mindre ospontant än att stöna fram "vi måste ha kondom" precis innan sexandet ska ta fart? Finns det något som kan förstöra ett fint ihopsex-förspel med fingertoppar mot brösten mer än "jag hoppas att du inte glömde köpa kondomer".
Nej, sjutton heller. Det är det värsta jag vet. Det absolut värsta. Och på toppen av det får jag alltid svamp av kondomer. Alltid. Det slår aldrig fel.
Det är inte så konstigt att man glömmer (förtränger) lite då och då och får sig lite äkta skin-on-skin action. Men, tillochmed jag är realist och fattar att jag nog skulle välja svamp i en vecka före en unge i arton år eller aids hela livet. Det är bara synd att sex ska vara att välja mellan pest eller kolera.
Äh, får gå tillbaks till p-piller och gråta mig igenom en av fyra veckor. Hey, pms-anabola!

...spenderade jag med att städa och dagdrömma om Mannen i mina rosa, kortkorta shorts, samtidigt som jag sjöng högt till Radiohead.
Så himla brudigt att jag nästan skäms.

Men min rastlöshet blev ju ändå mättad, när vi vid ett-tiden bröt upp och gick till det där stället vi alltid går till för att det är det enda som inte spelar pussycatdolls på repeat. Vi dansade och log och jag letade efter Teknikern för att tigga cigg när jag istället, bokstavligt talat, sprang in i den Norska Mannen. Han som jag fylleringer fast han inte har någon mobil, han som jag har spenderat timmar efter timmar med naken men aldrig gett mitt nummer till. Det stora Frågetecknet helt enkelt.
Efter en anings övertalning om att vi kunde skippa efterfesten som jag visste ändå inte skulle hända, gick vi hem med två meters avstånd mellan oss.
Vi har, som sagt, haft sex förut. I stort sätt varje gång vi ses, något som aldrig är planerat, men alltid händer eftersom stan är såpass liten att man vet var folk (läs: "vårt folk") kommer att samlas.
Vi har fyllesexat och bakissexat och vi har gjort det i dom allra mest underliga ställningar och det har alltid varit i skalan bra till mindblowing. Men den här gången hade vi varken fylle eller bakissex, även om det var fullt och bakfullt, vi hade ihop-sex.
Det vet ni ju säkert, att det är en jävla skillnad på ett onenight och ihopsex. Istället för att leva ut porrfantasierna, är ihopsexet hålla om, ställningar där man kan se varandra djupt i ögonen och bli kåt av det, samt absolut ligga på axeln och andas i takt efteråt.
Tillsammans med det och faktumet att vi pratade om saker som vi hela tiden sa "det här kan vi inte besluta när vi är fulla, det pratar vi om imorgon", men att jag för mitt liv inte kan komma ihåg vad det var, gör att jag börjar misstänka att vi håller på att bli ihop. Vilket genast måste avstyras eller åtminstone ställa sig jävligt skeptisk till.
Efter ett antal timmar i hans armar smög jag ut medan han sov, för att jag visste att jag inte skulle kunna gå annars, och mötte upp Rövardottern på skolan.
Rövardottern är en av de där fantastiskt jobbiga människor som bara _vet_ allt hela tiden. Som skärskådar en påengång. Och det första hon sa då jag som ett allmänt vrak kom inragglandes på skolan med två öl innanför västen och en dag av djupt ögontittande var "du har knullat". Sen tog hon en närmare titt, andades in dramatiskt och sa "Nej! Du är kär! Nu går vi hem till mig o dricker vin!"
Fick en filt och ett glas rosévin i hennes soffa, sen spenderade jag resten av kvällen där, som en liten boll av ickeperson i all min bakfylla.

Hemstaden:
Liten Syster: Min 2 år yngre syster som är mina andetag och min livlinga många gånger. Milen mellan gör att kommunikation stavas Skype och Fejjan, tyvärr mer sällan än vad jag skulle önska. Vi har samma fina leende, but thats about it. Hon är nykterist och skötsam, jag, not so much.
Brorsan: Den ende man jag har älskat. Själasyskon som aldrig viker från min sida sedan åtta år tillbaks.

Gudinnorna:
BFF aka Ninjan: Mjuk, vacker kvinna med världens finaste skratt och längsta mail. Designer med ett år kvar på HDK, och min BFF i vått och torrt sen vi var två pannkakor höga.
Räven: Prästdottern som alltid kommer med de rätta orden då man behöver dom. De allra guldigaste guldkornet i min samling och den enda som kan bära upp en rävboa med bravur.
The Diva: Rockbruden alla vill vara eller kanske vara med. Fellow slampa och befriande rak och ärlig bland annars ganska konflikträdda människor (self included).
Amore: Snyggast och häftigast i stada. Personlig stylist åt alla ovan nämnda Gudinnor, även mig. Har karriärtur men alltid kärlekstrubbel.
Miss Hård: Tvärtom vad namnet antyder mjukare än bomull (bästa kvaliteen) även fast hon gärna verkar hård. Rular varje disskusion med grymma kunskaper i genus och politik. Kan konsten att hålla låda som ingen annan.

Kompiscrushen: Vännen som jag jämnt tror jag har känslor för då jag har träffat honom, vilket inte alls stillades av fylle(fyllefylle)hångel under jullovet. För många mil bort, annars kanske han kunde ha varit allt det som jag låtsas att andra är.

