Analt Läckage

När han kom var han tyst, något som inte är likt honom. Tyst och kammad. Seriös. Med leendet jag har lärt mig känna igen som sorg. Det fanns något tungt hos honom igår, och jag vet vad det är. Men igår kunde jag inte hjälpa honom, inte mer än att vara någonting annat än en ensam soffa på kvällen.

Middag med vänner och bekanta jag inte har sett på år och dag, stämningen var vuxen och samspelt. Servitören var överarbetad och blödde näsblod, rummet, musiken, sällskapet, stämningen gav mig ingen chans för ensamtid med Mr. Smith. Efter att maten var uppäten och ölen började ta mer plats på bordet sa han hejdå och gick. Det var bra. Det var som det ska vara. Men jag kunde inte prata med honom och det kommer dröja innan vi ses igen.

Jag satsade på under bordet men hamnade någonstans i källaren, vaknade upp hos Brorsan med järnhjälmen som heter duga. Har spenderat hela dagen med känsloporr a la bilder på fejjan och sorgliga filmer. Försöker få till ett beslut. Är aldrig osäker, bara jävligt rädd.

(Ny adress!)

Kanske ska jag helt enkelt ge Mr. Smith adressen till bloggen?
No fuzz, no talk, bara en länk som förklarar allt. Och med allt menar jag allt. Extra allt.
Vad tror ni?

Har alltså INTE SKICKAT än, jag behöver feedback, och väljer att vända mig till mina trogna, kära läsare.... Snälla hjälp?



Detta är vad som kan tänkas stå:

OKEJ;
Jag kan ju tydligen inte säga det här face to face, för jag är en feg jävel, men jag måste ändå säga det, så att du vet.
Här går det:
Jag var seriös. Med sms:et, i fredags. Det gör ingenting om du inte var det, och om så är fallet, så please ignore och så fortsätter vi som om ingetning har hänt.
Jag vet inte varför jag var seriös och jag vet inte riktigt vad det betyder. Men om du också var det tror jag att det är på sin plats att vi tar ett snack om det.
Det var det hela.

Gott nytt.
Du vet att du förtjänar det.
// DIN FRAMTIDA FRU!!!

(NÄ, det sista skulle jag nog inte skriva tror jag?)

MEN HERREGUD!!!

Han ringer och har haft en fruktansvärd jul. Säger att han behöver sällskap. Jag rusar iväg som en annan jävla riddare. Så hänger vi, för att han inte ska behöva hänga med sig själv och för att jag ska få hänga med honom.

Vi hänger. Och hänger. Och hänger.
Skämtar om att han är (min) hustrumisshandlare och han säger "MEN GUMMAN jag vet inte hur jag ska HANTERA dig längre" och jag säger "JAG är en EGEN MÄNNISKA". Vi går till affären där vi håglösa tittar på konservburkar i två minuter, vi ligger i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Dexter, vi lagar pizza och kollar på porr. Städar i köket och sitter brevid varandra med varsin identisk maccie. Dricker glögg, alkoholfri, och försöker förgäves komma på vem som kan tillhandahålla pot for sale i Stockholm. Han sover på madrassen brevid soffan där jag ligger och väntar. Tiden blir tillslut ett relativt begrepp och efter en timma har det gått två dygn.

Inte en enda gång säger jag det jag behöver säga.
Inte en enda gång öppnar jag min annars så jävla stora käft och säger
men du
det här
är det kärlek?
Du vet väl
att det var påriktigt, det där sms:et.
Att jag är i stånd att offra en av de finaste vänskaperna jag har haft.
Att jag är redo nu, om du också är det.

En gång stockar sig orden så mycket i halsen att det blir jobbigt. Han ligger och slumrar. Jag ligger och tittar i taket. Det kommer ut ord. Men inte som planerat. Det som kommer är "ska vi ligga", och med vår humor är det ett skämt, han tittar på mig, skrattar först, förstår sen att han måste svara för att jag är tyst, säger "nej, det går väl inte för sig, vi är ju KAMRATER" med höhöhö-rösten, så då glömmer vi det ett tag, tittar på mer Dexter, men jag skäms lite och när han återkommer till det när jag frågar om han vill lägga sig ner (i soffan) så säger jag "ligga ner I SOFFAN" och vi lämnar det igen.

