Det här om den sk besattheten.
Alltså.
Det finns en sak jag behöver förklara.
Jag älskar att bli kär. Jag är fullkomligt störtförtjust i att träffa en människa och falla head over heals, fullkomligt uppslukas av hennes blotta existens.
Men det här betyder inte att jag _fortsätter_ vara kär.
Ibland varar det en kväll, ibland en vecka, ibland ett år.
Det vackra med det är ändå att hur kort eller långt det än varar så har jag tagit in en annan människa, och en annan människa har tagit in mig. Det är fantastiskt, mötet som kan ske.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna möta människor på det här sättet, aldrig byta bort att kunna säga "du är en av de mest intensiva personer jag någonsin har träffat" för att sedan vända mig om, gå hem och lägga mig, aldrig träffa personen igen.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna bli kär för fem minuter och sen glömma bort att jag var det lika fort.
Här har ni en av anledningarna till att jag är skeptisk mot tvåsamheten. Att dela det här mötet med bara en person under resten av mitt liv låter helt befängt i mina öron. Jag kan vara monogam fysiskt, men inte emotionellt. Om det finns en tvåsamhet som får plats i det, vet jag inte. Men det spelar heller inte någon större roll för mig.
Det här kan nog förklara en del om den begynnande besatheten också. Jag vet inte om det kommer vara, men nu är han allt. Om en vecka kanske jag har glömt bort.
Det finns en sak jag behöver förklara.
Jag älskar att bli kär. Jag är fullkomligt störtförtjust i att träffa en människa och falla head over heals, fullkomligt uppslukas av hennes blotta existens.
Men det här betyder inte att jag _fortsätter_ vara kär.
Ibland varar det en kväll, ibland en vecka, ibland ett år.
Det vackra med det är ändå att hur kort eller långt det än varar så har jag tagit in en annan människa, och en annan människa har tagit in mig. Det är fantastiskt, mötet som kan ske.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna möta människor på det här sättet, aldrig byta bort att kunna säga "du är en av de mest intensiva personer jag någonsin har träffat" för att sedan vända mig om, gå hem och lägga mig, aldrig träffa personen igen.
Jag skulle aldrig byta bort att kunna bli kär för fem minuter och sen glömma bort att jag var det lika fort.
Här har ni en av anledningarna till att jag är skeptisk mot tvåsamheten. Att dela det här mötet med bara en person under resten av mitt liv låter helt befängt i mina öron. Jag kan vara monogam fysiskt, men inte emotionellt. Om det finns en tvåsamhet som får plats i det, vet jag inte. Men det spelar heller inte någon större roll för mig.
Det här kan nog förklara en del om den begynnande besatheten också. Jag vet inte om det kommer vara, men nu är han allt. Om en vecka kanske jag har glömt bort.
Kommentarer
Trackback