Analt Läckage

Känner mig lite bortkopplad, är inte bakfull på en söndag för första gången på jag vet inte hur länge. Äter lång frukost, sorterar bilder från förra skolåret och slänger säker 3000 av totalt 5000. Lyckas klämma fram några tårar när jag otippat kommer att tänka på aborten för två år sedan, och det river skönt i bröstet, jag blir så glad över att känna att tårarna sinar och jag får inte min gråtsession som jag har väntat så på.
Träffade ingen igår och vill nog inte träffa någon idag. Puppy på msn och jag blir mer trött än glad av hans mess, men det är fint att ha en liten livlina utanför skolan, en möjlighet att stilla uttråkningen med sex. Han pratar trekant och vad han aldrig har gjort i sängen, jag känner precis som förra gången att jag inte ORKAR jaga sexupplevelser, jag är så färdig med det.

Tänker på vilken stor skillnad det är mellan Puppy och Mobillösa, den ena som vill så mycket hela tiden och den andre som bara lät det hända, och så otroligt upphetsad jag var av Mobillösas avslappnade attityd till det. Hur skönt det var att kunna vara naken med honom i en assexuell situation, hur upphetsande det var när den situationen sakta vändes till en sexuell situation.
Skiter i det tillslut och låter mig dras med i Puppys entusiasm.

Är ensam, nöjd. Bortkopplad, konstig, apatisk.
Vill fortfarande blåsa bort hjärnan.

Min kropp värker efter värmande sömn med två vänner i ett nittisäng. Vi var tvugna att skeda för annars hade någon ramlat ut.
Har varit duktig flicka, tagit hand om en del skolarbeten. Gjort våfflor- from scratch, med brunost, känner mig som en tvättäkta norrman. Gråter fortfarande inte, fast jag försöker. Kollar på sorgliga youtube-videor men det är torrare än i öknen.

Träffade Mobillösa ute i svängen igår, han var alldeles för påklädd för vädret, det var liksom sommar och han hade lager på lager med fleece och sen halsduk. Han är så sjukt konstig. Gick på fest sen, låg med huvudet i Rövardotterns knä. Jag sa något, jag vet inte vad, och då skrattade Rövardottern och Skåningen i takt, började precis samtidigt. Det var så fint, dom är så fina.

Ibland får jag dampryck och vill bara ha bekräftelse, vill att folk ska gilla mig och säga att dom gillar mig. Det hände en gång när jag, Rövardottern och Teknikern drack vodka. Jag tog uppgivet upp min telefon och skällde ut den för att det aldrig är någon som ringer helt appropå och säger att dom älskar mig. Då tog först Rövardottern upp sin telefon, ringde mig och sa "Hej AL. Jag älskar dig" och sen tog Teknikern upp sin telefon och sa "Hej AL. Jag älskar dig" och det var så sjukt fint. Så ska vänner göra. Då fick jag massa tårar i ögonen och skrattade, log, i en timma efter det. Men nu, torrare än i Sahara. Även fast det fortfarande är typ det finaste någon har gjort.

Rövardottern och jag sitter med varsinn öl och stämningen är apatsik. Vi är så vana vid drama och starka känslouttryck att när det blir vad för andra är normalt blir vi oroliga och stressade. Folk hänger inte 24-7, det är ingen fest, ingen destruktiv aktivitet runt hörnet som alternativ till vardagen. Gamlebyen ligger tyst och främmande, väntar på hösten och en tid som går saktare. Vi väntar inte, vi klamrar oss fast vid det som har varit och förstår inte att tiden kan gå utan oss.

Jag har inte gråtit på så länge. Det står mig upp i halsen. Jag vill att någon ska göra mig riktigt, riktigt illa så att jag kan få ut allt det som har samlats under många månader. Någonstans, någongång slutade jag att gråta. Jag vet inte varför, jag har alltid gillat det- det har aldrig varit ett problem. Men nu väntar jag mer på det än på någon tid och jag tänker på saker som vanligtsvis får det att stocka sig i halsen på mig- min rädsla om att aldrig kunna älska, min syster och hennes sorg, tillochmed min döda katt. Men ingenting får ögonen att fyllas, och än en gång skrämmer det mig. Det är inte för att jag är lycklig, det är för att allt är så irreterande normalt att ingenting känns. Jag vill känna, jag vill gråta. Annars är allt så skrämmande overkligt att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv.

Men gud, ja, jag gnäller. Det känns säkert bättre imorgon. Men ikväll vill jag ha tårar eller spränga bort hjärnan med pot, kemikalier, alkohol, kärlek, sex, destruktivitet. Och ingenting av det finns i min närhet.
Känns livet bara på riktigt när man konstant ser baksidan av det?
Eller är det så jag har lärt mig att livet är att det känns så för mig? Att jag inte kan vara verklig utan den svarta sidan?