Så kommer jag hem efter ett barndop och en till dag på stan med BFF och vet varken ut eller in.
Räknar pros and cons och försöker vara logisk. Försöker komma på om det är inbillning eller verklighet och övertänker nog SOM FAN, men jag har inget annat sätt att tackla det. Jag förstår verkligen inte vad som händer. Jag förstår verkligen inte om det här finns för honom eller inte, och när jag väger, tänker, försöker få in logiken blir jag ena sekunder osäker som fan och andra sekunden säkrare än berget. Jag velar fram och tillbaks, orden kommer aldrig komma ut på det här sättet. Velar om det ens är nödvändigt, han måste väl ändå förstå vid det här laget, så jävla många öppningar har jag väl ändå gett honom? Om han inte gör något nu, så är det för att han inte vill.
Sen kommer jag tillbaks till att jag faktiskt inte gjorde någonting den gången han hade sin tunga långt ner i halsen på mig och sa "jag älskar dig", att jag inte gjorde någonting enbart på grund av rädsla, och det kanske är samma för honom nu.

BFF säger att jag måste prata om det med honom, för att vi aldrig kommer kunna vara varandra riktigt nära om något som det här ligger mellan oss. Jag vet inte om jag kan eller vill hålla med- vi är sjukt nära nu som det är. Även fast det ligger mellan oss. Jag svarar att jag inte KAN berätta, det är OMÖJLIGT, att jag har försökt i två dygn utan lycka, men hon säger att jag åtminstone måste skriva ett mail eller något, sms är inte på riktigt och jag är skyldig honom och mig själv att städa undan det här.
Jag tror henne.
Men jag vet inte om jag kan.
Jag har fastnat i ett "jag vet ingenting" och har ingen aning om hur jag ska ta mig varken in eller ut. Eller vart jag vill ta mig.

Jag bangar fortfarande, men vilar huvudet på hans axel och nu sitter vi vid varsin stol och fejsbokkar.

Det är ändå jävligt fint. Jag kanske väntar tills imorgon.

---

Om jag säger "får jag vara din katt" och han svarar "nej jag vill inte ha någon katt", betyder det att loppet är kört?
För det fick mig nämligen att komma ur myset och in i verkligheten där han inte vill ha mig och alla tilfälligheter är bara tillfälligheter och bad judgement från hans sida.

Men jag antar att vi måste snacka om det nån gång?!?!

---

Nu har jag varit här i ett dygn: han städar och jag kollar porr. Fäbojäntan, för att vara exakt. Hans ide, hans film. Vi har fortfarande varken pratat eller legat.
Det kanske verkar dödfött?

Okej, jag bangade. Totalt.
Skulle hjälpa honom med ett flyttlass från Uppsala, åkte skitnervös till Bagis där jag skulle möta upp honom.
Det var bara det att han var så hispig och stressad när han väl kom hem till läggan, där jag hade suttit och druckit kaffe med en av kollektivkompisarna i en timme, så när han äntligen lugnade ner sig och när det äntligen var bara han och jag och vägen kändes allt så naturligt, skönt, placerat liksom, att jag varken ville eller kunde ta upp det.
Det skulle vart så enkelt. Bara säga "du vet att jag menade allvar i fredags, va", och lämna det åt ödet. Men det gick inte. Tanken flög förbi både en och två gånger, tysnaden blev aldrig krävande, bara avslappnad.

Sen fick jag sagt allt jag ville ha sagt. Jag fick sagt allt om känslorna som känns så äkta att de skrämmer livet ur mig, men orden var aldrig direktadresserade till honom, för honom. De var bara ord.
När han körde mig hem klämde jag äntligen ur mig att jag tycker om honom och tycker om att vara med honom, på de äkta grunderna. Kanske räcker det inte, kanske är det precis allt jag behöver säga.

Det återstå att se; vi hinner ses iallafall en gång till innan jullovet är slut och jag måste återvända till mitt andra liv.