Den Nya Hemstaden:
Rövardottern: Hon som tar hand om alla andra mer än vad hon tar hand om sig själv. Det finns inga hårda kanter på denna fantastiska människa och vän, som är starkare än vad hon själv anar. En av de som gör att jag överlever skolan och all dess vardagsdramatik.
Skåningen aka Skärgårdsdoktorn: Liten pöjk som spelar rollen 'troubled young man' med bravur. Ligger mig väldigt varmt om hjärtat, en av de få människorna i mitt liv jag kan vara tyst och bekväm med.
Krullet: Dramaqueen som suger på goodbyes men som ändå har varit en livlina under året, i form av skratt, vin och skvaller. Ingen av oss är brudiga brudar, ändå har vi fått en väldigt brudig relation.
Är nu och tar världen med storm med sina scenografier.
Teknikern: Eviga vodkapolaren som äger världens bästa kök. Härjad man med ett hjärta som aldrig hårdnar.
Black Papa: Killen man ringer då man är in trouble, mest för att han skrämmer slag på de flesta med sin enorma, svarta kroppshydda, fast han är den finaste, mest kärleksfulle mannen någonsin.
Dolly: Tevespelsfantast och fellow nerd (but way worse than me) som är den enda jag kan frossa i glass och spela GTA4 med en hel natt.

Andra klasskamrater och skolkompisar som dyker upp lite dåochdå är: Islänningen, Kakan, Fjällräven, Nyman, Bruden med Finaste Dialekten, Tysken osv, osv...

Brudcrushen: Brud jag hade en kort crush på och jämnt lyckas springa på vid de mest underliga tillfällen. Crushen dödade hon effektfullt genom att jämnt vara sjukt otrevlig och bitchig då jag träffade (träffar) henne.
Moblillösa Mannen aka Telefonlösa Mannen aka Den Norska Mannen: Stora, stora hanguppen under våren 08, mannen jag hade det mest speciella (som i fina, inte kinky) sexet med jag någonsin har haft. Dumpade mig över Fejjan för att jag är svensk (!!!), vilket togs med ro och ordentlig rebound.
Toffeln: Krullets sommarkatt (aka pojkvän med bästföre-stämpel) som har blivit en god vän, även fast han gillar Beckfilmer. Set me up med Puppyeyes, och har lovat att servera mig fler pojkar på silverfat. Den här killen är mer brud än vad jag är.
Puppyeyes: Killen som ger mig blowjoblektioner lite då och då, men som av någon anledning inte går ner på mig. Tar med mig på bilturer ut i skogen och är alltid söt när han är kåt och inte vet vad han ska göra med det. En lover som säkert kommer finnas med ett tag men aldrig bli (för) viktig.

Namnet på bloggen har ingenting att göra med anal inkontinens (haha!), utan anal ska istället läsas som engelskans "anal retentive", som kan användas för att beskriva en person som hänger upp sig på smågrejjer, vilket kan irretera andra.
Läckande bör läsas som vanligt, alltså: oanvändbara smågrejjer som jag hänger upp mig på som läcker ut i skrift, och som kan vara en aning irreterande.
Typ.

Om man har ytterligare frågor i ärendet kan man kontakta mig på: [email protected]

Jag ska göra som alla andra jag inte känner. För allvarligt- jag känner ingen som seriöst har en blogg som handlar helt om det privata. Designern som lägger upp häftiga prylar som hon/han har designat och Illustratören som teckningsbloggar känner jag i många olika utgåvor. Men en Kärlek/Sex/Vänner/Sysselsättning tror jag inte existerar i min bekantskapskrets. Det är heller inget statement eller så, jag tror helt enkelt att vi är lite för lata och - i min nuvarande skolsituation - lite för egocentrerade i vår Sysselsättning för att orka vara det när vi raglar i säng vid tvåtiden på natten efter en lång dag med en scen.
För ja- även om jag ska vara anonym (mamma har stalkerkvaliteer) så kan jag avslöja att göra scener eller teater, som scenograf, är det masar mig till skolan varje dag för. Sen kniper jag!

Det här med Sysselsättningen, ja.
Har ni fördomar om konstskolor, gärna inriktade på teater, keep'em! Allt är sant. Vi kramas mer än vad som anses normalt, när skådespelarna drar skämt gör dom det fysiskt ("kolla vad roligt jag kan ta mig ner för den här trappan..." etc) vi våndas sent på nätterna i våra processer, vi dricker nästan uteslutande rödvin eller rensprit, vi dansar alltid när vi går ut, några av oss är omåttligt promiskiösa (undertecknad inkluderad), nästan alla väldigt är dramatiska och vi tycker det är viktigt påpeka allt som är teatralt i precis vadsomhelst. Idag diskuterade vi tex sitta v/s stå när man kissar och vad det kan ligga för mening i de olika valen. Vi tror att det finns en mening i allt och vår favoritfras är självklart "Men varför?"

Det enkelt beskrivet.
Det här med Kärlek/Sex/Vänner är en annan fråga. Jag har en del av det hela, men eftersom jag är, som nämnts ovan, av den promiskiösa typen varar Kärleken inte så länge. Jag gillar att bli kär och blir det gärna och ofta.
Sex är ju en sjuhelvetes grej om man lyckas med det, och Vännerna finns kopplat till Sysselsättningen och i hemlandet för det mesta. Men det kommer nog allt öppna upp sig som en Pandoras Ask tillslut. Kort sagt lovar jag att inte censurera.
Cross my heart.