Analt Läckage

Okej, jag bangade. Totalt.
Skulle hjälpa honom med ett flyttlass från Uppsala, åkte skitnervös till Bagis där jag skulle möta upp honom.
Det var bara det att han var så hispig och stressad när han väl kom hem till läggan, där jag hade suttit och druckit kaffe med en av kollektivkompisarna i en timme, så när han äntligen lugnade ner sig och när det äntligen var bara han och jag och vägen kändes allt så naturligt, skönt, placerat liksom, att jag varken ville eller kunde ta upp det.
Det skulle vart så enkelt. Bara säga "du vet att jag menade allvar i fredags, va", och lämna det åt ödet. Men det gick inte. Tanken flög förbi både en och två gånger, tysnaden blev aldrig krävande, bara avslappnad.

Sen fick jag sagt allt jag ville ha sagt. Jag fick sagt allt om känslorna som känns så äkta att de skrämmer livet ur mig, men orden var aldrig direktadresserade till honom, för honom. De var bara ord.
När han körde mig hem klämde jag äntligen ur mig att jag tycker om honom och tycker om att vara med honom, på de äkta grunderna. Kanske räcker det inte, kanske är det precis allt jag behöver säga.

Det återstå att se; vi hinner ses iallafall en gång till innan jullovet är slut och jag måste återvända till mitt andra liv.