Okej, KC är online på fejjan, vi börjar CHATTA. Vi pratar fittor, sex, orgasmer och infrastruktur i vanlig ordning men ingen av oss en HINTAR faktumet om att jag frågade CHANS på honom igår och att han sa JA. Det blir nästan lite obehagligt. Jag börjar undra om allt bara ska gå tillbaks till den vanliga gamla lunken, vilket nästan är lite skönt. Börjar slappna av. Tänka att gjort är gjort och vill han inte spinna vidare på det här så har han åtminstone ARTIGHETEN nog att låtsas som om det aldrig har hänt. Som jag gjorde när han sa "jag älskar dig" den där gången.
Tills vi ska säga hejdå.
AL: "Vi syns i mellandagarna"
KC: "Ja, det gör vi. Då måste vi prata allvar"
AL: "Det är fittans fel"


Så, vad ska det här nu betyda???
Scenario nummer ETT:
Han vill inte alls att jag ska ha chans på honom och tänker bara klargöra den saken
Scenario nummer TVÅ:
Han vill att jag ska ha chansen på honom och tänker bara klargöra seriositeten i det hela
Scenario nummer TRE:
Det betyder ingenting. Allt kommer fortsätta som vanligt och jag kommer nojja vidare över smågrejjer som den här.

OKEJ, vadslagning startar NU och pågår fram till jullovets slut. Jag har mina pengar på trean. Any bet-takers?

Igår frågade jag chans på KC. Han sa först "vad nu då" och sen "det är klart att du får".

JAG HAR CHANS PÅ KC!!!
!!!!!!!

Fast nu vet jag inte om det var seriöst eller inte. Från hans sida alltså. Det klarnar nog när vi ses nästa vecka.
Kanske kommer vi pussas o hålla handen å sådär. Hoppas det.

Här sitter man och väntar på att elden ska ta sig såpass att det blir okej att gå o lägga sig. Finaste stunden på hela dagen, och inatt behöver jag inte oroa mig för tiden, har första helt lediga dagen på flera veckor- jag är helt uppspelt över det, ba "yey, jag kan vakna när jag vill och typ byta lakan o kolla på Dexter hela dagen om jag vill!!!"

Igår var det fest på squathuset och alla var lite trötta och sega efter hela terminen plus de sista panikworkshopsen, så stämningen var lugn och skön, jag och Nyman spelade lite musik i anda av vår nya DJ-duo. Sweet.
Mobillösa Mannens band var där och repade, han hängde kvar efteråt. Han var så stor hangup förra terminen, och herren ska veta att jag fortfarande är sjukt svag för honom. Ni som följer vet ju om det. Hur jag tappar andan när han går förbi butiken där jag jobbar. Hur jag inte kan gå ut utan att hålla ett halvt öga öppet efter honom hela tiden. Hur jag inte vet vad jag ska säga till honom de få gånger vi springer på varandra, dels för att det känns som han är på mils avståns, dels för att det känns som att ord är överflödiga när det kommer till honom.
Puppy var ju en bra distraktion från de här "problemen". Men han har aldrig försvunnit ur bakhuvudet. Så igår när han var där, när jag än en gång är lovligt byte, och när han var på sitt vanliga sätt "sätter mig i ett hörn och stirrar på henne tills hon fattar att hon ska komma hit och se mig i ögonen ett tag", så föll jag tillbaks en aning i det lilla bakhålet i sinnet som har hans namn skrivet på sig. Det slutade i en soffa och händer intrasslade i varandra, hans långa hår mot min kind, inga ord, beröringar som skulle kunna kallas ytliga med som är hela vägen in. Det slutade med ett strömavbrott som la hela huset i kompakt mörker, som gjorde att jag slumrade till på hans arm, med hans ben uppöver mina, i någon sorts komplicerad sitt-ligg-ställning. Det slutade med att jag kysste honom på pannan och vandrade hem ensam och nöjd. VId femtiden krashade jag i min kalla säng, okysst och oliggd, men så otroligt... berörd. Cheezy, I know, men det är effekten han har på mig.

Imorse, upp för att jobba, oeldat rum i två dagar som verkligen är helt jävla fucking ISKALLT, jag snackar liksom andedräktsrök-kallt. Bakfull, ramlade in på tjusiga designerbutiken bara för att få reda på att jag inte jobbar den här helgen. Så hem med saft, brasa, en påse chips och True Blood. Sen Oslo och glädjedrunken-performance och jag är bara NÖJD!

