Analt Läckage

Det här inlägget har dröjt längre än vad det borde ha gjort, men jag har aldrig riktigt vetat hur jag kan formulera mig om det. Det vet jag inte fortfarande- hur formulerar man den viktigaste kärleksförklaringen av de alla??
What the heck, jag måste ju ändå försöka.

Jag antar att jag ofta verkar ganska krass och hård. Eller så kanske det är så att jag vill verka krass och hård. Men bloggen visar ju tydligt att män är något som kommer och går, någonting som finns till för min egen personliga njutning mer än interlektuellt utbyte eller vänskap, något som är för stunden men aldrig för livet.
Men det finns något annat i mitt liv.
Ingen tvåsamhet, men någonting som är djupare, säkrare, mer grundat.

Brorsan.

Jag var sexton år.
Jag var sexton år men det spelade ingen roll.
När jag träffade honom så var jag sexton år och hundra år på en gång.

Min sextonåriga hjärna löpte amok och förstog inte alls känslorna som svallade för den här mannen, som verkade krypa under skinnet på mig direkt. Jag dyrkade honom som en gud från dag ett. Från den kvällen då vi sprang på varandra i Vitabergsparken, delade en flaska vin på fyra och satt under det där trädet som fäller vad som ser ut som vita duntussar. Han var mitt allt, från den stunden.
Under två år var mitt liv att få honom att älska mig, jag insåg aldrig att han redan gjorde det, men på ett annat sätt än vad jag ville bli älskad. Under två år trodde jag att jag älskade honom på det sättet som man lär sig att man älskar män på.
Vi hade sex, casual och no stings, för om man älskar någon så vill man ha sex med den personen. Jag förklarade min kärlek och jag glömmer aldrig hans blick- som att han så gärna skulle vilja kunna säga samma sak tillbaks till mig men inte kunde. Som att han skulle vilja få ta smärtan jag kände då han förklarade men inte kunde.
För han kunde inte.
Jag antar att han var smartare än mig. Han är alltid hundra år och aldrig sexton. Han visste redan från början att det här är något annat. Något meant to last.

Det gick över, kärleken. Men jag har aldrig slutat älska honom. Han kryper fortfarande under skinnet, han kan fortfarande läsa mig på ett läskigt korrekt sätt.
Hur hård och krass jag än verkar så har jag en mjuk, mjuk punkt, och den punkten heter Brorsan.

Jag kan inte säga varför.
Kanske är det för att han tar mig och mina extrema kast mellan berg och dal på ett sätt som ingen annan.
Kanske är det för att jag kan plana ut lite när jag är med honom.
Kanske är det för att jag vet precis hur hans skelett rör sig när han rör sig, för att jag kan rörelsen in i minsta detalj.
Kanske är det för hans sätt att vara tyst när vi hänger i hans rum, kanske är det för hans sätt som får mig att kunna vara tyst.
För hans böcker, för hans glasögon, för hans skratt, för hans stolthet, för min stolthet att vara viktig i hans liv, för hans stöd, för hans naivitet,
För han.

Han är min allra bästa vän och min enda själsfrände.
Men aldrig som älskande, utan mer. Som Bror och Syster.

Utan honom skulle jag ha varit en helt annan person, en person mindre kapabel att ta hand om mig själv. Han har haft så stor del i att forma mig till mitt vuxna jag att han finns i mitt blod.

Det finns ingen annan.