Analt Läckage

Efter att ha lekt husfru i en vecka kommer jag tillbaks till en stad  som först får mig att bli varm i magen med av sättet den låter folk man känner dyka upp lite här och var, öl i kvällsol med Rövardottern och kullerstensgatorna som man har lärt sig utan och innan efter det här galna, konstiga, fina året.
Sen får man ett två tre fyra minor setback, sen kommer man tillbaks till rummet, lägenheten som inte är städad alls, sen ser man minuset på kontot och sen tar tiden energin slut och vännerna åker ifrån byn. Jag är kvar med tretusen saker på listan, ett stökigt rum som ska flyttas imorgon, inga pengar inget liv och defenitivt ingen jävla blivande pojkvän.

Rövardottern pratar sammet i soffan när jag kommer dit med den minst sagt förvånande nyheten om Telefonlösa Mannens getout, och det värmer hjärtat men sen går jag och lägger mig, och det är som om ingenting gör ont, ingenting värmer. Känner att det värker lite sådär välbekant i vänstra sidan av bröstet men är för van och för trött för att ens orka registrera det. Tänker att han inte är värd det, och det är sant, men det skrämmer mig att ingenting sårar mig längre. Att jag tänker alla dåliga tankar som jag tänker om mig själv då sånnthär händer, men istället för att böla ut dom i en halvtimma så är det som om jag tror på dom och tar dom med sansat lugn.
"Okej, det är väl så, jag är inte god nog att bli älskad"
"Jaha, så är det väl, jag är ett great fuck, men man vill inte ha med mig att göra efteråt"
"Jepp, om jag trodde på det här kan jag inte lita på att någon tycker om mig"

Det gör mig arg att det inte gör ont nog, och samtidigt så tänker jag att han faktiskt inte är värd det och det kanske är därför jag inte bölar ut tankarna.
Dessutom är det här det minsta av mina problem just nu och det vet jag också. Jag kan inte hålla på att lägga tiden energin känslorna på potheads. And that's a fact.