Ålders/par/livsnojjan
Stockholm är fina stunder med vänner och lata dagar med mamma. Men det är också annat- mötet med livet jag inte lever längre, med prioriteringar jag har gjort som gör att vissa saker har sorterats bort.
I Stockholm bor Paren.
I Stockholm umgås jag med Paren.
I stort sätt alla mina väninnor är ihop i den här staden. Några påväg att bli sambos, andra med superseriösa relationer på distans. Det har fått mig att åldersnoja lite.
Det är inte så långt kvar tills jag fyller 25. Jag har en halv Bachelor, praktikjobb och assistenjobb på scenografiresumén, men relationsCV:et är inte långt ifrån ett tabula rasa. Det är ingenting jag ångrar eller tänker på mycket, men nu på tröskeln till ett fjärdedels sekel kommer ändå tvivlen.
När jag växte upp tänkre jag alltid att "livet" kommer komma. Även fast jag aldrig har tyckt om förhållanden och även fast jag alltid har varit dålig på dom så har jag tänkt att Det Kommer. Att jag en dag kommer träffa den där enda för mig, en kvinna eller man som jag vill och kommer skaffa barn tillsammans med, en kvinna eller en man som jag vill leva ihop med.
Men nu har jag börjat inse att det kanske inte kommer bli så. Det finns en risk att jag aldrig kommer träffa den här personen, aldrig få barn, aldrig skaffa familj. Jag börjar bli såpass gammal att den risken ser mer och mer ut som verklighet, varje dag som går. Jag lever inte ett par-liv och det kanske jag aldrig kommer göra. Det gör parrelationer så mycket svårare och jag måste inse att jag kanske har valt bort det iochmed att jag har valt konsten och teatern i mitt liv.
Det är en otroligt skrämmande tanke, bara att det finns en liten liten risk att man inte kommer få det som man tar för givet att livet kommer ge en. Att det kanske kommer bli så att jag kommer leva ett liv utan att ha upplevt känslan av att vara lyckligt kär, eller känslan av att skaffa barn med någon jag älskar.
Och ja, jag är fortfarande ung och yadayada alla andra argument som säger att det visst kommer bli så,
Men det borde ha börjat nu.
Jag är snart 25.
Jag borde börja uppleva allt det där snart.
I Stockholm bor Paren.
I Stockholm umgås jag med Paren.
I stort sätt alla mina väninnor är ihop i den här staden. Några påväg att bli sambos, andra med superseriösa relationer på distans. Det har fått mig att åldersnoja lite.
Det är inte så långt kvar tills jag fyller 25. Jag har en halv Bachelor, praktikjobb och assistenjobb på scenografiresumén, men relationsCV:et är inte långt ifrån ett tabula rasa. Det är ingenting jag ångrar eller tänker på mycket, men nu på tröskeln till ett fjärdedels sekel kommer ändå tvivlen.
När jag växte upp tänkre jag alltid att "livet" kommer komma. Även fast jag aldrig har tyckt om förhållanden och även fast jag alltid har varit dålig på dom så har jag tänkt att Det Kommer. Att jag en dag kommer träffa den där enda för mig, en kvinna eller man som jag vill och kommer skaffa barn tillsammans med, en kvinna eller en man som jag vill leva ihop med.
Men nu har jag börjat inse att det kanske inte kommer bli så. Det finns en risk att jag aldrig kommer träffa den här personen, aldrig få barn, aldrig skaffa familj. Jag börjar bli såpass gammal att den risken ser mer och mer ut som verklighet, varje dag som går. Jag lever inte ett par-liv och det kanske jag aldrig kommer göra. Det gör parrelationer så mycket svårare och jag måste inse att jag kanske har valt bort det iochmed att jag har valt konsten och teatern i mitt liv.
Det är en otroligt skrämmande tanke, bara att det finns en liten liten risk att man inte kommer få det som man tar för givet att livet kommer ge en. Att det kanske kommer bli så att jag kommer leva ett liv utan att ha upplevt känslan av att vara lyckligt kär, eller känslan av att skaffa barn med någon jag älskar.
Och ja, jag är fortfarande ung och yadayada alla andra argument som säger att det visst kommer bli så,
Men det borde ha börjat nu.
Jag är snart 25.
Jag borde börja uppleva allt det där snart.
Kommentarer
Postat av: tjeck
men hey, jag är ungefär i samma situation jag har inte en halv bachelor ens. jag har ingen kille och vill nog inte ha det heller, inte än iallafall.
ibland känner jag mig också stressad. dock tror jag inte jag är så sugen på barn så är inte stressad på den fronten men man vet ju inte vad som händer.
det är lugnt. jag tror det kommer så småningom.
när man minst anar det.
Postat av: analt läckage
skönt att höra att jag inte är ensam i den här båten. Saken är ju den att jag faktiskt egentligen inte VILL ha ett förhållande/en familj/barn at the time, men jag blir stressad av att alla andra har börjat fila på lösningar på sådanna saker redan. Jag är all about grouppressure, liksom.
Men sån är jag!
Trackback