Nostalgika
Sitter i finaste sommarklänningen, det enda rosa plagg jag äger, och lyssnar på en så töntig skiva som "ljuva svenska visa". Någon sort reaktion på morgonens hemlängtan, antar jag, som botades med ett jättedyrt tvåtimmars-samtal med min allra käraste Mama. Hon är som ingen annan, sådär lite fint tantdum som bara en mamma kan vara, sådär gulligt sentimental som bara femtiplussare kan vara.
Vill vara på hennes balkong och lyssna på Wihe och bli lite halvpruttig på lyxigt rödvin. Vill ha de där kvasiinterlektuella samtalen bara hon och jag kan ha, om konst och politik, där jag har utgångspunkt i teater och socialism, hon i humanism och övergiven socialism, fast hon inte erkänner att den är övergiven utan jämnt försöker styra om samtalet när jag kommer in på det.
Anyway, hon är så fin, min mamma.
Men jag sitter i Norge, till min stora bitterhet, med två flaskor vin, och väntar på att folk ska dyka upp från ingenstans, så jag kan få vara somrigt full i rosa klänning och sandaler. Det är något speciellt med att vara full i rosa klänning.
Hela dagen har varit så sjukt emetionell att jag tillochmed blir tårögd av Magnus Uggla som otippat finns på den där jävla skivan jag lyssnar på. När han sjunger:
"Jag hade fått span på en dam
som kan en att få monogam"
tänker jag på en gammal vis-skrivande vän som hyllade de textraderna som något av det bästa som har gjorts när jag var sjutton-arton och fick hänga med honom och Brorsan i hans indruckna lägenhet. Jag tänker på mina festivalsommrar och Trädgården med Gudinnorna, på Metropolis bakgård med blödande fötter i pumps och på att komma hem efter den första gången jag var borta, till lägenheten med Ninjan (aka BFF) och alla andra Gudinnor. Jag tänker på hur det faktiskt ska vara en schlager att komma hem. Hur det ska vara fantastiska vänner med banderoller som kastar godis över en, som första gången. Men att vara borta och komma hem är som att förlora oskulden- när det är gjort går det inte att ta tillbaks.
Skillnaden är att jag inte för mitt liv skulle vilja ha tillbaks min oskuld- men min första hemgång tar jag tillbaks anytime. Bara för att få tillfälle att vara sådär väldigt överlycklig över att se alla igen. För att kunna låtsas som om jag aldrig kommer lämna dom igen, för att kunna låtsas att jag inte ska åka tillbaks någonsin.
Det har varit en emetionell dag. Sol och sommar gör mig nostalgisk.
Vill vara på hennes balkong och lyssna på Wihe och bli lite halvpruttig på lyxigt rödvin. Vill ha de där kvasiinterlektuella samtalen bara hon och jag kan ha, om konst och politik, där jag har utgångspunkt i teater och socialism, hon i humanism och övergiven socialism, fast hon inte erkänner att den är övergiven utan jämnt försöker styra om samtalet när jag kommer in på det.
Anyway, hon är så fin, min mamma.
Men jag sitter i Norge, till min stora bitterhet, med två flaskor vin, och väntar på att folk ska dyka upp från ingenstans, så jag kan få vara somrigt full i rosa klänning och sandaler. Det är något speciellt med att vara full i rosa klänning.
Hela dagen har varit så sjukt emetionell att jag tillochmed blir tårögd av Magnus Uggla som otippat finns på den där jävla skivan jag lyssnar på. När han sjunger:
"Jag hade fått span på en dam
som kan en att få monogam"
tänker jag på en gammal vis-skrivande vän som hyllade de textraderna som något av det bästa som har gjorts när jag var sjutton-arton och fick hänga med honom och Brorsan i hans indruckna lägenhet. Jag tänker på mina festivalsommrar och Trädgården med Gudinnorna, på Metropolis bakgård med blödande fötter i pumps och på att komma hem efter den första gången jag var borta, till lägenheten med Ninjan (aka BFF) och alla andra Gudinnor. Jag tänker på hur det faktiskt ska vara en schlager att komma hem. Hur det ska vara fantastiska vänner med banderoller som kastar godis över en, som första gången. Men att vara borta och komma hem är som att förlora oskulden- när det är gjort går det inte att ta tillbaks.
Skillnaden är att jag inte för mitt liv skulle vilja ha tillbaks min oskuld- men min första hemgång tar jag tillbaks anytime. Bara för att få tillfälle att vara sådär väldigt överlycklig över att se alla igen. För att kunna låtsas som om jag aldrig kommer lämna dom igen, för att kunna låtsas att jag inte ska åka tillbaks någonsin.
Det har varit en emetionell dag. Sol och sommar gör mig nostalgisk.
Kommentarer
Trackback