Analt Läckage

Det är underligt att man kan vara så utmattad, inte ha energi till att ens resa sig upp och hämta ett glas vatten, men ändå aldrig vara för trött för ångest. Kanske är det just utmattningen som triggar den. Jag har spenderat de sista fyra timmarna med att storböla. Och let it be sjukdom, pms eller utmattning. Jag skiter i vilket, för när jag gråter gör jag det hela vägen.

Syster på Skype, och bölande efteråt.
Min syster är det allra käraste jag har. Hon är himlen, vattnet, jorden. Hon är allt.
Vår barndom var långt ifrån Svensson, alla antydningar om en galen morsa är mer än bara antydningar och vi ska inte ens börja snacka om min far som är helt underbar, men bara när han är hög. Hela mitt barndomsliv gick ut på att skydda Syster från allt det som var jobbigt men som var verkligheten, åtminstone för mig. Jag lyckades ganska bra, verkar det som, nu har verkligheten kommit ikapp Syster och, utan att säga för mycket, så är det här ingen rolig tid för henne.

Jag vill inte säga att jag har misslyckats,
men jag känner det.
Jag vet att det är helt galet att tänka att hennes lycka ligger i mina händer, att jag är ansvarig för allt det som har hänt henne, att jag kan förhindra henne att känna och upptäcka allt det jag har försökt skydda henne ifrån. Men om hon inte är lycklig så finns det inte mycket för mig att ens försöka glädjas åt.
Det suger rätt hårt.

Så är det den där naggande känslan: om hon inte är lycklig, om jag misslyckades med det, då finns risken att hon vänder hela misslyckandet mot mig och slutar älska mig. Hon är den enda som faktiskt har gjort det, och det är där rädslan kommer in, den Stora Rädslan om att ingen någonsin kommer älska mig.
För om hon inte gör det, vem skulle då kunna?
Om jag lägger mitt liv på att hon ska göra det, och hon ändå inte gör det, vad är det då för mening med att försöka med någon annan?
Vad är det då för mening överhuvudtaget?

Så ikväll vägrar jag videosamtal för att jag inte vill att hon ska se hur illa det gör mig. Ikväll är det fosterställning med fönstrerna stängda och persiennerna nerdragna. Ikväll är det jag, mitt misslyckande och min rädsla i min säng.