Analt Läckage

Jag är gammal Arkiv-X nerd. Big time.
Inte så mycket för att jag Ville Tro, men när jag var tolv och började följa Mulder och Scully så var det typ det häftigaste jag hade sett. Så sprang jag på de här två artiklarna och mina nerdegenskaper kom rusande tillbaks som blod efter huvudet då man reser sig upp för snabbt.
Så insåg jag.
Jag måste ju se alla avsnitt igen innan jag ser filmen.
Få syre på alla frågor jag hade efter första filmen.
Inte glömma bort alla små stickspår och oavslutade trådar.

Jag måste gå in i nerd-mode igen.

Jag hinner fan aldrig blogga nuförtiden, har liksom ingen ensamtid framför maccien som kan räcka till för navelskåderi, folk är överallt hela tiden och dörren till mitt kök står ju öppen 24-7, folk vet att de bara kan stiga in.

Rövardottern gav en rejäl injektion vänskap i vardagen, hon är så grymt fin och det var skönt att kunna snacka med någon som liksom vet all vardagsdramatiken. Det blev vin, öl, vin och prat till fyra på morgonen. Dagen efter vaknade jag tio minuter efter att jag skulle ha öppnat butiken och paniksprang ner. Illa.

Sweetsixteen som bor här nu håller mig sällskap i köket där vi lagar riktiga middagar, med sallad och allt, jag bakar bröd när tiden räcker till och kylen är alltid full. Det är otroligt skönt. Som ett riktigt liv. Vi äter ute på bakgården och tittar på vänner på maccien innan vi går och lägger oss, alltid i reasonable hours.

Biljetten till hemstaden är bokad och klar, åker på söndag. Kan inte vänta tills jag får se Syrsan, Brorsan, Gudinnorna och kompiscrushen.

Rövardottern kommer till byn om typ fem minuter! Har inte träffat henne på en månad! woho!

Festival i byn och det är konstigt (RART, menar jag) att se de annars folktomma gatorna fyllas upp med folk och all den vanliga festivalskiten. Vem har bestämt att folk som gillar att gå på festival också gillar typ fiskarbyxor och väskor med ohm-tecken på??? Det är inte ok. Vem gillar sånt liksom? Har fan aldrig träffat en själ i hela mitt liv som bara "shit vilken snygg multifärgad väska med ett broderat ying/yang-tecken, den måste jag köpa!" Har vad jag vet aldrig sett dom bäras.

Anyway, vi är fattiga och panka så vi dricker mellanöl strax vid ingången och lyssnar på musiken därifrån. Det är nice.
Det är typ hundrafyra grader varmt och jag går runt med ett tunnt lager svett konstant över hela kroppen, fast det är också ganska nice.

Med ett mottaget meddelande på telefonen, som jag vägrar öppna och läsa. Orka bli dumpad IGEN liksom, innan saker har startat.


...

update:
såklart hade jag rätt.

fuck it.

Är undtatt ett norskt eller svenskt ord?

Dear lord, det här händer inte. Jag kan, bara kan inte börja snacka svorska. Det är ju den värsta språkförvrängningen man kan tänka sig!

Men vissa norska ord funkar bättre än svenska. Det är faktum.
Som husk istället för Kom ihåg. HUSK, liksom. Hårt och starkt och ropar MIG GLÖMMER DU INTE lång väg.
Eller rar. Som i konstig. Konstig kan ju tolkas som äcklig men rar är charmig och konstig. Man måste ju bara älska det ordet.

Igår hörde jag en kvinna säga "Akuratt, nettopp". I FÖLJD liksom! Det blir inte mer norskt än så. "Akuratt, nettopp".

Må istället för måste, kortare och enklare.
Moren min- min mamma. Sött tycker jag.

Styvpappa heter Stepfar, vilket gjorde att jag trodde att alla styvpappor i Norge hette Stefan ett tag. Stefan min hit och Stefan min dit, liksom. När det egentligen var Stepfaren min. Det var rätt pinsamt att komma på sanningen inför Puppyeyes ögon.

