Analt Läckage

Jag kan inte skriva om det jag ville skriva om, det som kommer ut blir bara fel, så jag håller det kort.

Snubblade över en skrift som var till mig, men aldrig menad för mig att se, om barnet jag bar och som han var pappan till. Snubblade över känslan av att begära närhet för att jag inte visste hur jag skulle kunna ta beslutet själv, känslan av att om han bara säger att han inte vill så gör jag det för jag är för fucked för att kunna bestämma något så stort själv.

Blev ledsen, för han var på tretusen mils avstånd även fast han kände precis samma sak som jag gjorde.
För att vi aldrig kände varandra. För att han var pappan till det som gjorde att jag kände mig så hel, men jag kände honom inte och kommer aldrig lära känna honom.
För att vi skapade någonting tillsammans, ett barn, men det var bara jag som avslutade det.


Blir arg, för att det är precis så jag alltid gör- jag låter dom lämna så stora fotavtryck i mitt liv, min historia och min själ. Men jag lämnar dom och dom lämnar mig. Sen tänker vi aldrig på det mer, som en tyst överenskommelse.
Hans fotspår är ett ofött barn. Det barnet var mitt. Hans fotspår är mitt fotspår.
Och det är så jävla sjukt att man kan vara så extremt connectade när man inte känner varandra.

Jag kan inte gräva i det här. Inte för att jag ångrar mig, inte för att det gör för ont. Bara för att det är som det är och jag varken kan eller vill göra det ogjort.
Jag kan inte skriva om det, för det finns ingenting att skriva.
Men ibland måste jag tänka på det.
Det är ju ändå en del av mitt fotspår.