Så veckan gick med ljuskurs och det var som om att trycka in ett ton av information i min sommartomma hjärna. Allt känns kusligt mycket som vanligt, det går inte att ta in att alla dessa människor jag lever så nära har haft ett eget liv under två månader. Inte ens Krullet är saknad, det känns som om allt är precis som det ska vara och ingenting är onormalt. Ganska skönt men också skrämmande att någonting kan bli så välbekant så fort.

Rövardottern satt med en kaffe och en ciggarett i mitt kök, liknar sitt liv och sina romanser med en Ameliéfilm, säger att mitt liv är mer en svensk feelgoodfilm a la Så som i Himmelen. Jag blir sårad och deppad över att hon tror att jag aldrig upplever Romantiken som den är i luddiga, franska filmer, hon ser på mig och säger "Men, gumman, du ser ju inte på folk när de sover", och det är sant.
Hon får också rätt då Puppyeyes efter en dags smsande kommer och hämtar upp mig med bilen för att ta en tur till Sverige, och allt är lite fånigt småpinsamt som det blir ibland då man inte riktigt är säker på vem som vill vad och hur.
Valpen berättar (rodnande- det är så sött när han forsöker spela playertypen men inte lyckas för att han är alldeles för blyg) om porrbiografen där man kan köpa fejkviagra som får orgasmerna att bli tre gånger så stora som annars, och ja, jag följer med honom dit. Ja, vi stannar i skogen på vägen hem och ja, jag tar också en av de där kryptiska pillrerna och ja, vi har sex på motorhuven och ja, jag kommer, hårt och länge och det är bland de underligaste orgasmer jag någonsin fått. Allt känns lite småtöntigt men Puppyeyes verkar verkligen gilla läget så jag säger ingenting om hur jag känner mig som en klysha som försöker uppleva någonting "nytt och spännande" i sexlivet, för han verkar verkligen vara inne på att uppleva någonting nytt och spännande, samtidigt som kemikalierna eller han eller båda eller inget gör mig superupphetsad och verkligen inne på att köra den småtöntiga ställningen på motorhuven.

På vägen tillbaks blir det lite mer avslappnat, vi skrattar och skämtar och han har inte kommit än och är superhård hela vägen, jag retas och det är lite händer och lite mun mitt på motorvägen även fast det kommer bussar ibland. Vi åker hem till honom, röker på och jag blir luddig, fnissig. Leker blowjob-lektion i tre timmar, och jag tycker verkligen att det är jättekul, blir upphetsad av att se honom njuta så, men tröttnar när jag fattar att jag bara kommer få vara elev i den här leken, att han fortfarande inte kommer gå ner på mig. Så spelar vi GuitarHero hela natten och jag är fortfarande luddig, vi röker mer och jag missar verkligen varenda ton, tycker det är roligt, skrattar, spelar mer. Trivs- bättre än vad jag trivdes på motorhuven.

Han skjutsar hem mig på morgonen och jag ligger i sängen i flera timmar, vet inte hur jag ska ställa mig till nattens bravader. Tycker om att vara fysisk med honom, men orkar samtidigt inte ha en relation (eller ickerelation) där man jagar sexupplevelser, det känns krystat. Förstår inte riktigt hur folk bara kan ligga med andra, nuförtiden, även fast jag var en av dom då jag var yngre. Nu känns det bättre att hänga, vara vänner och ligga med varandra. Att ha sex och bara sex är inte riktigt min grej längre. Jag snackar inte om cuddlig, det klarar jag mig utan, med gärna ett "hej, hur mår du, hur har sommaren varit" innan händerna åker innanför blusen. Om dom ens hade åkt innanför blusen innan han tar min hand och leder den till hans kuk.
Lite artighet kommer man långt med, liksom.

Allt är lite hektiskt nu, med kära återseenden och öl med familjära ansikten i soffor som har mitt stjärtavtryck. Så det är mycket liv lite internet som gäller de närmsta dagarna och det allra bästa är att jag faktiskt gillar/superdupergillar livet jag lever.

Även fast man slits mellan två liv, två städer, två personligheter.
Även fast jag kommer till den här staden och börjar spana efter Mobillösa direkt.
Även fast Kompiscrushen fortfarande finns i hjärta mage sinne, speciellt efter gränsöverskridande handhållning sista kvällen i Stockholm.
Även fast jag inte vet än vad som är mer viktigt kvarstår ändå fakta:
det är jävligt skönt att vara tillbaks i min egna, galna vardag.
Det är jävligt skönt att vara en del av ett kollektiv igen.
Det är sjukt jävla skönt att sexfantisera om Puppyeyes på tråkiga ljuslektioner för att sedan gå och dricka öl på lärarens bekostnad.

Good to be back, med andra ord.