Menmen,

Igår cycklade jag brevid Mobillösa ett litet tag. Han får mig fortfarande att bli knäsvag med bara ett par ord och blickar. Men här kommer den riktiga chockern:
HAN TILLTALADE MIG PÅ SVENSKA!!!
Istället för "Hur går det?" sa han "Mår du bra?" och jag bara "men vaffan, du hatar ju svenskar och nu ska du låtsas vara respektfull eller WHATTEVVA, fattar du inte att jag har bott här i ETT ÅR och jag faktiskt FÖRSTÅR norska, fan tillochmed bättre än vad du förstår norska, så kom inte här och låtsas som om du kan hänga med SVENSKAR för den tiden är DONE AND PAST för dig!!!"

Nej, okej, jag sa inte så, men jag tänkte.

Med missbrukargener finns det mycket jag står på randen till att vara beroende av;
alkohol, sex, mat, socker...
Men det finns bara en sak, undtatt nikotinet, som har fått mig att falla över linjen, eller kanske medvetet tagit steget över den:
Pirret.
Nervositeten.
Väntan.
Kärleken.

Don't get me wrong, jag är ingen förhållande-knarkare, långt därifrån. Men jag får abstinens om jag inte har någon att vänta sms från, någon att placera in i Harley Quinn-roman-dagdrömmarna, pirret i magen för att någon kanske kommer på festen man ska till.

Det spelar egentligen ingen roll vem det är, eftersom jag i stort sätt aldig har som intention att behålla människan i mitt iv. Sålänge han eller hon är någorlunda stilig och ganska smart kan personen fungera som en quick-fix till mitt kärleksberoende.
Jag blir euroforisk över leenden och kyssar i natten, mail från crushar all over, och flirtiga samtal i vinindränkta kvällar. Sen avslutar jag, eller dom, det innan det har blivit viktigt, innan flirten har försvunnit och förhållandet tagit vid.
Tar bara nog för att vara hög i någon vecka framöver, när trippen ebbar ut kommer jag tillbaks för mer.

Allra säkraste kortet för en lovejunkie som mig själv är ju förståss att välja folk som inte kan eller inte vill ha ett förhållande med mig. Jag låter bevisen tala sitt tydliga språk:
Mobilllösa Mannen hatar svenskar men verkar (?) gilla mig. Är alldeles för dum för att se över sina egna värderingar, och alldeles för sönderrökt för att ens vara ett alternativ.
Kompiscrushen bor 60 mil bort. Say no more.
Puppyeyes älskar en annan kvinna, något som jag medvetet eller omedvetet har döljt i bloggen, det skulle låta så sorgligt annars, men nu när ni vet omständigheterna kan man ju bara säga att det är praktiskt.

Jag tänker aldrig försvara det här beteendet. Likt en junkie inser jag vad jag göra, inser också att det är illa, att jag stannar i växten på förhållandefronten, att det också handlar om att skydda mig själv och mitt precious ego från att faktiskt falla påriktigt, att bli sårad påriktigt.
Men likt en junkie kan jag inte heller sluta. Mobillösa dumpar mig och det första jag gör är att skicka mail till Kompiscrushen, som inte ger mig nog, abstinensen finns kvar och jag hittar Puppyeyes, som inte svarar på sms, så jakten på nästa fix fortsätter
och fortsätter
och fortsätter.

Om jag orkade skulle jag spinna vidare på det här inlägget, och skriva om hur det är att ha sex med någon som kommunicerar precis likadant som mig, hur det är att faktiskt använda verbala ord mellan lakanen utan att det blir dirty, och ge er detaljer om hur det kändes att ha sex på en kanon.
Men kom igen, det var en vecka sedan och jag har redan bestämt mig för att inte börja svärma för den här mannen som jag så ofta gör. Så jag går och lägger mig istället.



Okej jag kan inte hålla mig. The scene of crime:

Konstigaste grejjen på år och dag hände igår då jag stog och lagade mat. Dörren öppnades och Brudcrushen steg in. I mitt kök. Hon vet inte var jag bor och hade ingen uppenbar anledning att vara där. Det är också inte direkt så att man bara kan gå förbi, det är väl gömt av både en bakgård och en fasad som inte skvallrar kök och som egentligen inte får vara kök. Om man går dit så är det för att man vet om att det är ett kök där.
Jag antar att jag fick någonsort chock när hon klev in, som när man ser ett spöke eller någon drar en pistol och man bara låtsas som om allt är som vanligt. Så jag fortsatte att laga mat och bara hälsade lite kort.
"HEEEJ! Men, bor du häära!?" sa hon.
"Ja." sa jag.

