Analt Läckage

Jag har ingen intention alls att göra bloggen politisk, men nu måste jag ändå erkänna färg litegrann- dagen till ära.

När jag växte upp, med min relativt galna nästan-hippemamma (som nu är en vanlig tant) och alla vänner runt omkring som i marxistisk anda hjälpte till att uppfostra mig och min syster var första maj mer än arbetardagen. Det var en familjehögtid, då alla kom samman och åt chilienska piroger och gick ganska länge- vilket var jobbigt och helt onödigt när man var fem. Men det var kul att se vuxna skrika som galningar.
Min blodsfamilj är spridda överallt runt Sverige, så mammas vänskapskrets blev mer av en familj än vad den "riktiga" familjen någonsin har varit, och "familjen" har alltid samlats för första maj.
Mormor hade tyvärr den goda smaken att gå och dö på första maj, vilket höll min mor från familjefestligheterna för ett tag, och folk har vuxit upp och blivit less hippie more egen företagare, så nuförtiden har väl helt enkelt runnit ut i sanden mer eller mindre.
Men jag har aldrig slutat gå, och jag har tagit med mig mina vänner som har tagit med sig sina mammor som har blivit vän med min mamma och det fantastiska socialistiska familjen har fortsatt existera. Jag äter fortfarande min chilienska pirog i kungsträdgården varje år, jag oroas när det är tomt i tåget och skriker "Vart ska vi bo?" "Där ska vi bo!" när vi vandrar förbi slottet. Jag bär på vänners barn som liksom femåriga mig inte alls fattar varför man ska hålla på att gå så jävla mycket, och skriker "LASSE! LASSE!" under scenen då vår ärade partiordförande talar, som en annan groupie. Back in the days när jag jobbade hade jag alltid ett enda krav- jag kan jobba jämnt, alla dagar, ge mig julafton, nyårsafton, midsommarafton, men om jag måste jobba första maj slutar jag. Så stort är det för mig.

Och nu, efter en minivalborgsbrasa i squadhuset, som nästan brände ner kajen helt, efter tysk vodka straight out of the bottle, efter att ha lärt mig rulla cigg så att de faktiskt blir rökbara, och efter intensiv offentlig konst- forskning blandat med the Doors på högsta volym, tar jag på mig de röda promenadskorna och går och upplever en norsk småstads socialistiska familj.
Förhoppningsvis är Mobillösa Mannen där.

(Jag går runt och är konstant sugen på korv idag (den ätbara sorten) men jag glömmer bort att det är för att jag luktar rök och grill. Sov i en skinnsoffa och vaknade darrande av köld)