...det blev inge ligga av.

Men när jag satte in det norska simkortet i mobilen nyss hade jag fått ett väldigt kryptiskt meddelande från Puppyeyes. Det kan antingen betyda "varför har du inte hört av dig" eller "jag vill komma över". Eller båda.

Igår var jag jättesjuk men lät inte det hindra mig alls, tretimmarsfika med Ninjan och sen promenad, loppis-shopping. Jag köpte i febern och villan en overall, som visade sig vara sjukt värt även idag. Sen sov jag i en bil i en halvtimma, med Brorsan vid ratten. KC och hans vän mötte upp i stan, vi såg en föreställning och sen drack vi te och jag försökte se djupt i ögonen med ORKADE inte, så jag tänkte att jag sätter alla kort på kräftskivan imorgon, både med KC och Ben, ligga ftw!

Så kom jag hem och var astrött och helt torr under näsan, ni vet som man blir när man är förkyld. Ragglar in i badrummet och sträcker mig efter mammas ansiktskräm. Smörja smörja.
Nu vaknade jag halv tio, on the spot, som varje dag so far, och är helt svullen i ansiktet. Men bara wtf!
Kollar ansiktskrämen.
SPF 15.
Men fan- jag är ju allergiskt mot solkräm!

Så ikväll ska jag försöka vara liggbar med svullen, rödflammigt ansikte och semirinnande näsa. Men- i overall och i röda pumps. Jag hoppas det kan rädda mig.

Yep, jag träffade världens vackraste man och blev så knäsvag att jag inte vågade titta på honom när jag pratade. Med honom. Fotograf, kulturintresserad och ser ut precis som Ben i den gamla serien "Felicity". Honom man ville att Felicity skulle end up with, liksom.

Sen tvingade jag Brorsan att bjuda honom på kräftskivan på fredag, åt mig, för det vågade jag förståss inte heller göra själv. Nu fantiserar jag om hur våra barn kommer se ut och vilka möbler vi ska köpa när jag, efter skolan, flyttar in i hans tvåa i Zinken.

Allt som behövs är att han gillar kräftor och vill äta dessa på en innergård någonstans på söder.

Det känns som om jag är trettiosju år bort från skolan och att jag har all tid i världen på mig att hänga med alla som bor i den här jävla staden. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg att jag åker redan på söndag, och blir så stressad av det att jag blir sängliggande i ryggont en hel dag.

Men första veckans flytande har varit så fint.
Jag vill inte åka hem än,
och jag vill säga göra våga mer än vad jag gör.

Jag vill alltid vara så charmerande underbar som den här staden gör mig när jag lyckas flyta.

Stockholm är fina stunder med vänner och lata dagar med mamma. Men det är också annat- mötet med livet jag inte lever längre, med prioriteringar jag har gjort som gör att vissa saker har sorterats bort.

I Stockholm bor Paren.
I Stockholm umgås jag med Paren.
I stort sätt alla mina väninnor är ihop i den här staden. Några påväg att bli sambos, andra med superseriösa relationer på distans. Det har fått mig att åldersnoja lite.

Det är inte så långt kvar tills jag fyller 25. Jag har en halv Bachelor, praktikjobb och assistenjobb på scenografiresumén, men relationsCV:et är inte långt ifrån ett tabula rasa. Det är ingenting jag ångrar eller tänker på mycket, men nu på tröskeln till ett fjärdedels sekel kommer ändå tvivlen.
När jag växte upp tänkre jag alltid att "livet" kommer komma. Även fast jag aldrig har tyckt om förhållanden och även fast jag alltid har varit dålig på dom så har jag tänkt att Det Kommer. Att jag en dag kommer träffa den där enda för mig, en kvinna eller man som jag vill och kommer skaffa barn tillsammans med, en kvinna eller en man som jag vill leva ihop med.
Men nu har jag börjat inse att det kanske inte kommer bli så. Det finns en risk att jag aldrig kommer träffa den här personen, aldrig få barn, aldrig skaffa familj. Jag börjar bli såpass gammal att den risken ser mer och mer ut som verklighet, varje dag som går. Jag lever inte ett par-liv och det kanske jag aldrig kommer göra. Det gör parrelationer så mycket svårare och jag måste inse att jag kanske har valt bort det iochmed att jag har valt konsten och teatern i mitt liv.

Det är en otroligt skrämmande tanke, bara att det finns en liten liten risk att man inte kommer få det som man tar för givet att livet kommer ge en. Att det kanske kommer bli så att jag kommer leva ett liv utan att ha upplevt känslan av att vara lyckligt kär, eller känslan av att skaffa barn med någon jag älskar.
Och ja, jag är fortfarande ung och yadayada alla andra argument som säger att det visst kommer bli så,
Men det borde ha börjat nu.
Jag är snart 25.
Jag borde börja uppleva allt det där snart.