Sen satte sig hon på en stol och tog en cigarett, bad snabbt om ursäkt för sist vi sågs, pratade på en del om sin nyöppnade glashytta och den ankommande festivalen i byn. Jag lagade mat och svarade kort men artigt.
Sen gick hon.
Jag vet fortfarande inte vad hon skulle in i mitt kök för.

Annars har jag rätt mycket dötid i butiken jag jobbar i, så nu har jag roat mig med att ge er en total, full förteckning över personerna i mitt liv.
Så kul har jag det nuförtiden.

För att liva upp stämningen lite här på bloggen, jag blir ju lätt så gnällig, tänkte jag visa det som är allra finast i mitt liv just nu:

Ingången till mitt kök där det luktar kanel, curry och vitlök alltsomoftast.


Dagssländeutsikt från min säng och två fyrtiotalsstolar.

(Smsade Puppyeyes och han svarade inte. Visste att jag skulle hålla på mina principer!)

Det här inlägget har dröjt längre än vad det borde ha gjort, men jag har aldrig riktigt vetat hur jag kan formulera mig om det. Det vet jag inte fortfarande- hur formulerar man den viktigaste kärleksförklaringen av de alla??
What the heck, jag måste ju ändå försöka.

Jag antar att jag ofta verkar ganska krass och hård. Eller så kanske det är så att jag vill verka krass och hård. Men bloggen visar ju tydligt att män är något som kommer och går, någonting som finns till för min egen personliga njutning mer än interlektuellt utbyte eller vänskap, något som är för stunden men aldrig för livet.
Men det finns något annat i mitt liv.
Ingen tvåsamhet, men någonting som är djupare, säkrare, mer grundat.

Brorsan.

Jag var sexton år.
Jag var sexton år men det spelade ingen roll.
När jag träffade honom så var jag sexton år och hundra år på en gång.

Min sextonåriga hjärna löpte amok och förstog inte alls känslorna som svallade för den här mannen, som verkade krypa under skinnet på mig direkt. Jag dyrkade honom som en gud från dag ett. Från den kvällen då vi sprang på varandra i Vitabergsparken, delade en flaska vin på fyra och satt under det där trädet som fäller vad som ser ut som vita duntussar. Han var mitt allt, från den stunden.
Under två år var mitt liv att få honom att älska mig, jag insåg aldrig att han redan gjorde det, men på ett annat sätt än vad jag ville bli älskad. Under två år trodde jag att jag älskade honom på det sättet som man lär sig att man älskar män på.
Vi hade sex, casual och no stings, för om man älskar någon så vill man ha sex med den personen. Jag förklarade min kärlek och jag glömmer aldrig hans blick- som att han så gärna skulle vilja kunna säga samma sak tillbaks till mig men inte kunde. Som att han skulle vilja få ta smärtan jag kände då han förklarade men inte kunde.
För han kunde inte.
Jag antar att han var smartare än mig. Han är alltid hundra år och aldrig sexton. Han visste redan från början att det här är något annat. Något meant to last.

Det gick över, kärleken. Men jag har aldrig slutat älska honom. Han kryper fortfarande under skinnet, han kan fortfarande läsa mig på ett läskigt korrekt sätt.
Hur hård och krass jag än verkar så har jag en mjuk, mjuk punkt, och den punkten heter Brorsan.

Jag kan inte säga varför.
Kanske är det för att han tar mig och mina extrema kast mellan berg och dal på ett sätt som ingen annan.
Kanske är det för att jag kan plana ut lite när jag är med honom.
Kanske är det för att jag vet precis hur hans skelett rör sig när han rör sig, för att jag kan rörelsen in i minsta detalj.
Kanske är det för hans sätt att vara tyst när vi hänger i hans rum, kanske är det för hans sätt som får mig att kunna vara tyst.
För hans böcker, för hans glasögon, för hans skratt, för hans stolthet, för min stolthet att vara viktig i hans liv, för hans stöd, för hans naivitet,
För han.

Han är min allra bästa vän och min enda själsfrände.
Men aldrig som älskande, utan mer. Som Bror och Syster.

Utan honom skulle jag ha varit en helt annan person, en person mindre kapabel att ta hand om mig själv. Han har haft så stor del i att forma mig till mitt vuxna jag att han finns i mitt blod.

Det finns ingen annan.

