You gave me three cigarettes
Fotoveckan avslutades med gediget Får-i-Kål kalas, och den Världskända Fotografen fällde nästan en liten tår då han höjde glaset för sista skålen för den här gången. Det är fint, vi har så mycket folk som kommer hit, och alla verkar verkligen ta med sig något. Vi är vana, välkomnar varje ny person som passerar genom våra liv med öppna armar och öppet sinne. Vi jobbar alltid hårt och engagerat. Vi gör alltid vårt bästa och dom flesta som har kommit hit är alltid genuint imponerade.
Det verkar att som på andra skolor är det inte självklart att man går på föreläsningarna, eller att man dyker upp förberedd varje dag, eller att man på två timmar får en personlig lärar/elev-kontakt.
Vaknade förkyld igår och hade så ont i brösten att jag nojjade ihäl mig då jag också är sen med mensen. Vi har inte varit noga med kondomen, jag och min Valp. Låg och kännde mig gravid och miserabel i sängen ett tag, men sen gick jag över till lite mer reella kriser. Prövade alla kläder i garderoben innan jag vågade mig till jobbet på designerbutiken, som nu har flyttat in i möbel-designbutiken. Jag säljer stolar för 25 000 kronor styck, och det känns liksom inte rätt att göra det i en tre år gammal H&M-klänning med färgfläckar på. Men jag lyckas alltid få ihop det, på något sätt, och fick som vanligt lovord och beröm, de bad mig som vanligt om att jobba mer, men mina tre timmar varje lördag är helt perfekt för min situation.
Lagade middag åt Skärgårdsdoktorn, vi satt i ett varmt träkök, drack vin på tetra och lyssnade på Lugna Favoriter. Det flashiga Vinnarlivet kändes rätt avlägset igårkväll, vi betedde oss mer som två kulturtanter, pratade om saker som inte betyder något men som fyller ut hjärnan. Jag tycker om det, jag behöver inget vinnarliv runt knuten. Jag behöver en vän, ett varmt kök och lite vin. Bara.
Inbakad i en filt på ett golv sen, hemma hos Nyman och Kruid, vi såg en Bergmanfilm och drack irish coffee. Brasan värmde och vi brände popcornen, men åt dom ändå. Tempot passar min förkylning perfekt och som grädden på coffeen fick jag faktiskt mens mitt i alltihop och kunde stryka det orosmolnet från huvudet också.
Det är mycket som är bra nu. Jag trivs väldigt bra i min skolsituation, känner att jag gör bra ifrån mig och lär mig mycket. Okomlicerade vänskapsrelationer där det bara handlar om att vara här, vara nära och vara vänner gör att jag känner mig trygg och att själen känns varm. Puppy, som är min men ändå aldrig kommer vara min, är perfekt för att han alltid är varm, nära- också en väldigt okomplicerad relation. Det är så skönt att känna att man inte nojjar för något alls, att allt är lätt, liksom.
Man behöver inte göra det svårt.
Det verkar att som på andra skolor är det inte självklart att man går på föreläsningarna, eller att man dyker upp förberedd varje dag, eller att man på två timmar får en personlig lärar/elev-kontakt.
Vaknade förkyld igår och hade så ont i brösten att jag nojjade ihäl mig då jag också är sen med mensen. Vi har inte varit noga med kondomen, jag och min Valp. Låg och kännde mig gravid och miserabel i sängen ett tag, men sen gick jag över till lite mer reella kriser. Prövade alla kläder i garderoben innan jag vågade mig till jobbet på designerbutiken, som nu har flyttat in i möbel-designbutiken. Jag säljer stolar för 25 000 kronor styck, och det känns liksom inte rätt att göra det i en tre år gammal H&M-klänning med färgfläckar på. Men jag lyckas alltid få ihop det, på något sätt, och fick som vanligt lovord och beröm, de bad mig som vanligt om att jobba mer, men mina tre timmar varje lördag är helt perfekt för min situation.
Lagade middag åt Skärgårdsdoktorn, vi satt i ett varmt träkök, drack vin på tetra och lyssnade på Lugna Favoriter. Det flashiga Vinnarlivet kändes rätt avlägset igårkväll, vi betedde oss mer som två kulturtanter, pratade om saker som inte betyder något men som fyller ut hjärnan. Jag tycker om det, jag behöver inget vinnarliv runt knuten. Jag behöver en vän, ett varmt kök och lite vin. Bara.
Inbakad i en filt på ett golv sen, hemma hos Nyman och Kruid, vi såg en Bergmanfilm och drack irish coffee. Brasan värmde och vi brände popcornen, men åt dom ändå. Tempot passar min förkylning perfekt och som grädden på coffeen fick jag faktiskt mens mitt i alltihop och kunde stryka det orosmolnet från huvudet också.
Det är mycket som är bra nu. Jag trivs väldigt bra i min skolsituation, känner att jag gör bra ifrån mig och lär mig mycket. Okomlicerade vänskapsrelationer där det bara handlar om att vara här, vara nära och vara vänner gör att jag känner mig trygg och att själen känns varm. Puppy, som är min men ändå aldrig kommer vara min, är perfekt för att han alltid är varm, nära- också en väldigt okomplicerad relation. Det är så skönt att känna att man inte nojjar för något alls, att allt är lätt, liksom.
Man behöver inte göra det svårt.
Kommentarer
Trackback