Min drömvärlds heteronormativitet, eller var finns den gyllende medelvägen?
Efter en inställd skulpturklass igår (skolan gör inte röda dagar, men igår hade vi helt enkelt tur) satt jag, Rövardottern, Black Papa och Barbie på en bänk i solen. Ämnerna som diskuterades gick från teater, till schizofrena släktingar och -bam- rakt in på tvåsamheten. Barbie har varit förlovad och BP är gift, jag och Rövardottern satt som två newbies i området. Rövardottern hävdade bestämt att hon aldrig ville gifta sig, ivrigt påhejad av BP som altid klagar på livet som gift. Men jag började utan att tänka efter lobba för giftermål- jag som är så emot tvåsamhetens kedjor och fallgropar till ett liv man tror att man vill ha men egentligen bara glider in i för att det är så det ska vara, satt och höjde den ultimata tvåsamhetsritualen till skyarna. Eller åtminstone till takåsarna.
Men det är sant. Jag vill gifta mig. Jag vill ha barn. Jag vill ha en del av det heteronormativa radhuslivet. Jag vill ha en lagom stor trädgård och jag vill köpa pedagogiska leksaker till mina blonda bullerbyn-barn som jag fan vill krysta fram själv, trots min stora föda-barn-fobi. Det är en frontalkrock med allt jag tror på och en så stor paradox inom mig, och det gör mig förvirrad som fan.
Men samtidigt vill jag ju ge mina bullerbyn-barn en bullerby där "familj" är lika mycket grannen som mamma, pappa eller syskon är, jag vill ge dom en vetskap om att kärlek inte är kopplat till kön, jag vill ge dom femenistisk litteratur i födelsedagspresent då de är lite för unga, jag vill hångla med min eventuella partner så dom ser och prata om sex som andra familjer pratar om middagen. Jag vill vara hippie i min tvåsamhet, helt enkelt.
Heteronormativitet och hippie, på något sätt måste det gå att kombinera?!?
Jag hoppas verkligen att det går att kombinera. Det är lite sådär som mina tankegångar också kan gå, men samtidigt så vill jag bara sparka bakut mot allt som man "borde göra", och hur man "borde ha det", göra allt annorlunda bara för att visa folk att man faktiskt kan, och att det blir bra ändå.
Jag vet, men blir inte det en fälla i sig. Ett "borde göra" åt andra hållet?? Det är lite det som skrämmer mig, att man inte vet vad man egentligen vill, liksom. Hur ska man välja, genom känsla eller genom principiella åsikter. (Härmed absolut inte sagt att min känsla ber mig att göra endast heteronormativa saker, snarare tvärom, men du fattar.)
Ska man unvika de heteronormativa saker man vill göra, som att tex gifta sig (även om det är homoäktenskap), bara för att man rent pricipiellt är emot det??