Ljusår och veckodagar kvar.

Det känns som om jag är trettiosju år bort från skolan och att jag har all tid i världen på mig att hänga med alla som bor i den här jävla staden. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg att jag åker redan på söndag, och blir så stressad av det att jag blir sängliggande i ryggont en hel dag.

Men första veckans flytande har varit så fint.
Jag vill inte åka hem än,
och jag vill säga göra våga mer än vad jag gör.

Jag vill alltid vara så charmerande underbar som den här staden gör mig när jag lyckas flyta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback