Analt Läckage

Niotimmarsperformance utomhus i stekande sol och med kostym som inte tillåter solhatt, vilket jag älskar, de med stora brätten som hänger ner och skyddar mitt alldeles för överkänsliga ansikte från ballongdöden.
Såhär är det nämligen: Jag är solallergiker. Jag vet, det låter sjukt ocoolt och det är det också. Jag är allergisk mot solen, och om jag bränner mig, vilket man gör om man stannar ute i solen i nio timmar, så svullnar mitt ansikte upp och börjar klia som fan. Jag mår illa, huvudet snurrar, ibland får jag feber och solfrossa, och det finns inte en chans att jag kan ens vistas utomhus i skuggan på en bra stund.
Så jag är sjuk.
Och jag orkar ingenting annat än att slösurfa, dricka vatten och sova.

Niotimmarsperformancet kostymer var inte söta. Man kan säga att vi såg ut som en blandning av en michelingubbe och en gigantisk marshmallow. Ödet har ju sin ironi, och det är när jag går runt som en marshmallow som jag träffar Mobillösa Mannen för första gången på säkert två månader. Jag freakade och blev jätteblyg, pratade inte med honom alls, vilket inte alls är likt mig. Han såg söt och sliten ut, på väg till stan efter en natt i squadhuset, dit vi gick på kvällen då staden var städat och klar, och där jag fick reda på att han numer bor där. Han har flyttat ifrån sin madrass på golvet i sitt slitna rum över sommaren och flyttat in i replokalen, typ. Men han var förståss inte där just i fredags.

Det är inte bra, jag har en öppning att träffa honom i stort sätt närsomhelst, då det inte alls är ovanligt att jag hälsar på i huset lite då och då, och det kan förekomma stalkertendenser om jag inte håller i mig. Jag måste hålla i mig.