Analt Läckage

Rövardottern och jag sitter med varsinn öl och stämningen är apatsik. Vi är så vana vid drama och starka känslouttryck att när det blir vad för andra är normalt blir vi oroliga och stressade. Folk hänger inte 24-7, det är ingen fest, ingen destruktiv aktivitet runt hörnet som alternativ till vardagen. Gamlebyen ligger tyst och främmande, väntar på hösten och en tid som går saktare. Vi väntar inte, vi klamrar oss fast vid det som har varit och förstår inte att tiden kan gå utan oss.

Jag har inte gråtit på så länge. Det står mig upp i halsen. Jag vill att någon ska göra mig riktigt, riktigt illa så att jag kan få ut allt det som har samlats under många månader. Någonstans, någongång slutade jag att gråta. Jag vet inte varför, jag har alltid gillat det- det har aldrig varit ett problem. Men nu väntar jag mer på det än på någon tid och jag tänker på saker som vanligtsvis får det att stocka sig i halsen på mig- min rädsla om att aldrig kunna älska, min syster och hennes sorg, tillochmed min döda katt. Men ingenting får ögonen att fyllas, och än en gång skrämmer det mig. Det är inte för att jag är lycklig, det är för att allt är så irreterande normalt att ingenting känns. Jag vill känna, jag vill gråta. Annars är allt så skrämmande overkligt att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv.

Men gud, ja, jag gnäller. Det känns säkert bättre imorgon. Men ikväll vill jag ha tårar eller spränga bort hjärnan med pot, kemikalier, alkohol, kärlek, sex, destruktivitet. Och ingenting av det finns i min närhet.
Känns livet bara på riktigt när man konstant ser baksidan av det?
Eller är det så jag har lärt mig att livet är att det känns så för mig? Att jag inte kan vara verklig utan den svarta sidan?