Snackar med BP i telefon och han säger, på stora svarta brosansättet, till lilla, lilla vita mig:
"Girl! Be Kind to yourself! Call Puppyeyes and have a nice night! You know you deserve it!"

"ehm. hehe. maybe I will..."
piper jag fram innan jag går ner och börjar mixa hennafärg för håret och inte alls ringer, eftersom det är ju en ren principsak. I don't call boys. They call me.

Men. Maybe I will...

Har två sweetsixteenyearolds på besök och ikväll ska vi kolla chickflick och färga håret på varandra. Konstnären som ställer ut på galleriet där jag jobbade förra veckan tog hit sin dotter då jag börjar heltida på designerbutiken den här veckan.
Jag har inget emot det alls, vinet har flödat en aning för mycket de senste veckorna så det blir skönt att låtsas lite som om man är i åldern då man inte dricker. Dessutom blir jag beundrad och vi pratar politik på sextonåringars vis och jag tipsar om böcker och musik.

Msn:ar med kompiscruchen en hel natt och jag håller på att dö av besvikelse då han går offline utan förvarning. Försöker övertala honom om att presume skådiskarriären men han har gett upp och ledsnar nog lite på mina irreterande, men flörtiga övertalningsförsök. Mer flörtiga än vad jag någonsin varit tidigare. You gotta love me on a rebound, alltså! Alla får smaka!

Haha, hon sa inte ens hejdå innan hon åkte till grannstan för att hinna umgås med Toffeln innan hon tar bussen bort och inte kommer tillbaks på månader.
Fatta humorn, liksom. Hon kom inte ens för att säga hejdå, fast vi bor i samma hus! Hahaha!

Okej, det är inte roligt.

Okej, nu kanske jag verkar lite bitter och bitsk, men det är precis så jag känner mig just nu så det är väl all fine.

Krullet åker imorgon. Hon har varit en av mina absolut närmaste de här galna, konstiga månaderna som representerar mitt nya liv i skolan och inom teatern. Hon åker för att vara borta i månader, och hela veckan har vi pratat om vår sista kväll. Hur vi skulle laga mat, regga upp hotnessen och sen gå ut och gå ut som om det inte fanns någon morgondag.
Nu är klockan kvart i tolv och jag har väntat på henne i fyra timmar.
Maten lagade jag själv i ett tomt kök, skickade ett sms med "the food is on the table" till henne vid sju. Hon städar och packar vilket är all good men jag trodde verkligen att det här var planerat och att hon skulle kanske avvara lite partid från en man som inte ens är hennes pojkvän (pojkvännen har väntat i tio månader på henne, så han är i en värre sits än mig) och planera in tid för det här. Som det var planerat. Och ja, det kan verkligen vara en del av min singelelitism (läs: singelfacism) men fan, jag tycker faktisk att det inte är mer än rättvist.

Jag kan vara rationell. Tänka att vi har spenderat veckor efter veckor tillsammans, haft vår tid. Men jag gillar inte att bli stood up. Det är lördag kväll, och det är Krullets sista kväll. Jag hade avvarat den här kvällen för henne för att jag ville ha en sista, ensam kväll med henne innan hon drar. Men den känslan är tydligen inte ömsesidig. Jag känner henne vid det här laget. Jag vet att hon tror att hela världen roterar kring hennes huvud och att hon bara kan ändra sig hur hon vill utan att folk blir sårade. Det här är ingen ursäkt och inget försvar. Det är en jävligt dålig egenskap och jag är dum som inte har förstått det här. Som faktiskt blir sårad då jag sitter ensam på bakgården och dricker billigt vin, inhandlat för tillfället, och ringer henne och hon säger "one more hour" och jag bara men vaffan, klockan är tolv, jag vill supa eller sova. thats it. Och jag tänker inte vänta.

Sagt är sagt. Annars är det hennes loss.
Det var ju fyskam på den kvällen.

