Därför är jag singel.
Det verkar som om folk går mot höst med ett varsitt pumpande hjärta i handen. Överallt disskuteras det relationer och icke-relationer. Folk frågar mig både en och två gånger om Puppy, och hur det egentligen är med honom, vilken sorts relation vi har. Jag rycker på axlarna och vet inte vad jag ska svara. De fortsätter att pressa på om vi ska bli ett par eller inte, men jag säger att jag inte vet och faktiskt inte bryr mig just nu. Det är fint, det vi har, så varför problematisera det?
Sen kommer jag hem och tar vanliga bloggrundan, läser Veckats inlägg om hur folk katerogiserar sig själva och hur svårt det gör det att hitta någon, när man själv är ett mellanting.
Som queerteori-anhängare katerogiserar jag mig helst inte alls- inte i sexuell bemärkelse, inte i yrkesbemerkelse, hest inte i något alls. Men folk i stort har ett behov av att katerogisera. Det gör mitt liv enklare att förklara mig själv som bisexuell, konststuderande och ung kvinna(*klyshig tjej*). Det är ramar jag passar in i, linjer folk får dra runt mig, om dom vill. Men ibland känner man att ramarna börjar leva mitt liv istället för mig. Att jag tar beslut som en konstnär skulle ta ett beslut, istället för att verkligen känna efter vad det är jag vill. Att det folk ser och uppfattar är mer verkligt än det jag som finns någonstans mellan de kategorierna som folk lägger på mig.
Med orden läggs det en hel del egenskaper på mig som jag kanske har, men ofta inte har (hej Butler). Som det här med att vara "singel". Eller, hellre, att folk gärna vill kalla mig singel eftersom jag så ofta beter mig som en singel beter sig. Det vill säga, inte är involverad i ett seriöst förhållande och ibland har sexuella kontakter som inte betyder att jag ska bli involverad i ett seriöst förhållande.
Jag har problem med att folk kategoriserar mig som singel, jag har ett problem med att tillochmed själv kalla mig singel, eftersom det kommer med egenskaper jag inte tycker att jag passar in i -antingen som den Starka Kvinnan som har Valt Singellivet eller som Den Väntande Unga Kvinnan som kommer Slå Sig Ner då hon träffar Den Rätte (Mannen). Jag vill inte bli ihopkopplad med några av de rollerna som kommer med det ordet, kanhända att jag faktiskt är båda av dom ibland, men jag föredrar att inte bli sedd på det viset. Men vad är då alternativet?
Antingen är det att vara "ofrivillig singel" (läs: despobrud) vilket är ännu värre, eller så är det att bli ihop, för att undkomma ramarna i ett ord jag vill undvika, och rätta mig om jag har fel, men borde inte ett förhållande bygga på att man gillar att hänga med varandra mer än att man vill undkomma ordet som man alltför lätt fastnar i om man inte har någon att hålla i handen. Men det är nog vanligare än vad jag tror, att folk väljer det minst dåliga av två alternativ, av två ord.
"Förhållande" ligger helt enkelt bättre i munnen än vad "singel" gör.
Men för mig kommer ordet "förållande" med mer fasor och ramar jag inte passar in i än vad ordet "singel" gör. Flickvän, heteronormativitet/Del Av Gaykulturen, tvåsamhet... Att vara tillsammans stannar inte bara vid två människor. Det definerar de två människor i relation till andra och det är den här definitionen jag har så svårt för. Jag kan inte med vissa av ramarna som kommer med ett förhållande, jag kan inte med att se omgivningen förändras runt mig då jag inte längre går att kategorisera som singel. Förmodligen mest för att det faktiskt bekräftar att folk kategoriserar mig, och att den kategoriseringen definerar mig i deras ögon.
Ofta drar jag ut på ihop-beslutet. Tycker att man kan bara hänga, varken vara singel eller ihop, mellantinget som är min dröm, den okategoriserbara rymden. Men det kommer alltid till en punkt då "ett beslut" måste tas, och ofta är inte mellantingen del av de besluten. Det är här mitt problem kommer in, för oftast är jag såpass rädd för ramarna "in a relationship"-statusen ger mig, mer rädd än vad jag är för det brutna hjärtat och "AL went from "it's comlicated" to "single"". Ofta drar jag för att jag inte vill bli definerad.