Jag kommer hem med öm nacke efter en obekväm natt på ett tåg, åker direkt till Syrsans nya lägenhet och ligger i hennes säng och fnittrar. Söta, söta Syrsan som är ung och gammal på samma gång, glad och ledsen samtidigt. Har lovat att hjälpa Miss Amore på hennes superflashiga fashionjobb med att sy i lablar i en ny kollektion och måste bryta upp syskonkärleken ganska snart. Åker in till Gamla Stan way to early för att jag inte har koll på hur lång tid det tar att ta sig till ställen längre, upprepar min gymnasietradition med promenad genom gränderna och en latte med en bok på Kaffekoppen. Tvekar vid ingången och tänker att jag ska gå in på Chokladkoppen istället, gayfiket precis brevid men mesar ur och ångrar mig under hela den ångande koppen. Tänker på hur jag inte är outad alls i Stockholm, alla vet men jag lever så sjukt hetero att det är som om det inte finns någonting att veta. Bestämmer mig för att ta tag i den saken under veckan, men misslyckas då jag efter ett antal timmar över lablarna springer i regnet till Medis där jag möter upp Kompiscrushen. Stora leenden och varma kramar, vi går tätt tillsammans två personer under ett paraply, som i en film skyndar vi skrattande mot Brorsans lägenhet där jag till min besvikelse får ett eget paraply jag inte kan tacka nej till.

Efter en fuktig middag på Little Persia med männen i mitt liv åker vi hem och tittar på krigsfilm. Jag kallar den för den bästa dansfilmen jag har sett på länge och skriver upp koreografens namn, pojkarna skrattar åt mig men håller med. Jag och KC ligger brevid varandra, han på madrass och jag på soffan, hans röst i mörkret för mig genom det hemskaste som har hänt honom för många, många år sedan och jag följer med, litar på honom, vi somnar med löften om att vi båda bara är ett telefonsamtal bort, med ett nytt band mellan oss.

En till dag på det fashionabla kontoret och sen äter jag sushi med Syrsan, en Stockholmstradition jag aldrig tröttnar på. Dricker en camparijuice hemma hos henne och vi ser Roy Andersson som alla utom jag tycker är tråkig. Somnar på hennes golv den här gången, sen hem till KC där vi ligger brevid varandra i soffan och ser på X-files, fellow nerd som han är. Vi pratar inte, vi är bara där och nära och avslappnade tillsammans och jag tror att vi båda vet om spänningen mellan oss som studsar fram och tillbaks ända sedan fyllehånglert i julas. Vi bryter upp tillslut och går för att träffa resten av grabbarna i det grabbigaste kollektivet, ser en dansföreställning med en av dem och stannar för öppen scen, jag dricker två öl och vandrar sedan hem till dom igen, jag är charmig och gillad och trivs med att vara enda bruden hos de här grabbarna grus. Vi pratar och röker ett tag innan KC bäddar för mig i soffan, och när vi sitter i den strax innan det är godnatt och hejdå som gäller försöker jag med telepati säga åt honom att fråga om jag vill sova i hans säng, modig av de två ölen under västen. Jag väntar på frågan, väntar på att få le mot honom och säga ja, tack, det vore skönt att ha en arm att sova på inatt. Ser på hans nacke och väntar. Är väldigt medveten om vart han sitter och väntar. Har knäna riktade mot hans mage och väntar. Märker hur han lutar sig lite mot mig, ser mig i ögonen, väntar inte längre, vet att det kommer, ser hur han ler till och är lite nervös, ser hur han sträcker ut handen för kanske en beröring, men sen hur det faller och hur han backar och inte alls frågar utan istället säger godnatt och skyndar från rummet, in till sin säng, ensam.

Jag somnar utan besvikelse med frågan om jag någonsin kommer våga be om en kyss igen och tanken på hur det här ändå är för allas bästa.
Han är för nära. Väntar man länge nog är tillfället passerat och ett nytt, starkare, mer tillförlitligt tar vid.

Färdigpackad och färdigstädad väntar jag på att det ska bli tid att få arslet ur och gå   till tågstationen och kliva på natttåget som tar mig till Stockholm.
Stockholm va! Rövhålet alla mina närmaste kallar för hem. Så är det.

Har slut på snus och vägrar köpa nytt eftersom jag ska ju faktiskt åka till landet där det är hälften så kostsamt att ha denna dåliga ovana. Men jag blir nipprig och stressad och av nikotinbristen att jag allvarligt har gjort allt jag hade på listan och lite till och nu sitter med en full packning och väntar. Väntar, kollar futurama, väntar.

Tåget går fem i tio.
Klockan är halv åtta.

Alltså mitt liv, alltså. Man skrattar ju så att man grinar.