- Vaknade ensam efter sexmaraton hela natten, med en sött skriven lapp på kudden brevid mig som förklarade att han hade varit tvungen att gå och jag sov så fint så han ville inte väcka mig. Han är iallafall artig, den där Puppyeyes, och jag har inget emot att skippa all the day-after-cuddling.
- Jag skakade hand med den här killen, utan att ens veta vem det var. Eftersom Toffeln väste "Celebrities" så fort han tog klivet in på galleriet där jag jobbar nu, trodde jag att han var en av de ändlösa filmskådespelarna jag varken har namn eller ansikte på här i Norge. Trött och aningen skakisbakis, utan att ha duschat efter nattens bravader, pratade jag på om fysisk teater, regissörer och manus med honom. Han verkade väldigt intresserad och innan han gick tog han artigt i hand och sa att han kanske skulle komma och besöka skolan någon gång. Sen fick jag reda på att det var Norges semi-prins, först då blev jag starstruck. Kunglig, liksom! Coolt!
- Vänskapen med Toffeln fick sig en rejäl törn. När vi gjorde oss redo för att se the Martix flikade han in "Kan vi inte se en Beck-film istället. De är ju bättre". Jag kunde inte göra annat än att fnysa och sätta på den mycket mer överlägsna filmen. Men sen när jag gick och la mig gnagde frågan: Är jag filmelitist? Kan jag vara vän med någon som rankad Beckfilmerna högre än the Matrix? Vad för slags människa gör det mig egentligen?
- Glass i stora lass.
- Tröttnade på Krullets och Toffelns parfasoner och påmindes om hur jäkla fruktansvärda vissa par är. Ni vet, de som jämnt får en att känna som om man är en aning i vägen, även fast man är vän med båda och i det här fallet, dom är hemma hos mig, i mitt hus. Få av mina vänner beter sig så, och det är många jag väljer bort att träffa pga den anledningen. Och ja, jag är inte bara filmelitist, utan även singelelitist. Or so it seems.
- I förrgår hade jag sex på en kanon! En riktig kanon! Det var kanon! (Sorry, den var given, var tvungen)

Det luktar skinka i mitt rum och jag är barnsligt uppspelt övet att pöjkarna ska komma hit. Annars är jag inte den som ropar hej innan jag är över ån- Puppyeyes kanske inte alls vill ligga sked idag också, men jag har en känsla av att vi fungerar likadant, och jag fungerar på det sättet att jag inte träffar liggbara människor om jag inte hade tänkt ligga med dom. Eller åtminstone hångla.

Okej, drack en liter apelsinjuice och min mage blev smärtsamt och snabbt påmind om dagarna då jag jobbade trettontimmarspass två veckor i rad på livsmedelsbutiken och käkade novolocol till frukost, lunch, middag.

Tyst tackar jag min lyckliga stjärna att Puppyeyes och Toffelns besök för the Matrix triology och thaikäk blev omplanerat tills imorgon. Not much chance of getting laid med rännskita.

Varje gång någon, eller jag själv säger "jag har en teori", så kan jag inte låta bli att spela upp de första raderna ur "I have a theory" från Buffyavsnittet "Once more with feeling", aka Buffy the Vampire Slayer- the Musical. Så jag spelar upp i huvudet och sjunger med mentalt, sen lyssnar jag noga på teorin som läggs fram.

Men nu har jag en teori.
(I have a theory, It could be demons!)
Eller har haft ett bra tag, faktiskt.
Teorin lyder: Man knullar som man kysser.

Efter en hel del onenights och fleranätters och inte lika stor del pojkvänner så har jag automatiskt börjat sortera bort de som kysser dåligt vid första bästa hångeltillfälle. Jag vet att det låter krasst och rätt trist, men när det kommer till min egen njutning är jag faktiskt ganska beräknande, vilket man ska få lov att vara.

Puppyeyes kyssar var snabba, ivriga men ändå mjuka, fina och varma. I sängen var han precis likadan. Kom snabbt och var het på gröten, men var mjuk och fin och, om man nu får säga så om en mans smekande händer- gjorde sin plikt över förväntan.

Mobillösa Mannen kysste inte alls, något som resulterade i sex nästan utan beröring, vilket jag tyckte var otroligt spännande och upphetsande då. Nu, not so much. Har man en gång fått smak på att kyssas är det svårt att sluta.

Alla andra som bloggen inte täcker, alla jag kan minnas både kyss och sex av bekräftar teorin. Redan vid första kyssen kan man avläsa om han kommer hitta de rätta ställerna, om han kommer ge de rätta ställerna den rätta uppmärksamheten och hur länge han kommer hålla ut. The basic information, det vill säga.

Det här är kanske något som är vida kännt, men jag tänker baske mig leva efter devisen from now on. Och jag tänker bli bättre på att utskilja vad det är som betyder vad i kyssarna. Jag måste säga att jag med förväntan ser fram emot den här reseachen. Kyssar ftw!