Därför är jag singel.
Sen kommer jag hem och tar vanliga bloggrundan, läser Veckats inlägg om hur folk katerogiserar sig själva och hur svårt det gör det att hitta någon, när man själv är ett mellanting.
Som queerteori-anhängare katerogiserar jag mig helst inte alls- inte i sexuell bemärkelse, inte i yrkesbemerkelse, hest inte i något alls. Men folk i stort har ett behov av att katerogisera. Det gör mitt liv enklare att förklara mig själv som bisexuell, konststuderande och ung kvinna(*klyshig tjej*). Det är ramar jag passar in i, linjer folk får dra runt mig, om dom vill. Men ibland känner man att ramarna börjar leva mitt liv istället för mig. Att jag tar beslut som en konstnär skulle ta ett beslut, istället för att verkligen känna efter vad det är jag vill. Att det folk ser och uppfattar är mer verkligt än det jag som finns någonstans mellan de kategorierna som folk lägger på mig.
Med orden läggs det en hel del egenskaper på mig som jag kanske har, men ofta inte har (hej Butler). Som det här med att vara "singel". Eller, hellre, att folk gärna vill kalla mig singel eftersom jag så ofta beter mig som en singel beter sig. Det vill säga, inte är involverad i ett seriöst förhållande och ibland har sexuella kontakter som inte betyder att jag ska bli involverad i ett seriöst förhållande.
Jag har problem med att folk kategoriserar mig som singel, jag har ett problem med att tillochmed själv kalla mig singel, eftersom det kommer med egenskaper jag inte tycker att jag passar in i -antingen som den Starka Kvinnan som har Valt Singellivet eller som Den Väntande Unga Kvinnan som kommer Slå Sig Ner då hon träffar Den Rätte (Mannen). Jag vill inte bli ihopkopplad med några av de rollerna som kommer med det ordet, kanhända att jag faktiskt är båda av dom ibland, men jag föredrar att inte bli sedd på det viset. Men vad är då alternativet?
Antingen är det att vara "ofrivillig singel" (läs: despobrud) vilket är ännu värre, eller så är det att bli ihop, för att undkomma ramarna i ett ord jag vill undvika, och rätta mig om jag har fel, men borde inte ett förhållande bygga på att man gillar att hänga med varandra mer än att man vill undkomma ordet som man alltför lätt fastnar i om man inte har någon att hålla i handen. Men det är nog vanligare än vad jag tror, att folk väljer det minst dåliga av två alternativ, av två ord.
"Förhållande" ligger helt enkelt bättre i munnen än vad "singel" gör.
Men för mig kommer ordet "förållande" med mer fasor och ramar jag inte passar in i än vad ordet "singel" gör. Flickvän, heteronormativitet/Del Av Gaykulturen, tvåsamhet... Att vara tillsammans stannar inte bara vid två människor. Det definerar de två människor i relation till andra och det är den här definitionen jag har så svårt för. Jag kan inte med vissa av ramarna som kommer med ett förhållande, jag kan inte med att se omgivningen förändras runt mig då jag inte längre går att kategorisera som singel. Förmodligen mest för att det faktiskt bekräftar att folk kategoriserar mig, och att den kategoriseringen definerar mig i deras ögon.
Ofta drar jag ut på ihop-beslutet. Tycker att man kan bara hänga, varken vara singel eller ihop, mellantinget som är min dröm, den okategoriserbara rymden. Men det kommer alltid till en punkt då "ett beslut" måste tas, och ofta är inte mellantingen del av de besluten. Det är här mitt problem kommer in, för oftast är jag såpass rädd för ramarna "in a relationship"-statusen ger mig, mer rädd än vad jag är för det brutna hjärtat och "AL went from "it's comlicated" to "single"". Ofta drar jag för att jag inte vill bli definerad.
Därför är jag singel.
Kommentarer
Postat av: veckat
Åh, vad fint att du tagit över stafettpinnen! Jag tycker precis som du att det mest är andras behov av att definiera mig som gör det jobbigt. Det är de där påtvingade definitionerna som gör mig till ett mellanting, inget annat.
Trackback