Sömngångare
Saker är tröga och tunga, jag känner mig fysikt tyngre sen Rövardottern glädjestrålande annonserade att hon har kommit in på utbyte i Israel nästa termin, sen jag såg på människorna i min klass och bara ????? (men vad fan, idioter!) och Puppy som bestämde sig för att dra vidare.
Allt är OKEJ, eftersom det här är saker som är BRA. Rövardottern kommer ha det helt fantastiskt, Puppy är better off without me, och jag utan honom, jag har rätt att vara skeptisk till folk och fän ibland. Men saker går bara lite tyngre. Det är som att någon har lagt bly i mina skor och jag inte riktigt vet vem. Ingen att skylla på utom mig själv.
Har försovit mig varje dag i en veckas tid, jag som oftast brukar vara först upp för att kunna sitta med min fåniga termos med te i en timma och maila undan lite så jag kan starta dagen med fresh and clean inbox. Nu samlas det på högar och det är seriöst första gången på ett år jag har olästa mail äldre än ett dygn där. Smått panikkänsla av att inte ha kontroll, inte hinna med, men sen när jag väl får tid på kvällen går jag bara hem och sätter mig i min stol närmast spisen invirad i en filt och tittar på tv-serier tills det blir varmt. Då går jag och lägger mig. Sover, men det är som att kroppen, hjärnan, inte vill vakna och jag kommer liksom aldrig upp, blir aldrig vaken. Sover mig igenom dagar efter dagar men det syns inte.
Tror att hela den här historien med Puppy har tagit mig hårdare än vad jag kanske vill erkänna. Inte så mycket att han har dragit- det kan jag förstå och kanske tillochmed tycka är lite bra. Det är mer att jag insåg att jag inte vill vara någon som man inte känner att man behöver typ informera om att man drar vidare längre. Att jag insåg att jag inte vill vara något temporärt. Inte för att jag ville vara permanent med honom, bara att jag blev lite sårad då jag förstog att han aldrig ens kunde tänka sig det.
Eller jag vet inte. Jag vet att jag gör det lätt för folk (lovers) att lämna mig, för jag vet att det är så jag vill ha det. Öppet. Annars får jag klaustrofobi. Ändå vill jag att någon ska veta om det lätta men fortfarande vilja stanna.
Inte Puppy- han är inte rätt. Det skulle bara vara så skönt att veta om att det fanns någon som faktiskt valde det.
Men hej patetisk!
Antar att man får ta det goda (sexet) med det onda (inte vara longterm-material).
*Lars von Trier*
(alla som inte fattar Riket-humor är... nej, dom har inte sett riket, helt enkelt. Synd för dom.)
Allt är OKEJ, eftersom det här är saker som är BRA. Rövardottern kommer ha det helt fantastiskt, Puppy är better off without me, och jag utan honom, jag har rätt att vara skeptisk till folk och fän ibland. Men saker går bara lite tyngre. Det är som att någon har lagt bly i mina skor och jag inte riktigt vet vem. Ingen att skylla på utom mig själv.
Har försovit mig varje dag i en veckas tid, jag som oftast brukar vara först upp för att kunna sitta med min fåniga termos med te i en timma och maila undan lite så jag kan starta dagen med fresh and clean inbox. Nu samlas det på högar och det är seriöst första gången på ett år jag har olästa mail äldre än ett dygn där. Smått panikkänsla av att inte ha kontroll, inte hinna med, men sen när jag väl får tid på kvällen går jag bara hem och sätter mig i min stol närmast spisen invirad i en filt och tittar på tv-serier tills det blir varmt. Då går jag och lägger mig. Sover, men det är som att kroppen, hjärnan, inte vill vakna och jag kommer liksom aldrig upp, blir aldrig vaken. Sover mig igenom dagar efter dagar men det syns inte.
Tror att hela den här historien med Puppy har tagit mig hårdare än vad jag kanske vill erkänna. Inte så mycket att han har dragit- det kan jag förstå och kanske tillochmed tycka är lite bra. Det är mer att jag insåg att jag inte vill vara någon som man inte känner att man behöver typ informera om att man drar vidare längre. Att jag insåg att jag inte vill vara något temporärt. Inte för att jag ville vara permanent med honom, bara att jag blev lite sårad då jag förstog att han aldrig ens kunde tänka sig det.
Eller jag vet inte. Jag vet att jag gör det lätt för folk (lovers) att lämna mig, för jag vet att det är så jag vill ha det. Öppet. Annars får jag klaustrofobi. Ändå vill jag att någon ska veta om det lätta men fortfarande vilja stanna.
Inte Puppy- han är inte rätt. Det skulle bara vara så skönt att veta om att det fanns någon som faktiskt valde det.
Men hej patetisk!
Antar att man får ta det goda (sexet) med det onda (inte vara longterm-material).
*Lars von Trier*
(alla som inte fattar Riket-humor är... nej, dom har inte sett riket, helt enkelt. Synd för dom.)
Kommentarer
Postat av: jonna
det där med att göra det lätt för folk att dra, shit vad jag känner igen det, och shit vad trött jag är på det. samtidigt som jag blir panikslagen av att ha människor som kan vara som beroende av en, känns det bara sjukt ensamt ibland för jag distansierar mig och saknar den där självklara närheten.. well well. jävla balanserande.
Trackback