För någon månad sedan sa jag
"Jag vill bara bli kysst. Jag vill bara att någon ska kyssa mig"
till Rövardottern efter en av våra vinindränkta kvällar. Denna mjuka, fina, starka kvinna utan kanter någonstans såg på mig med sorg i ögonen och svarade att hon kände igen känslan, att den är fruktansvärd. Hon gav mig all den melodramatiska bekräftelsen jag ville ha då.
Men sanningen är att hon har rätt. Det är en fruktansvärd känsla. Mer fruktansvärt än att känna sig ensam- det är som en blandning av kroppsliga behov och ensamheten.

Sen blev jag kysst i köket och det gjorde ju inte saken bättre.
Jag började längta efter skäggstubb mot armen, nakna solbrända bringor och en hård kuk mot mitt lår istället.
Jag började längta efter vanligt, hederligt hetrosex med vanliga, hederliga skandinaviska vikingamän.

Så jag kysste honom jag inte var intresserad av alls på Koster för att jag var uttråkad. Blev förbannat kåt av de överaskande bra kyssarna men kunde inte komma ifrån känslan av att vara totalt oattraherad av honom- jag gör mycket och många, men honom kunde jag inte förmå mig själv att bli tillräckligt attraherad av.

Men så dök Toffelns andra vän upp. En vän med Puppyeyes och problem större än jag kan stava till. I'm all in för problemkillarna.
Vi lekte snurra flaskan, var fulla och glada och då Krullet och Toffeln började hångla tog vi med oss cigaretterna, rödvinet och maccien upp till mitt rum.

Så fick jag äntligen min nakna bringa och skäggstubb och allt det där, så fick jag äntligen den (stora!) hårdheten mot låret och lite till, det var fullt och snabbt med jävligt välbehövligt. Imorse fick jag vakna på hans arm och förspel i vad som kändes som timmar, kyssar som smakade bakisandedräkt på det charmiga viset, en runda till, 200 kronor till dagenefterpiller och en förstulen blyg kram till hejdå.

Imorgon får jag allt igen. Minus rödvin, baksmälla och dagenefterpiller.

Jag säger att vi är av samma skrot och korn, sex with no strings attatched ftw, men Krullet säger akta dig, han är så din typ, du kommer bli kär och han kommer dumpa dig.
Jag bryr mig inte. För stunden vill jag bara ha hårdheten mot mitt lår och varma läppar om morgonen.

Igår var jag såpass kåt att jag för en sekund övervägde att ligga med Tofflens vän som hade bestämmt sig för att beundra mig på avstånd samt köpa öl efter öl och tillslut tillochmed rom till mig. Det ska han ändå få cred för- det är inte många män som har vett nog att ge mig en mörk Captain Morgans i ena handen och en lucky strike i den andra handen, även fast det är det som gör mig såpass lycklig jag kan bli. Men som person var han ungefär precis tvärtemot vad jag är, och även fast jag kunde se mig själv ur hans ögon och bara älska mig själv, så var han sjukt oattraktiv. I slutet av kvällen fick jag ändå påminna mig själv om att I don't do hockeyguys och att ligga med någon bara för att man nästan blir kär i den personen han ser när han ser på mig blir ju nästan lite incestiöst och en aning skrämmande.

Nu ska jag fylla termosen med te och promenera bort till tvätten på skolan. Senare åker vi till De Stora GränsAffärernas paradis och försöker hitta rosenvatten (????) kaschk (???) rismjöl (???) och en jävla massa andra outtalbara ting som man behöver för att genomföra den persiska bonanzan vi ställer till med på fredag i Koster.
Så det betyder Haaa Deee! för en vecka, Koster betyder internetlöst.

Okej, det här är ju pinsamt. Men de två meddelanderna som just lämnade min telefon är:

Till stora kompiscrushen, som finns nämnd tidigare:
Hey! Jag är ute i byn och alla män är sjukt ointressanta, fula, eller gifta och alla brudar är straighta. Vad göra?

Till mannen jag hade som KK under sju år men nu inte hör av alls:
Ok. Är det jättedåligt om jag vill knulla när jag kommer hem i aug?


Ni vet vad dom säger, det är ingen idé att äta ett äpple när man är hungrig, det gör bara att man blir mer hungrig än innan.
*desperat*