Ja, det svänger rätt hårt fram o tillbaks. Men är man lovejunkie så är man.

Med missbrukargener finns det mycket jag står på randen till att vara beroende av;
alkohol, sex, mat, socker...
Men det finns bara en sak, undtatt nikotinet, som har fått mig att falla över linjen, eller kanske medvetet tagit steget över den:
Pirret.
Nervositeten.
Väntan.
Kärleken.

Don't get me wrong, jag är ingen förhållande-knarkare, långt därifrån. Men jag får abstinens om jag inte har någon att vänta sms från, någon att placera in i Harley Quinn-roman-dagdrömmarna, pirret i magen för att någon kanske kommer på festen man ska till.

Det spelar egentligen ingen roll vem det är, eftersom jag i stort sätt aldig har som intention att behålla människan i mitt iv. Sålänge han eller hon är någorlunda stilig och ganska smart kan personen fungera som en quick-fix till mitt kärleksberoende.
Jag blir euroforisk över leenden och kyssar i natten, mail från crushar all over, och flirtiga samtal i vinindränkta kvällar. Sen avslutar jag, eller dom, det innan det har blivit viktigt, innan flirten har försvunnit och förhållandet tagit vid.
Tar bara nog för att vara hög i någon vecka framöver, när trippen ebbar ut kommer jag tillbaks för mer.

Allra säkraste kortet för en lovejunkie som mig själv är ju förståss att välja folk som inte kan eller inte vill ha ett förhållande med mig. Jag låter bevisen tala sitt tydliga språk:
Mobilllösa Mannen hatar svenskar men verkar (?) gilla mig. Är alldeles för dum för att se över sina egna värderingar, och alldeles för sönderrökt för att ens vara ett alternativ.
Kompiscrushen bor 60 mil bort. Say no more.
Puppyeyes älskar en annan kvinna, något som jag medvetet eller omedvetet har döljt i bloggen, det skulle låta så sorgligt annars, men nu när ni vet omständigheterna kan man ju bara säga att det är praktiskt.

Jag tänker aldrig försvara det här beteendet. Likt en junkie inser jag vad jag göra, inser också att det är illa, att jag stannar i växten på förhållandefronten, att det också handlar om att skydda mig själv och mitt precious ego från att faktiskt falla påriktigt, att bli sårad påriktigt.
Men likt en junkie kan jag inte heller sluta. Mobillösa dumpar mig och det första jag gör är att skicka mail till Kompiscrushen, som inte ger mig nog, abstinensen finns kvar och jag hittar Puppyeyes, som inte svarar på sms, så jakten på nästa fix fortsätter
och fortsätter
och fortsätter.

Alltså.
Det finns en sak jag behöver förklara.

Jag älskar att bli kär. Jag är fullkomligt störtförtjust i att träffa en människa och falla head over heals, fullkomligt uppslukas av hennes blotta existens.
Men det här betyder inte att jag _fortsätter_ vara kär.
Ibland varar det en kväll, ibland en vecka, ibland ett år.
Det vackra med det är ändå att hur kort eller långt det än varar så har jag tagit in en annan människa, och en annan människa har tagit in mig. Det är fantastiskt, mötet som kan ske.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna möta människor på det här sättet, aldrig byta bort att kunna säga "du är en av de mest intensiva personer jag någonsin har träffat" för att sedan vända mig om, gå hem och lägga mig, aldrig träffa personen igen.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna bli kär för fem minuter och sen glömma bort att jag var det lika fort.

Här har ni en av anledningarna till att jag är skeptisk mot tvåsamheten. Att dela det här mötet med bara en person under resten av mitt liv låter helt befängt i mina öron. Jag kan vara monogam fysiskt, men inte emotionellt. Om det finns en tvåsamhet som får plats i det, vet jag inte. Men det spelar heller inte någon större roll för mig.

Det här kan nog förklara en del om den begynnande besatheten också. Jag vet inte om det kommer vara, men nu är han allt. Om en vecka kanske jag har glömt bort.